De närmaste tre veckorna kan bli avgörande i dragkampen om toppjobben i EU. De som väljs kan styra unionens inriktning de kommande fem åren. Angela Merkel och hennes europeiska partigrupp EPP har dominerat EU under de senaste decennierna. Men när de tunga besluten ska fattas på toppmötena med EU:s ledare framstår Merkel nu som en general utan trupper.
Den ”anständiga” högern är på väg att tappa kontrollen över EU.
Efter toppmötet förra veckan presenterade EU-ordföranden Donald Tusk de sex regeringschefer från olika politiska läger som ska leda de svåra förhandlingarna för att försöka komma överens bland EU-ledarna och med parlamentet. De sex ska ha sitt första möte för att försöka komma överens på fredag kväll.
Socialdemokraterna hade satt in två av sina mest framgångsrika premiärministrar – Spaniens Pedro Sánchez, som just segrat i två val, och Portugals Antonio Costa, som fört landet ur den djupa krisen och vunnit EU-valet. Liberalerna satte in två av sina mest erfarna premiärministrar – Hollands Mark Rutte och Belgien Charles Michel.
Men vad satte den största partigruppen EPP in? Regeringschefer från två av EU:s minsta länder. Lettlands Krisjanis Karins, vars parti är det allra minsta i lettiska parlamentet, och Kroatiens Andrej Plenkovic, vars parti backade kraftigt i EU-valet.
En snabbtitt på Angela Merkels ”laguppställning” bland EU-ledarna visar att det inte fanns så många bättre spelare att kasta in.
Ungerns Viktor Orban har EPP själv satt på utvisningsbänken. Österrikes Sebastian Kurz hade avsatts av sitt parlament kvällen innan. Bulgariens Boyko Borissov har fullt upp att hantera korruptionsanklagelser på hemmaplan. Rumäniens president Klaus Johannis har fullt upp med konflikter med S-regeringen hemmavid. Cyperns president Nicos Anastasiades har troligen ännu mindre auktoritet än Karins och Plenkovic bland EU-ledarna. Och Irlands Leo Varadkar ser troligen hellre Michel Barnier som ny kommissionsordförande än Manfred Weber inför de fortsatta Brexitförhandlingarna.
Under den gångna mandatperioden har Angela Merkel inte bara varit hänvisad till det här gänget på toppmötena. Hon har också kunnat luta sig mot EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker, som kunnat lägga fram välanpassade lagförslag, och EU-ordföranden Donald Tusk, som styrt dagordningen och förhandlingarna inför toppmötena.
De tyska kristdemokraterna har ända sedan 1990-talet insett vikten av att ha en bred laguppställning på toppmötena och i EU-parlamentet. Financial Times berättar om hur Merkels företrädare Helmut Kohl 1998 såg till att de europeiska kristdemokraterna kunde behålla sin dominans genom att bjuda in Italiens Berlusconi, Frankrikes gaullister och den nordiska högern med Moderatledaren Carl Bildt som en av gästerna på en middag i Kohls ”bungalow”. Även Viktor Orbans då marknadsliberala parti och brittiska Tories bjöds in.
Målet att på så sätt till varje pris behålla kontrollen över EU:s institutioner har sedan dess varit vägledande för EPP. Den nuvarande ledningen med Joseph Daul som EPP:s ordförande och Manfred Weber som EPP:s gruppledare i parlamentet har under flera år motsatt sig att Viktor Orbans parti Fidesz sparkas ut. I en intervju med Politico i november beskriver Daul EPP som en ”familj” och sig själv som ”familjefar”. Han försvarar Viktor Orban med samma liknelse:
”In every family there is an enfant terrible,” he said, declaring he prefers “to keep my enfant terrible inside the family.”
Det var först när Orban satte igång en kampanj direkt mot Jean-Claude Juncker som Joseph Daul tyckte att ”det förskräckliga barnet” gått för långt. Det blev tillfällig utvisning från EPP-ledarnas förtoppmöten.
EPP har trots sjunkande väljarstöd i flera länder och allt färre stats- och regeringschefer vid EU-ledarnas bord lyckats behålla kontrollen med hjälp av styrningen av det allt mäktigare EU-parlamentet.
Joseph Daul fick Angela Merkel att acceptera parlamentets lansering av ”Spitzenkandidat-processen” inför EU-valet 2014, där de stora partigrupperna ställde sig bakom linjen att toppkandidaten för det parti som blev störst i valet skulle utses till ny ordförande för kommissionen.
Resultatet blev full pott för EPP. Med Juncker som kommissionsordförande tack vare parlamentets krav, och Tusk som EU-ordförande med hjälp av de flesta av östländernas ledare.
