Många ord o lite verkstad av Macron-Merkel – men skapar rågång inför EU-valet även för svenska partier

EU-federalister har länge försökt göra valen till EU-parlamentet till ett internationellt val. Men det kan vara EU-motståndare och högerpopulister som Italiens Matteo Salvini och Frankrikes Marine Le Pen som lyckas åstadkomma det. Och Angela Merkels och Emmanuel Macrons Aachen-fördrag blir den symbol de vill hänga upp som hatobjekt att slå emot.

Det dras upp en rågång i EU-politiken där även svenska partier tvingas välja sida.

De tidigare EU-motståndarna Salvini och Le Pen har upptäckt att väljarstödet för EU har stärkts kraftigt i samtliga medlemsländer, och Orban och Kaczynski vill absolut inte överge EU som en viktig kassako för deras länder. Därför talar de inte längre om att lämna EU eller euron.

Högerpopulisterna har också svårt att enas om en gemensam hållning i flyktingpolitiken. Salvini och den italienska regeringen kräver att övriga EU-länder ska dela på ansvaret för att ta emot de migranter som lyckas ta sig in till EU. Medan Orban och Kaczynski rider högt på att stenhårt säga nej till att ta emot en enda flykting. Det gör det svårt att bilda en allians mot EU-förslagen om ny migrationspolitik.

Därför letar högerpopulisterna efter något gemensamt att attackera i EU som kan användas för att försöka mobilisera en nationalistisk opinion i samtliga länder. Mötet mellan Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Emmanuel Macron i tyska Aachen häromdagen verkar vara den fjärder de hoppas kunna få att framstå som en hotfull rovfågel.

I Aachen undertecknade Merkel och Macron ett nytt ”Elyséefördrag” på dagen 56 år efter att det första fördraget med inriktning på samarbete mellan de två länderna skrevs under av president Charles de Gaulle och förbundskansler Konrad Adenauer.

I europeiska medier möttes fördraget med en trött gäspning  och konstaterande att mötet visade hur Emmanuel Macrons höga ambitioner för fördjupat EU-samarbete från Sorbonne hösten 2017 malts ner till vaga fraser utan konkret innehåll.

“There is nothing in the treaty that suggests France and Germany want to open a new chapter in their relationship,” said Josef Janning, senior policy fellow at the European Council on Foreign Relations. “It offers no alternative to the status quo.”

I det nya Elyséefördraget sägs att Tyskland och Frankrike ska ”fördjupa sitt samarbete inom utrikespolitik, försvar, yttre och inre säkerhet, samtidigt som man stärker Europas förmåga att agera självständigt.” Men Tyskland och Frankrike samarbetar redan i dag på dessa områden. Löftet om att försvara varandra vid angrepp framstår inte som något nytt åtagande eftersom båda länderna ingår i försvarsalliansen Nato.

I fördraget utlovas en ”Fransk-tysk ekonomisk zon” med gemensamma regler, lagar och skatter för näringslivet. Men Angela Merkel skyndade sig att klargöra att det skulle ta åtminstone ett par decennier att nå fram dit.

Det var mest symbolik i Merkels och Macrons undertecknande av det nya fördraget. Men det var ändå tillräckligt för att högerpopulisterna skulle försöka gripa chansen att peka ut ett nytt hot.

Några rader om att gränsregionerna i Tyskland och Frankrike ska få ökade möjligheter att samarbete var tillräckligt för att högerpopulisten
Bernard Monot skulle anklaga Macron för att ”likt Judas” sälja ut Alsace-Lorraine till en främmande makt. Marine Le Pen varnade för att franska skolbarn i dessa områden snart skulle tvingas lära sig tyska.

Tyska AfD:s ledare Alexander Gauland anklagade i sin tur Macron för att med hjälp av fördragets skrivningar om ekonomiskt samarbete försöka komma över ”tyska pengar”.

Italiens andre högerpopulistledare, Femstjärnerörelsens Luigi Di Maio, har samtidigt anklagat den forna kolonialmakten Frankrike och Macron för att vara ansvariga för flyktingströmmarna från Afrika och de många som drunknat på Medelhavet. Tätt följd av Legaledaren Matteo Salvini som anklagar Macron för att sabotera försöken att skapa stabilitet i Libyen, utan att nämna kolonialmakten Italiens mer än hundraåriga närvaro.

Europas högerpopulister har insett att det är svårt att mobilisera mot anonyma byråkrater i Bryssel, utan att det krävs ett känt ansikte för att kunna skapa bilden av ledaren för en hotande sammansvärjning mot de europeiska väljarna. De har utsett Emmanuel Macron till den store satan.

