Amerikanska tankesmedjan Carnegie går hårt åt EU för att vara inkapabelt att agera globalt.
Det finns bara en europeisk politiker som vill – Frankrikes president Macron – och han agerar helt sonika själv.
Maktlöst, hjälplöst, förlamat, inkapabelt. Den amerikanska tankesmedjan Carnegie skräder inte orden för att beskriva EUs ovilja att steppa in i det globala maktvakuum som ”USAs oordning” har skapat.
Men för en europé blir det lite märkligt att betrakta EUs passivitet inför Hongkong-krisen eller dragkampen mellan Indien och Pakistan över Kashmir som bevis på en bristande förmåga.
Europa och EU har inte valt att bli global ledare.
Viljan finns inte, ambitionen finns inte.
Det finns en rad skäl för det. EU består av många mindre länder som inte har ett storpolitiskt förflutet och är kemiskt befriade från storpolitiska drömmar. Tyskland vill inte föra maktpolitik (knappt ens en utrikespolitik) och i Storbritannien råder en intern fajt över om landet kan vara en global maktspelare i egen kraft.
Och så finns då Frankrike med president Macron, den enda europeiska politiker just nu som vill att EU ska vara centralt i global politik.
G7-mötet i Biarritz i helgen där han är ordförande ses därför som en chans att gripa med bägge händer.
President Macron tänker inte låta ”sitt” G7-möte bli det sedvanliga allmänna pratet om världsekonomin. Nej, hans analys av världens problem ska genomsyra mötet. Första punkt; de vilda skogsbränderna i Brasiliens regnskogar.
Ingen slutkommuniké från G7 är förberedd.
Som Emmanuel Macron konstaterade inför en grupp journalister, ingen läser dom ändå.
Men än värre, det går åt så stor möda att förhandla fram på tjänstemannanivå i förväg, att innehållet låser vad som sedan kan sägas på mötet.
(Och så slipper man ju utsätta sig för att Donald Trump tweetar från flygplanet på väg hem att han inte går med på slutsatserna, vilket han gjorde i Kanada 2018).
Världen är global, den liberala västvärlden behöver försvara och sprida sina ideal, anser presidenten. President Macron har därför bjudit in Indiens, Chiles, Egyptens, Sydafrikas och Australiens regeringschefer (för klimatet och IT-frågor särskilt) liksom sex afrikanska ledare (ett nytt partnerskap).
Andra nyheter: Medan storpolitikerna från världens rikaste sju länder diskuterar, anordnas mängder av parallella aktiviter med civilsamhället om t ex biodiversitet, jämlikhet (ekonomisk), jämställdhet, ungdomsfrågor, osv.
Världen är global men också lokal. Hans fru och han själv tillbringar därför ett par dagar i Biarritz före mötet och träffar lokala företrädare.)
Analysen då, i allt detta?
”Världen är idag präglad av demokratier i kris,” förklarade Macron i en pressträff före mötet, ”demokratier som inte kan reagera effektivt på vad som skrämmer mest i vår tid; klimatförändringarna, migration, teknisk förnyelse.”
President Macron vill att G7 förnyas, diskuterar inget mindre än nya regler för kapitalismen (ekonomisk ojämlikhet), klimatet och biologisk mångfald, den tekniska pågående revolutionen (etiska regler för AI, skatt på IT-bolag) och jämställdhet.
Är detta mest ett bra PR-tillfälle för en yvig fransk president? I pressen presenteras Macrons ambitioner för Biarritz som en scen för honom själv, med allt ljus på honom.
Det ligger förmodligen en del i det.
Men då missar man kanske att för den franske presidenten är G7-mötet samtidigt en punkt i en mångårig plan som går ut på att vinna franskt och europeiskt globalt inflytande.
Frankrike har t ex fortsatt delta aktivt i striderna i Syrien (1 600 soldater) även sedan USA sagt sig vilja lämna och deltog i straffbombningarna av Assad efter en kemisk attack våren 2018.
Frankrike har sänt krigsfartyg till Sydkinesiska sjön för att utmana Kinas militära rörelser där.
