Mer trubbel väntar försenade EU-kommissionen

Ursula von der Leyens EU-kommission är minst en månad sen att sväras in efter en miss med parlamentet.
Det ser ut att bara vara början på en riktigt besvärlig mandatperiod.

Att Ursula von der Leyens kommission inte kunde sväras in den 1 november som fördraget säger, kan delvis skyllas henne själv.
Hon hade inte gjort en deal i förväg med gruppledarna i parlamentet om att de skulle godkänna hennes kandidater till den nya EU-kommissionen.

Det brukar annars gå till så. Nye ordföranden sätter sig ner med gruppledarna och lovar ökat inflytande för parlamentet och sedan röstar de för förslaget till ny EU-kommission.
Minus några stycken som får underkänt så att nye kommissionsordförande ska ha klart för sig att hen regerar på parlamentets nåder.

Jean-Claude Juncker var så förtjust i det upplägget att hans ”politiska” kommission bland annat gick ut på att varje månad luncha med grabbarna i parlamentet.
Manfred Weber (EPP), Martin Schulz (talman och S&D), Gianni Pittella (gruppledare för S&D) och Frans Timmermans (Junckers vice) pratade sig fram till vilka förslag Juncker borde lägga fram.
EPP och S&D har ju sedan 1979 tillsammans haft majoritet i parlamentet och kunde lova leverera nödvändiga röster.

Det finns kanske något slags eko av demokrati i att Juncker lät parlamentet blanda sig i EU-kommissionens uppdrag att lägga EU-förslag även om det känns som att det lika lätt kan urarta i kohandel bakom lyckta dörrar.

Ursula von der Leyen tycks i alla fall inte jobba så – eller hade inte förstått att hon borde. När Europaparlamentets utskott började rösta om hennes kandidater till EU-kommissionen hade hon inte ens sökt kontakt med partigrupperna innan.

Ändå har hon gett sig i Europaparlamentets våld minst lika mycket som Juncker.
Ett märkligt löfte hon gett parlamentet är nämligen att låta dem dela på initiativrätten – kommissionens monopol på att lägga fram lagförslag och därför källa till starkt inflytande.

Nej, VDL kan inte ändra EU-fördraget men hon har lovat att låta parlamentets varje resolution leda till ett lagförslag från EU-kommissionen.
Parlamentarikerna ska få delta i arbetet med att dra upp sådana lagförslag.
Och då är ju kommissionens initiativrätt faktiskt borttingad.

Demokratiskt?
Ja, i någon mening eftersom parlamentsledamöterna är folkvalda.
Men skälet till kommissionens initiativrätt, är att lagförslag ska bygga på det gemensamma bästa.
Inte på partipolitik.
Inte på vilket partigrupp som är starkast för tillfället. Och i parlamentet är det partipolitik som styr.

Att dela på initiativrätten med parlamentet är därför demokratiskt i samma mening som ”spitzenkandidaten” är det. Det låter ju rimligt att välja till EU-kommissionsordförande den politiker som representerar partigruppen flest européer har röstat på.
Men då spolar vi ut med badvattnet EU-kommissionens uppdrag, att vara en ”honest broker” mellan medlemsländer, att sträva efter det gemensamma bästa. Istället begär vi partipolitiska hänsyn av tjänstemän.

Jean-Claude Juncker med sin ”politiska” kommission gav sig dessutom rätten att fatta avgöranden som i mesta laget tänjer på EU-reglerna. De stora EU-länderna fick glädje av denna gentlemannaklubbs-attityd från Juncker.

Ett brittiskt exempel:
När David Cameron 2016 förhandlade ett nytt medlemsavtal för Storbritannien (varför fick han ens?) skänktes han rätten att bromsa fri rörlighet om östeuropeiska migranter utgjorde en börda för statskassan. EU-kommissionen skulle vara domaren som avgjorde om en sådan situation förelåg.
Och att det var fallet, deklarerade raskt Jean-Claude Juncker i kommissionens namn, trots alla bevis på motsatsen som fanns.

Ett franskt exempel:
När president Hollande 2016 vägrade skära i budgeten för att respektera EU-reglerna om underskott så bedömde EU-kommissionen (för femtielfte gången) att de inte behövde det.
Reglerna är inte entydiga så beslutet kan säkert försvaras men Junckers förklaring kan inte försvaras, den skadade eurons anseende rejält:
”Ja, men det är ju Frankrike.”

