Theresa Mays segerdans över (framtvingad) nationell enighet kring brexit spräcktes brutalt på måndagen – av skottarna.
Artikel 50-processen skjuts nu fram ett par veckor.
I Storbritannien har det inte på länge gått att föra en civiliserad debatt om hur landets utträde ur EU ska se ut.
Den som inte stämmer in i hallelujakören ledd av utrikesminister Johnson (”It´s going to be glorious”) skjuts omedelbart ned med anklagelser att vara en folkets fiende.
Detta är en förklaring till att det brittiska parlamentet – stolt suverän arvtagare till Magna Charta efter nedkämpande av makthungriga kungar – igår röstade för att avstå sin konstitutionella rätt att ha synpunkter på ett brexitavtal.
Parlamentet avstod likaså att garantera rättigheterna hos de EU-medborgare som bor och arbetar legalt i Storbritannien.
Lorderna i överhuset som i sin första omröstning för ett par veckor sedan gick emot regeringen May på dessa två punkter, backade också efter att underhuset inte ens med överhusets stöd, valde att ge sig själva inflytande.,
Inledningsvis rungade protestropen om ”power grab” från regeringens sida högt över att regeringen May försökt neka parlamentet delaktighet i brexitavtalet British High Court som inte tar lätt på konstitutionen, bekräftade i ett utslag att parlamentet hade rätt.
Men så hotfullt är det brittiska debattklimatet, att få brittiska politiker vågar rösta för just precis den parlamentariska suveränitet, som de länge anklagat EU för att stjäla från dem.
Det spelar ingen roll att brexit-anhängarnas anfall är bisarra.
Dessa kan utan att rodna anklaga domarna i High Court för att vara ”un-elected” och Jean-Claude Juncker för att vara ”ansvarslös” när han vill att EUs regeringar får mer makt än hans tjänstemannakommission.
Theresa Mays stora seger stals emellertid av skotska premiärministern Nicola Sturgeon.
Sturgeon valde just denna dag för att meddela att hon nu begär en folkomröstning om Skottland ska stanna i Storbritannien.
Mays planer att på tisdagen lämna in skilsmässopappren till EU, i en uppvisning av nationell enighet sprack rejält.
Nu får detta vänta till slutet av mars, efter EUs firande av sin 60-årsdag i Rom.
Sturgeon gav som skäl – vad alla redan sett – att regeringen May nonchalerat alla krav och försök till diskussioner från den skotska regeringen.
Tankar om att Skottland kan få en egen lösning i brexit, har nonchalerats..
Sturgeons förslag är att låta Storbritannien förhandla klart utträdesvillkoren med EU och på den grundvalen låta skottarna rösta vintern 2018-2019; Vill de följa med England ut ur EU eller bli ett eget land som söker eget EU-medlemskap?
Det är ett vågat spel för Sturgeons skotska nationalistiska parti SNP när skottarna så sent som 2014 röstade nej till självständighet med 55 procent – men då visste man förstås inte att Brexit skulle ske.
64 procent av skottarna röstade 2016 ja till att stanna i EU.
En skotsk folkomröstning har några hinder att ta sig över innan den kan ske.
Det skotska parlamentet ska t ex säga ja (nästa vecka) men där sitter en majoritet skotska nationalister.
Den brittiska regeringen ska också säga ja (eller noga taget parlamentet).
Vågar Theresa May neka skottarna att rösta?
Även om den skotska opinionen idag tycks ligga kring 50/50 på frågan om självständighet kan ilskan om engelsmännen förvägrar skottarna rätten att besluta om sin egen framtid, lätt ändra fördelningen.
Ger Theresa May skottarna möjligheten, får hon räkna med att Nordirland överväger att också lämna Storbritannien.
I senaste valet till det nordirländska parlamentet, vann de partier majoritet som vill ansluta provinsen till Irland.
Och Irlands inställning till det?
Irlands förhandlingskrav i brexitförhandlingarna, är att Nordirland ska få bli del av EU om ön återförenas.
Regeringen May kan chansa på att övertala Spaniens regering att hota med veto för ett skotskt EU-medlemskap.
Då kanske skottarna tänker sig för.
Spanien har tidigare varit på den linjen, eftersom man inte vill att landets egna kataloner ska få fler självständighetsgriller i sitt huvud, än de redan har.
Men i Spanien är numera vänsterpartier starka som är betydligt mer öppna för självständighet
Theresa May får i vilket fall som helst som ett minimum, inställa sig på att Spanien i utbyte kräver Gibraltar tillbaka.
Segerdansen lär få vänta.