EU-toppmötena har fått en allt större tyngd de senaste tio åren. Det som från början var informella ”braskvällar” har med Lissabonfördraget från 2009 fått en stark institutionell roll. Med en permanent ordförande, egna lokaler och tätare planerade möten får toppmötena en formell tyngd. Men framför allt de stora kriser som EU haft att hantera har gjort det nödvändigt för EU-ledarna att ta svåra beslut ofta vid sidan om unionens formella beslutsbefogenheter – som eurokrisen, flyktingvågen, inbördeskriget i Ukraina och Brexit.
Efter det här EU-valet är Angela Merkels gäng bland EU-ledarna betydligt svagare än 2014. Hon tvingas i ännu högre utsträckning förlita sig på EU-parlamentet.
Jospeh Daul fick Angela Merkel att ställa sig bakom Manfred Weber som Spitzenkandidat och därmed kandidat till att efterträdare Juncker. Trots att Weber inte innehaft någon ministerpost eller annan exekutiv politisk post. Till skillnad från tidigare ordförande för kommissionen, som i de flesta fall varit f d regeringschefer eller åtminstone varit ministrar i någon regering.
Många bedömare hade väntat sig att Merkel skulle backa från sitt formella stöd till Manfred Weber snabbt efter EU-valet, för att bana väg för en kompromisskandidat som Brexitförhandlaren Michel Barnier. Men Angela Merkel uppges ha hållit ett starkt försvarstal för Manfred Weber på toppmötet i tisdags kväll.
“I would warn and caution against telling the parliament that those who only acquire experience in the parliament are not experienced people,” she said after the meeting. “That’s not a path we should go down.”
Efter toppmötet fortsatte Merkel sin argumentering för parlamentets inflytande över valet av kommissionsordförande. Hon pekade på hur ”komplicerat” beslutet är eftersom det krävs majoritetsstöd både på toppmötet och i parlamentet. Merkel påpekade särskilt att på toppmötet krävs stöd av 55 procent av medlemsländerna, som ska representera 65 procent av EU:s befolkning, som för att understryka stora Tysklands betydelse
EPP under ledning av Joseph Daul och Angela Merkel försöker med hjälp av parlamentet behålla så mycket som möjligt av kontrollen över EU. I parlamentet stödjer Socialdemokraterna och De Gröna fortfarande kravet att någon av de som ställde upp som Spitzenkandidaten ska få bli ny kommissionsordförande.
Men bland EU-ledarna håller en motkraft till EPP på att formas. Det är Frankrikes Emmanuel Macron som försöker kompromissa ihop sig med Liberalerna och Socialdemokraterna inför dragkampen om toppjobben.
Förutom efterträdare till Juncker och Tusk handlar det också om posten som utrikeschef, talman och chef för Europeiska Centralbanken.
Macron har haft flera möten med Spaniens Pedro Sanchez, Portugals Antonio Costa, de liberala regeringscheferna och östledare efter EU-valet. Han har skickat ut samarbetssignaler till De Gröna.
Den franske presidenten underströk efter toppmötet vikten av att de som utses till EU:s toppjobb är ”starka ledare, med tung erfarenhet och legitimitet”. Macron räknade upp ett flertal möjliga namn, som Michel Barnier, Margrethe Vestager och Frans Timmermans, men nämnde inte Manfred Weber.
“The new order means one thing: It’s that we cannot just repeat the old habits,” Mr Macron said, adding that it was important “to name two men and two women” for the top EU posts.
Socialdemokraternas toppkandidat och EU-kommissionens förste vice ordförande Frans Timmermans, som bidrog till att lyfta sitt parti till första plats i EU-valet i Holland, talar om EPP som ett ”regeringsparti inom kommissionen” och att de EU-positiva partierna måste träda fram:
“The pro-European political spectrum in Europe should recognise itself in the institutions. And that, today, sadly, is not the case,” says Frans Timmermans, the Socialist Spitzenkandidat who spent the past four years as Mr Juncker’s deputy. “After 15 years of conservative leadership, it’s almost like a ruling party in the commission. That’s not a healthy situation.”
Silvio Berlusconi, som nu valts in i EU-parlamentet, vill för sin del att EPP ska vända sig högerut och gå i allians med högerextremisternas planerade gruppering under ledning av Matteo Salvini och Marine Le Pen.
Det har kategoriskt avvisats av Angela Merkel, med extra tyngd efter ”Ibiza-skandalen” som sänkte det österrikiska regeringssamarbetet mellan EPP och högerextremisterna.
Angela Merkel har lång erfarenhet av förhandlingsspelet i EU och inser troligen att Manfred Weber inte har en chans att bli vald till kommissionsordförande. Men utan tunga trupper att sätta in mot Macron och hans nya liberal-socialdemokratiska gäng väljer hon att defensivt och försöka undvika stora förluster med hjälp av EU:s komplicerade beslutsformer.
En första test på hur framgångsrik den taktiken är kommer vid toppmötet i midsommarhelgen.