Ungerns Viktor Orban och Polens Jaroslaw Kaczynski kan också delta i en kampanj mot Macron-Merkel. I de förhandlingar som inletts om nästa EU-långtidsbudget är förslaget om indragna budgetmiljarder för länder som bryter mot EU:s grundläggande krav för rättsstaten och demokratiska rättigheter det stora hotet för dessa ledare.

Kravet togs upp av president Emmanuel Macron i fjol våras, och följdes kort därefter av ett konkret lagförslag från EU-kommissionen.

Viktor Orban svarade omedelbart med ett hot om att blockera hela långtidsbudgen eftersom varje medlemsland har vetorätt i den förhandlingen.

“A unanimous decision is necessary (for the budget to be passed), so the Hungarians needn’t worry,” Orban said to the Hungary’s state-owned radio station. “There will be no budget until Hungary greenlights it,” he added.

Polens politiska ledare har gått ännu längre och vill återinföra vetorätt för alla beslut in EU. President Andrzej Dudas kabinettschef, professor Krzysztof Szczerski, hävdar i en intervju med Der Spiegel att demokrati bara är möjligt på nationell nivå.
Szczerski claims that Brussels has become a threat to freedom. ”That’s why the political elite fear elections — they’re afraid of the people’s dissatisfaction.”

När Merkel nu högtidligt undertecknar ett fördrag med Macron vill höger- och vänsterpopulister framställa dem båda som sina huvudfiender i EU-valet. Populisternas effektivitet att nå ut via sociala medier och med hjälp av ”fake news” och feltolkningar skapa bilden av den stora EU-sammansvärjningen kommer att pressa övriga partier i EU – inklusive de svenska – att ta ställning för eller emot.

Därför bör samtliga partier inte nöja sig med de trötta mediekommentarerna utan själva informera sig om Merkel-Macrons mål för EU-samarbetet som de nedtecknas i Elyséefördraget och olika fransk-tyska samarbetsprojekt.

I det nya fördraget åtar sig EU:s två stormakter att att ”stärka Europa militära förmåga att agera” och att tillsammans göra satsningar på de områden där det finns brister i dag.

Några konkreta åtaganden i den 16 sidor långa fördragstexten är att Tyskland och Frankrike ska utarbeta ”en gemensam hållning till vapenexport”. Det krävs för att klara ett annat viktigt mål, att utveckla försvarsmateriel tillsammans, bland annat ett nytt militärflygplan efter Rafale och Eurofighter. Tysk-franska ”säkerhetsrådet” ska intensifiera sitt arbete och de båda länderna ska agera tillsammans vid militära insatser för att skapa en ”gemensam kultur”.

Angela Merkel utlovar också att fördragets allmänna mål ska konkretiseras med en ”projektlista”, som successivt utvidgas.

Stefan Löfvens S-MP-regering verkar ha bestämt sig för att det här är huvudkonflikten även i EU-valet i Sverige. I regeringsdeklarationen pekas Polens och Ungerns brott inskränkningar av demokratiska rättigheter som en huvudfråga:

”EU-länder som bryter mot unionens värderingar och rättsstatens principer ska möta kännbara konsekvenser. Historien lär oss vad som kan ske om vi blundar för kränkningar av demokratiska fri- och rättigheter. ”

Men regeringen måste också ta ställning till det område där Tyskland och Frankrike nu är överens om att fördjupa EU-samarbetet – försvars- och säkerhetspolitiken. Försvarsminister Peter Hultqvist har hittills helt inriktat sig på att söka militärt skydd av USA. När USA:s försvarsminister James Mattis nu avgått och S-MP-regeringen ska samarbeta med L och C kan det vara ett skäl för en omprövning även i inriktningen för det internationella försvarssamarbetet?

Moderaterna och Kristdemokraterna riskerar att hamna i ett svårare läge i EU-valrörelsen. Partierna ingår i samma partigrupp i EU-parlamentet som Viktor Orbans regeringsparti Fidesz. De har under de senaste månadernas regeringsspel tydligt visat för väljarna att de är beredda att bilda regering med hjälp av Sveriges högerpopulistiska parti, SD.

Moderaternas kandidater, med Tomas Tobé som förstanamn, har också lanserat sig som Nej-partier. Det kan bli svårt att integrera i Macron-Merkels ambition att fördjupa EU-samarbetet.

Det krävs nu en del fotarbete av de svenska partierna. När valrörelsen från i höstas äntligen är över kommer väljare snart att börja ställa in siktet på EU-valet den 26 maj. Matteo Salvini och Marine Le Pen ser ut att ha lyckats göra det till ett verkligt europeiskt val, där rågången går mellan de som vill fördjupa EU-samarbetet och de som vill försvaga det.

About

Journalist more than 45 years, mostly politics and economy. Now free lance journalist mainly on social media.