Ett tyskt exempel:
År 2015 avslöjade USA att tyska Volkswagen installerat manicker för att lura myndigheterna att bilarnas utsläpp var inom det tillåtnas gräns.
I USA fick VW böta, återkalla bilar, betala ersättning till bilköpare och sparka USA-chefen.
EU-kommissionen beslöt för EUs del att höja tillåten gräns för kväveoxider så att VW och andra bilmärken inte skulle behöva bryta mot reglerna.

Om Junckers politiska kommission bara betyder ett principlöst kuckelurande med ledare i parlament och huvudstäder, vore det skönt att slippa fler politiska kommissioner.
För Junckers politiska kommission tycks inte heller ha varit svaret på hur man löser de verkligt svåra frågorna. Mandatperiodens riktiga dilemma ligger olösta: Rättsstatens försvar, migration, klimatmålen och euroreformer. Istället grävdes klyftorna framförallt mellan öst och väst djupare.

Återstår att se om Ursula von der Leyens ”geopolitiska” kommission blir bättre.
Fast vad geopolitik står för i sammanhanget är lika svårt att gissa i förväg som vad ”politisk” i Junckers mun betydde.
Att försvara EU mot huvudrivalerna USA, Kina och Ryssland kanske? Hennes program med satsningar på försvar, digitala framsteg och en europeisk industripolitik antyder det.

Men det lär bli mindre kuckelurande för hennes del, helt enkelt för att VDL får svårt att hitta starka ledare att kuckelura med.
Hon har att göra med ett parlament som inte kontrolleras av två starka ledare (EPPs och S&Ds) utan som uppsplittrat i många någorlunda jämnstora partigrupper blir oförutsägbart.

Hon får till och med svårt att hitta starka ledare i huvudstäderna.
I Tyskland känns Merkel redan som pensionerad och hennes efterträdare AKK är så starkt ifrågasatt att få tror hon får uppdraget.
Storbritannien är som bekant upptaget på annat håll.
Italien ägnar sig åt att byta regeringar i hög takt och i Spanien har (snart) fyra val inte gett någon stark regering.

Så hon har president Macron att hålla sig till – krävande med sina många förslag och redan irriterad för att VDL slarvade bort hans förstahandsval till kommissionär, Sylvie Goulard.
Och så premiärminister Orban förstås, som hon redan har glatt med en ”Kommissionär För Att Bevara Europeisk Livsstil,” plus generöst lovat utvidgningsportföljen till (bäva månde Ukraina men Turkiet har fått hans löfte om varmt stöd med sina EU-förhandlingar).

Den 14 november är inbokad för nästa hearing av tre nya kommissionärskandidater sedan parlamentet tackat nej till tre tidigare.
Den 1 december borde därför Ursula von der Leyen och hennes grupp kunna tillträda, en månad försent.

Men det är inte helt säkert att det blir ja för alla den här gången heller. Men satsa inga pengar på den 1 december heller.
Partipolitiken har nämligen gjort sitt intrång med besked i EU-kommissionen. Den socialdemokratiska gruppen i parlamentet (näst störst) är irriterade över att de nya namnen ger S&D färre representanter i kommissionen men stärker EPP.
Det här är nog första gången man så ivrigt kollat och räknat partibeteckningar på EU-kommissionärer. Tidigare har krav och kritik handlat om brist på sakkunskap eller kommersiella intressekonflikter.

Men nu räknar vi alltså partilojalitet. En socialist, en EPPare och en liberal kastades ut av parlamentet. Alla tre nya kommissionärskandidater är EPPare: Thierry Breton, Ungerns Olivér Várhelyi och Rumäniens Adina-Ioana Vălean.
Socialisterna är inte nöjda.

Av de tre kan Breton ligga illa till för att han varit affärsman (VD för IT-bolaget Atos) fram till nu och kanske inte borde få sköta EUs inre marknad och digitala portfölj.
Olivér Várhelyi är en EU-kunnig karriärdiplomat men sägs vara extremt snabb att ge sig in i en fajt och då helst för att försvara Victor Orban. Ska han verkligen få utvidgningsportföljen efter att Orban lovat göra tjänster till t ex Turkiet?
Det kan sluta hur som helst.
Adina-Ioana Vălean kommer direkt från Europaparlamentet där hon är uppskattad så hon bör ha lättast att passera och få transportportföljen.

Om VDLs kommission väl kommer igenom nålsögat väntar sedan mer trubbel;
En ny sjuårsbudget för EU där inga länder är överens om någonting, troligen i januari en ny begäran om förlängd tid för brexit.
Olöst ligger som sagt klimatmålen, migrationen, euroreformer och rättsstaten och väntar.

Alltsammans inramat av ett instabilt europeiskt politiskt landskap.
Det blir inte lätt, det är nog det enda man kan förutse.



About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU