Bättre sent än aldrig – den svenska regeringen accepterar till slut att Europa behöver ta ansvar för sin egen säkerhet. Och att det måste få konsekvenser för Sverige.
Via en debattartikel i SvD häromveckan meddelade den svenska regeringen att man bytt fot om försvarssamarbete (fast på ett snyggt sätt, invecklat i de sedvanliga fraserna om Nato och FN).
Den nya svenska linjen är att ”Europa bör ta ett större ansvar för sin egen säkerhet.”
Detta följs av den aktivistiska åsikten att:
”Fokus måste ligga på att stärka vår operativa effekt och förmåga att agera. Ledorden för dessa insatser är att EU ska agera…på egen hand om det är nödvändigt.”
Det tog svenska regeringen tre år, till april 2019, att koppla att världen har förändrats och EU därför nog borde därför steppa upp.
Redan vid toppmötet i juni 2016 hade EUs stats- och regeringschefer klubbat en global strategi som sa just detta.
Tyvärr har Sverige förlorat värdefull tid på att motsätta sig en ny EU-linje och de skarpa förslagen som konkretiserat detta.
Det går förmodligen mest ut över svensk försvarsindustri.
Ta till exempel det ganska rimliga förslaget från hösten 2016 att EU borde slå ihop till ett enda högkvarter, sina fem kommandocentraler för diverse civila och militära uppdrag. Försvarsminister Peter Hultqvist gick bestämt emot.
Så här sa han i riksdagens EU-nämnd om förslaget:
” Det finns inget intresse från regeringen att vi skulle delta i några sådana diskussioner. Vi vill inte ha någon Europa-ÖB. Vi vill inte ha något Europahögkvarter. Vi vill inte ha någon Europaförsvarsorganisation.”
Ett halvår senare, i maj 2017, tog EUs försvarsministrar det historiska beslutet att bygga försvarsförmågor tillsammans (i Pesco).
Sveriges försvarsminister var inte ens med på mötet, han befann sig i Washington för att prata försvar med USAs försvarsminister (han som avgick pga Donald Trump).
Peter Hultqvist hade dock meddelat riksdagen innan att hans linje var klar, det fick i alla fall inte kosta något.
”Vi har klargjort att vi inte är beredda att bidra med några ytterligare medel.”
Den svenska regeringen förlorade striden att det inte skulle kosta EU något, drev en hård men fullständigt onödig kamp om att Nato inte fick drabbas av EU-samarbetet (de flesta EU-länder är som bekant, till skillnad från Sverige, faktiskt Natoländer) samt slutligen förlorade sin strid om att EU-samarbetet måste vara hundra procent mellanstatligt:
”När det gäller mellanstatligheten har vi med oerhörd envishet framfört detta i samtliga sammanhang. Om det är något de andra ministrarna möjligen tycker står i pannan på mig är det ordet ”mellanstatligt” (Peter Hultqvist, maj 2017).
Enligt Hultqvist har hans huvudsakliga strid dock handlat om att gynna svensk försvarsindustri, i fall det nu absolut ska samarbetas på försvar i Europa.
Men eftersom Sverige klev ombord så sent, inte minst när det gäller Pesco-projekten, så är tre av de fyra projekt som vi kommit med i, inte särskilt industriella alls.
Det första handlar om sjukvård, det andra om tränings- och utbildningsinsatser.
Som det tredje projektet räknas in EUs planer på att underlätta för militär att kunna röra sig snabbt över gränserna i Europa skulle det behövas (broar, vägar, flygplatser, hamnar kan behöva stärkas). Där deltar logiskt nog alla EU-länder utom öarna Irland och Malta.
Lite mer industriellt är ändå det fjärde projekt som Sverige lyckats få klassat som Pesco: Ett testcenter i norrländska Vidsel vilket regeringen kunde hänga på ett franskt projekt för nätverk mellan sådan center.
Och så säger sig regeringen ha vunnit en viktig förhandlingsseger över de andra EU-länderna;
Att även försvarsindustri som ägs av icke-européer ska få ta del av EU-pengar för försvarssatsningarna.
Detta är viktigt för – som Hultqvist själv påpekar – svensk försvarsindustri ägs till stor del av amerikanska och brittiska bolag.
Vad denna seger är värd, hur välkomna de länders företag egentligen blir, som ju Europa faktiskt försöker göra sig mindre försvarspolitiskt beroende av, återstår förstås att se.
Sammantaget måste det här ändå räknas som ett magert utfall.
Sverige räknas som det sjätte största landet för försvarsindustri i Europa.
Vi talar om Europas största satsning på försvarsindustri sedan de stora krigen.
Det är rätt lätt att se varför det inte gått så bra.
Om ett land först säger nej, sedan driver linjen att ”det får inte kosta”, och dessutom ”det får inte beröra EU-institutionerna” så kommer man att hamna vid sidan om de riktiga förhandlingarna.
Det landet kommer få ta vad som blivit över.
Ansvaret faller naturligtvis på regeringen men oppositionen har inte mycket att skryta med heller. Moderaterna och centerns representanter i riksdagens EU-nämnd ägnade till exempel en hel del tid med att förklara för försvarsministern sin tydliga åsikt att ”det inte får kosta något” och förstås, att ”det måste vara mellanstatligt.”
Hultqvists personliga linje har han inte stuckit under stol med. Han gillar inte att EU-länderna formerar sig försvarspolitiskt. Han ser inget värde för Sverige i att Europa kan försvara sig utan det amerikanska beroendet.
Om det finns ett värde för övriga Europa i det, så är han inte intresserad.
Därför väljer han att strida mot våra EU-partners i fråga efter fråga, för att USA inte ska utestängas.
Svenska politiker har inte brytt sig om att fundera djupare över behovet av ett europeiskt försvarssamarbete i dessa nya tider, om det kanske också kunna finnas något svenskt intresse av det.
Om vi kunde behöva en reservutgång, ifall Donald Trump visar sig inte vara att lita på?
Som Utrikespolitiska Institutets säkerhetspolitiska experter skrev i en analys 2018:
”Kort sagt, Sverige saknar fortfarande en klar bild av hur europeiskt försvarssamarbete borde se ut och leverera. Men interna policyval och externa händelser kombinerat, har i stort sett uttömt alla argument mot att engagera sig.”
Så med alla svenska argument emot ett europeiskt försvarssamarbete uttömda, ser vi nu den svenska regeringen klättra ombord.
Och moderaterna annonsera att de har varit för, hela tiden.
Bättre sent än aldrig.