Frankrike har bildat en militärdiplomatisk allians med Japan, Australien och Indien (mot Kinas växande inflytande).
Frankrike leder en militär insats i Sahel (4 500 soldater) för att bekämpa inhemska terrorister som destabiliserar flera afrikanska länder.
Frankrike har upprättat en egen militär europeisk insatsgrupp (IEI) med 10 EU-länder, för att bygga upp den ”autonoma militära kultur” som Tyskland lyckades urvattna för det andra, stora franska initiativet: EUs försvarsunion.
Macron har bjudit in Libyens bägge maktpretendenter för diskussioner och försök till medling.
Han gjorde en slug räddningsaktion när Saudiarabien 2017 kvarhöll Libanons premiärminister Saad Harriri för att tvinga honom att avgå ”frivilligt”.
Macron har besökt och tagit emot dussintals av afrikanska ledare för att diskutera migration och investeringar.
Den iranske utrikesministern Javad Zarif (vars Sthlms-besök i veckan väckte kritik) reste vidare till Paris där han mottogs på högsta nivå som en av flera iranska kontakter Macron tagit före Biarritz.
Macron har gjort tidigare försök att rädda kärnvapenavtalet med Iran trots Trumps avhopp och i Biarritz gör han ett nytt försök.
Macron har besökt Kina och Kinas Xi Jinping har självklart tagits emot i Paris men Macron tar också personligen ordfajten med Kina.
I sak har han genomdrivit i EU att kinesiska statsstödda strategiska investeringar ska bromsas via en säkerhetsgranskning.
Han har tillsammans med Angela Merkel tagit initiaitv till en ny europeisk industripolitik som kan kontra kinesisk kommersiell framfart.
Den franske presidentens senaste initiativ var nog särskilt intressant för Sverige även om det gick massmedia överlag förbi:
Vladimir Putin togs emot för ett andra besök. Emmanuel Macron anser nämligen att EU och Ryssland gemensamt borde bygga en ny arkitektur och struktur för säkerheten i Europa.
Macrons syfte med att ”omstarta” den relationen som annars ju är rätt sval mellan EU och president Putin, handlar om storpolitik:
Att bräcka upp den rysk-kinesiska allians som ser ut att växa fram. Den alliansen är i första hand riktad mot USA men nästa höna att plockas är utan tvekan Europa.
Kan Macron få Putin att känna sig välkommen och omsluten i Europa, vore halva det slaget vunnet.
Den franske presidenten tycks ha lovat den ryske presidenten att lobbya för att Ryssland ska bjudas in till nästa G7-möte (i USA år 2020). I utbyte tycks Vladimir Putin ha gått med på ett fyrpartssamtal om Ukraina (där parterna är Tyskland, Frankrike, Ryssland och Ukraina).
Utan någon slags framsteg i Ukraina-frågan lär inte Macron lyckas få in Putin i sällskapet G7. Donald Trump är dock redan med ombord och talar vitt och brett om Ryssland som en naturlig samtalspartner för G7.
Inställningen till Ryssland och till Putin är kontroversiell i Europa. Macron har gripit in utan att fråga resten av EU vad man tycker och många kommer kritisera Macrons initativ. Men han har sannolikt förankrat det i Tyskland först (vilket han brukar göra), där för övrigt vikten av öppenhet mot Ryssland är kanske den vanligaste synen på den stora grannen i öst.
Summa summarum.
Emmanuel Macrons ambitioner är globala. De är tänkta att inramas av EU för Frankrike har inte sedan andra världskriget trott sig vara betydelsefullt ensamt.
Men hans aktivitetsnivå visar att han inte tänker invänta EU, inte tänker sitta still i väntan på att Storbritannien bestämmer sig för vilket land man ska vara i framtiden eller på att Tyskland överkommit sin ångest inför ledarskap.
Tills vidare är Frankrike den enda europé med någon tyngd, som visar sig på den globala banan.
President Macrons initiativ och hans ambitioner sätter därför dagordningen för resten av Europa.