Förbundskansler Angela Merkel kommer att regera som en ”lame duck”, slår tyska Handelsblatt fast efter beskedet att hon avgår som partiledare för CDU. Om det förutsägelsen slår in kommer även EU:s beslutsförmåga att undergrävas samtidigt som hoten mot samarbetet är starkare än på flera decennier.
Men ingen EU-ledare är oersättlig, inte ens en tysk förbundskansler. Utgången av regeringskrisen i Tyskland och EU-valet nästa år avgör unionens framtid för lång tid framåt.
Angela Merkels snara ”politiska död” har förutspåtts i flera år av politiska tänkare. I den ansedda Financial Times var utrikesredaktören Gideon Rachman redan 2015 säker på att hon skulle avsättas före nästa val.
Han fick fel. Men förr eller senare slår alla förutsägelser om att politiska ledare avgår in.
Merkel har upprepade gånger sagt att hon vill vara både partiledare och förbundskansler för att kunna sköta sitt jobb. Därför är det ett tydligt nederlag när hon nu efter 18 år inte ställer upp till omval som CDU-ledare på partikongressen i december.
Hennes försvagade ställning i partiet blev uppenbar redan i början av oktober när hennes förtrogne Volker Kauder röstades bort som gruppledare i förbundsdagen efter 13 år. Till det kommer de många interna bråken med CSU-ledaren och inrikesministern Horst Seehofer. Kristdemokraterna är djupt splittrade efter flyktingkrisen 2015 och framväxten av invandringsfientliga AfD.
Men Angela Merkel är en överlevare och verkar nu inställd på att försöka styra valet av sin efterträdare och undvika att överraskas av ett internt uppror på kongressen. På så sätt vill hon förhindra en högervridning av partiet.
Tre kandidater till att efterträda Merkel som CDU-ledare och därmed framtida kanslerskandidat anmälde sig redan på måndagen. Merkels favorit är partisekreteraren Annegret Kramp-Karrenbauer. tidigare regeringschef i Saarland. Mot henne står socialministern Jens Spahn och Merkels tidigare politiske rival Friedrich Merz, som båda vill vrida partiets politik i en mer konservativ riktning.
Bakslagen för kristdemokraterna i delstatsvalen i Bayern och Hessen menar Angela Merkel delvis beror på de interna bråken i partiet och i regeringen i Berlin. Opinionsmätningar på valdagen i Hessen visade också att en stor majoritet av väljarna i Hessen var nöjda med delstatsregeringen med CDU och De Gröna men samtidigt missnöjda med regeringen i Berlin. Merkel sade att hennes besked förhoppningsvis ska göra att regeringsarbetet äntligen kan börja fungera, som väljarna kräver.
Partiets stora väljarförluster gör att kongressen i december knappast vill fatta beslut som gör att Angela Merkel känner sig tvingad att omedelbart avgå även som förbundskansler och driva fram ett nyval. På det sättet kan Merkel styra valet av ny partiledare, även om hon officiellt inte ställer sig bakom något kandidat. Den ökade polariseringen i tysk politik, med väljarframgångarna i delstatsvalen för De Gröna och AfD, gör att CDU kan ha svårt att välja en tydlig politisk inriktning.
Men oavsett resultatet av partikongressen kommer Merkel att få ägna det mesta av sin kraft åt inrikespolitik den närmaste tiden, för att försöka överleva som förbundskansler och hålla ihop den kraftigt försvagade regeringskoalitionen. Det är först när det blir klarhet i efterträdarfrågan och om det är partiledare som står nära Merkel politiskt som den tyska regeringen skulle kunna återta sin viktiga roll i EU-samarbetet.
EU är i dag närmast handlingsförlamat i de centrala striderna om migrationspolitiken, demokratikraven på medlemsländerna och om eurosamarbetet. Samtidigt som trycket utifrån trappas upp med den ryska aggressionen och Trumps isolationism och attacker mot EU.
Frankrikes Emmanuel Macron har väntat och väntat på en stabil tysk regering för att genomföra den ambitiösa reformering av EU-samarbetet som utlovades i den tyska regeringskoalitionens valprogram. Men inte ens löftena om att komma framåt med euroländernas bankunion har infriats. Eurozonen är inte förberedd för att ny finanskris, varnade finansminister Bruno Le Maire i helgen.
EU-kommissionen har uppmuntrad av regeringarna i Tyskland och Frankrike trappat upp striden mot regeringarna i Polen och Ungern för deras brott mot EU:s grundregler om rättsstatens principer. Men EU-regeringarna har hittills inte varit beredda att i handling stödja kommissionen.
En ny test av EU-regeringarna väntar inom kort när dragkampen mellan den italienska populistregeringen och kommissionen om budgetreglerna når euroländernas finansministrar.
Den hårdföra linjen med EU-sanktioner mot Ryssland som pågått under flera år under ledning av Angela Merkel riskerar också snart att falla samman när Italiens regering nu vill häva sanktionerna.
Samtidigt ska EU-regeringarna enligt planerna förhandla fram en långtidsbudget för de kommande sju åren under de närmaste månaderna.
Det finns inget annat medlemslands ledare som kan överta Angela Merkels ledarroll i EU. Den kan bara övertas av Merkel själv, om hon mot alla odds skulle kunna återfå sin politiska auktoritet på hemmaplan tillsammans med en CDU-ledare som kan fungera som radarpartner till henne. Eller av en ny tysk förbundskansler.
När Helmut Kohl tvingades avgå som förbundskansler och partiledare 1998 var det många som förutspådde att Tysklands roll i EU skulle försvagas. Men de politiker som fått rollen som Tysklands regeringschef har också så småningom insett sitt tunga ansvar för EU-samarbetet.
Den närmaste tiden lär dock präglas av fortsatt handlingsförlamning i EU i de stora frågorna. Utom när det gäller Brexit, där EU-kommissionen skaffat sig auktoritet att sköta den svåra förhandlingsprocessen.
EU-parlamentsvalet i maj nästa år trappas upp till en hårdför ideologisk strid mellan de nationalistiska och populistiska partier och regering som vill inskränka EU-samarbetet och de som vill fortsätta stärka EU på en rad områden för att möta hoten utifrån och möta kommande ekonomiska kriser. Ungerns Orban, Italiens Salvini och Frankrikes Le Pen har redan utlovat en allians, och pekat ut Emmanuel Macron som sin huvudmotståndare.
De högerpopulistiska och invandringsfientliga partierna ser inte ut att kunna få något avgörande inflytande i parlamentet, men opinionsmätningarna visar att det kommer att bli svårare för de stora partigrupperna – konservativa EPP, Socialdemokraterna och Liberalerna – att samla breda majoriteter den kommande mandatperioden.
Då väntar avgörande beslut om EU-samarbetet ska omvandlas till ett ”Kärn-EU” där några länder som vill ingå i ett samarbete om flyktingpolitiken, ett fördjupat eurosamarbete, ett stärkt försvarssamarbete ska gå fram på egen hand för att upphäva den nuvarande handlingsförlamningen. Det är då en auktoritativ förbundskansler uppbackad av en stabil regering skulle behövas i Tyskland.