Emmanuel Macrons valseger öppnar ett smalt fönster att stoppa Frankrikes tillbakagång

PARIS. Emmanuel Macron var ensam bland elva presidentkandidater om att vilja öppna Frankrike mer mot omvärlden och delta i att stärka EU-samarbetet. Det låga valdeltagandet och de många blankrösterna visar att motkrafterna är starka både till höger och vänster, och bland medborgare som lever i tron att den centralstyrda statsapparaten kan skydda dem mot globaliseringen.

Segersiffrorna 65-35 för Macron över högerextrema Marine Le Pen är stora, men ändå betydligt lägre än när Jean-Marie Le Pen nådde andra valomgången 2002 och fick 18 procent. Men röstsiffrorna är rekordhöga med tanke på att Macron inte hade något parti bakom sig när han bildade sin politiska rörelse En Marche för drygt ett år sedan, och med tanke på att han ställt upp på ett socialliberalt program i ett land där liberalismen knappt ens existerat tidigare.

Normalt brukar vinnaren i presidentvalet med hjälp av valvinden få väljarnas stöd även i parlamentsvalet som följer direkt efter om några veckor. Väljarna vill ge den nya presidenten en chans att genomföra sina planer. François Hollande vann en knapp seger 2012, men det var framför allt Socialistpartiets väljare som mobiliserades till valurnorna i de två följande valen till Nationalförsamlingen och på det sättet fick han en betryggande majoritet att luta sig emot.

Enligt en opinionsmätning i förra veckan kan även Emmanuel Macron gå segrande ur det kommande parlamentsvalet  och få 249-286 platser – det krävs 289 för absolut majoritet. Men det finns flera osäkerhetsfaktorer, bland annat att Macron än så länge bara presenterat 14 av de 577 kandidater som behövs för att täcka in samtliga valkretsar i landet.

Tusentals har anmält sig som villiga att kandidera för En Marche, och en lång rad etablerade politiker både till höger och vänster väntas överge sina partier för Macron. Samtidigt har Macron lovat att hälften av kandidaterna inte ska komma från den politiska eliten och att hälften av kandidaterna ska vara kvinnor, ett svårt löfte att uppfylla i ett land där kvinnounderskottet är stort på höga politiska poster.

Emmanuel Macron kan dock få hjälp av att valet till Nationalförsamlingen sker i två omgångar, precis som presidentvalet. I den andra omgången får endast kandidater som fått över 12,5 procent i första omgången ställa upp. Inför andra omgången brukar de kvarvarande partierna kohandla och göra upp om vilka som ska dra tillbaka sin kandidatur, ofta för att hindra att kandidater från Front National ska få flest röster och bli valda.

President Macron behöver ett starkt stöd i Nationalförsamlingen för att ha en chans att genomföra de många ekonomiska reformer han utlovat i valrörelsen. Hela Europa har ekonomisk tillväxt för första gången sedan den djupa finanskrisen 2008, och allt talar för att uppgången kommer att ta ytterligare fart efter att den politiska osäkerheten minskat. Macron har därför ett gyllene tillfälle att snabbt driva igenom omstridda reformer som sänkta skatter för företag, avregleringar och ändrade arbetsmarknadsregler och sedan kunna visa att det gett positiva resultat för Frankrike innan hans femåriga mandatperiod löper ut.

Frankrikes reformpolitik har stått nära nog stilla under de två senaste presidentperioderna. Nicolas Sarkozy försökte genomföra utlovade avregleringar under sina första år, men sänkte ambitionsnivån radikalt efter strejker och protester från taxichaufförer och andra grupper. Francois Hollande har inte heller levt upp till sina reformlöften av rädsla för protester.

Men det ekonomiska läget för Frankrike är ändå långt ifrån så dystert som det målas upp på många håll. Jämfört med exempelvis Storbritannien har landet högre produktivitet och en bättre reallöneutveckling de senaste tio åren. Det stora problemet är dock att fransk ekonomi präglat av stora statliga monopolföretag och många statliga regleringar haft svårt att anpassa sig till den snabba omvälvningen i globaliseringens tidevarv. Kreativa entreprenörer och nya företag möter byråkratiska hinder när de vill pröva idéer.

Emmanuel Macron och hans ekonomiske rådgivare Jean Pisani-Ferry har utarbetat ett ekonomiskt program, som liknas vid en skandinavisk modell. Han vill inte göra lika stora nedskärningar av antalet offentliganställda i den stora statsapparaten som högerns Fillon, och han utlovar stora satsningar på offentliga investeringar och utbildning. På det sättet ska arbetslösheten sänkas från dagens tvåsiffriga nivåer till 7 procent.

Men planerna på skärpta krav på arbetslösa och avregleringar av arbetsmarknaden lär möta kraftiga protester och vänsterkandidaten Jean-Luc Melenchon hoppas kunna framstå som ledare för det motståndet sedan han vägrat uppmana till stöd för Macron i andra valomgången.

Emmanuel Macrons valseger ger möjlighet att få in en ny generation politiker i ledningen för Frankrike, som är mer i takt med utvecklingen i omvärlden. Men mycket kan gå fel. Det kan bli ett första stopp redan i parlamentsvalet nästa månad, om de gamla partikolosserna – högerns Republikanerna och Socialistpartiet – lyckas få igång sina valmaskiner och skapa ett politiskt dödläge i Nationalförsamlingen. Då kan stora delar av Macrons reformplaner blockeras.

Det kan leda till att president Macron senare väljer att utlysa nyval till Nationalförsamlingen för att försöka skaffa sig det politiska stöd han behöver för sina planer.

Om Macron misslyckas med att reformera Frankrike, precis som föregångarna Sarkozy och Hollande, finns risken att politiker som Marine Le Pen och Jean-Luc Melenchon, som vill ha ett isolationistiskt Frankrike, kan växa sig ännu större i presidentvalet 2022.

Emmanuel Macron har också höga ambitioner för EU-samarbetet med fördjupat eurosamarbete, gemensam finansminister och gemensam upplåning. Planer som Tyskland sagt benhårt nej till hittills. President Macron måste visa att han kan få ordning på ekonomin på hemmaplan innan han har någon chans att sätta press på finansminister Schäuble och förbundskansler Merkel.