Allt som franske presidenten Emmanuel Macron tar i, förvandlas till guld.
Och allt som brittiska premiärministern Theresa May vidrör blir aska.
Kanske borde man följa Donald Trump och Vladimir Putin i dessa dagar – men det är ju så fängslande att studera två märkliga politiker på var sida Engelska Kanalen.
Först lyckas franske Emmanuel Macron skapa en ny politisk rörelse – varken höger eller vänster – och på kort tid med den vinna både Frankrikes president och storslam i det franska parlamentet.
Sedan hälsas han med värme i Berlin, inte bara av Europas kejsarinna Angela Merkel men han blir dessutom utropad på balkongen för att motta tyska folkets hyllningar.
Han brottas med amerikanske presidenten Donald Trump och lyckas få Trump att se fånig ut.
Nu leker franska barn leken: ”Nu är jag Macron, du får vara Trump….”
Han bjuder in Vladimir Putin med vederbörlig pompa och ståt men vågar tillrättavisa honom offentligt för rysk inblandning i valen.
Han kommer till Bryssel med ett späckat program för EU-reformer och hälsas med stora famnen.
Macron, som misstänks i vissa kretsar att vara smyg-socialist, väljer att åka militärjeep uppför Champs Elysée vid presidentinvigningen och gör ett besök hos de franska trupperna i Mali som sin andra utlandsresa.
Det vinner honom militärens respekt.
Så klart att en fransk gisslan i Afrika släpps fri bara dagarna efter.
Allt han rör vid, guld.
Macron regisserar sina offentliga framträdanden extremt väl.
Han lägger ner mycket omsorg på vad han kallar att återställa respekten för presidentämbetet, nersolkat av giriga företrädare och den småskvallrande Hollande.
Därför tågar han gärna rak i ryggen, omgiven av färggranna skyldrande militärer, när han ska begå en officiell akt.
Men det blir på något sätt rätt även när han går utanför protokollet och gör en video med Kaliforniens guvernör Arnold Schwarzenegger blir han hyllad för sitt ”finger” åt Donald Trump genom att utbrista:
”Make the planet great again”.
Det är inte konstigt att hans politiska motståndare anklagar honom för att vilja återinföra kungadömet.
Han invigde det nya parlamentet med ett halvannan timme långt tal för att slå fast vad regimen Macron står för.
Han talar om reformer av administration, domstolar, regioner, parlamentet, militären, skolorna, forskningen, arbetsmarknaden…
Emmanuel Macron bubblar av idéer.
Macron hyllar Frankrike samtidigt som han lovar förändring
Valsystemet ska bli mer proportionerligt (det nuvarande systemet bidrog starkt till hans dunderseger), det ska bli färre parlamentariker och även färre – men bättre – lagar.
Moralen ska återinföras med strikta tyglar på politiker – bort med specialdomstolen som tillåter ministrar att slippa undan.
Friheten ska stärkas genom avskaffade byråkratiska hinder och oflexibiliteter för näringslivet och medborgare.
Militären ska stärkas (en översyn har begärts) och värnplikten återinföras.
Frankrike ska återvinna sin plats i den globala diplomatin.
Det sista har redan inletts, Macron deltar i upprättande av afrikansk anti-terrorstyrka i Sahel och möter Qatars ledare som utsatts för bojkott av Saudiarabien med vänner.
Men det är inte sina gränser som Frankrike ska försvara utan friheten, mänskliga rättigheter och folkens suveränitet, säger Macron.
Så han lyfter undantagslagarna som varit i kraft sedan morden på Charlie Hebdo för att dessa underminerar rättigheter på ett trubbigt sätt medan han skärper lagar mot terrorister.
Till och med ekonomin går åt rätt håll med lägre arbetslöshetstal än på länge, ökade investeringar och ett budgetunderskott på väg under de av EU begärda 3 procenten före årets slut.
Macron har två månader efter sitt val stigande popularitet i Frankrike.
Han gör det svårt för oppositionen att opponera.
På andra sidan Kanalen regerar en premiärminister som lyckas med att göra absolut ingenting rätt.
Allt som Theresa May rör vid blir aska.
Brexit – hennes enda projekt – har blivit som ett svart sughål.
Hon utlyste val – för att stå stark inför EU – med en opinionsfördel på över 20 procent och förlorade hela försprånget trots att oppositionsledaren inte ens stöddes av hälften av sina egna partimedlemmar.
Nu står londonborna och sjunger ”Jeremy Corbyn” utanför hennes residens.
För att få sitta kvar som premiärminister tvingades hon muta Nordirlands protestanter med 1 miljard pund att gå i koalition med henne.
Då hade hon under valkampanjen läxat upp en underbetald sjuksköterska med att ”det finns inget magiskt pengaträd att skaka pengar ur, vet du”.
Hon har ingen plan för vad Storbritannien ska göra efter EU och skickade därför sin brexitminister till första förhandlingsdagen med EU där han fick börja med att gå med på allt som EU begärde i form av tidtabell och diskussionsordning.
Det skedde inte ens snyggt och diskret.
Samma minister – liksom hon själv – har upprepade gånger sagt att de skulle ställa till med storbråk över just de sakerna bara veckor innan.
Nu grälar hennes ministrar med varandra inför öppen ridå om brexit och hon sitter tyst.
När ett fruktansvärt terrordåd inträffade under valkampanjen (vilket normalt stärker en sittande regering) lades skulden delvis på henne personligen som skurit ned antalet poliser kraftigt som inrikesminister de senaste åren.
En tragisk brand i London kunde ha blivit tillfället där hon tröstar och utgör en helande kraft.
Istället gömde hon sig för de drabbade och blev utbuad när de fick syn på hennes rygg, skyndande bort, omgiven av poliser.
Efter ett år som premiärminister har Theresa May haft två reformer på förslag, dels att förändra intagningen till ”grammar schools” (det sköts ner), dels att ändra i välfärdsregler (det fick hon ta bort ur sitt valmanifest efter att ha fått mycket skäll, inklusive av sina egna).
Och så har hon talat om att införa rävjakt.
Det är lite tunt för en politiker som svurit att hennes regering inte ska definieras av brexit.
Theresa May har en olycklig förmåga att låta sig fångas av fotografer mitt i en grimas eller en suck.
Alla försök till värdighet har för länge sedan gått förlorad.
Inte ens när Theresa May lämnar protokollet och blir privat, går det henne väl.
Ett besök på en vänskapsmatch i fotboll mellan England och Frankrike visar att hon är den enda på stadion som inte kan sången alla sjunger för att trösta Manchesterborna – hela den franska sidan sjöng med, ledda av en fransk orkester.
Och så var det bilderna där hon står upp med armarna i vädret i ett försök att för första gången i sitt liv göra vågen, när Macron och resten av följet redan har satt sig och ser förvånat upp på henne… de gjorde inget för att stärka hennes ställning i några väljarkategorier.
Så vad gör den enorma skillnaden mellan de bägge?
Emmanuel Macron är enormt väl förberedd för presidentrollen, han har tänkt igenom och planerat varje steg, varje kontakt i förväg.
Han är välutbildad och påläst.
Men det är Theresa May också, med toppexamen från Oxford och många år i politiken samt ett kort inhopp i näringslivet.
Hon har dessutom haft ambitionen att bli premiärminister sedan hon var tonåring och arbetat målmedvetet i den riktningen.
Tur har onekligen spelat in för president Macrons del, de gamla partierna hade inget mer att ge väljarna och Europa behöver akut en stark europeisk ledare vid Angela Markels sida.
Ödet gick också Theresa Mays väg när makten i stort sett föll i hennes händer, efter brexitomröstningen.
Den stora skillnaden är kanske i hur de vill använda makten.
Emmanuel Macron har programmet som ska skapa ett nytt Frankrike, helst en ny värld.
Theresa May har ingenting.