Angela Merkel gör bakom kulisserna nya försök att sälja EU billigt.
Det lär bli hennes eftermäle som förbundskansler.
Merkel avrundar sitt halvår som EU-ordförande genom att ingå kompromiss efter kompromiss i EUs namn.
Just nu försöker Tyskland sluta avtal med Kina och infiltrera brexitförhandlingarna med löften om extra kompromisser från EUs sida.
Det var inte så det såg ut i starten av detta halvår när Tysklands EU-ordförandskapet planerades. Ordförandehalvåret skulle utgöra kulmen på det stolta eftermäle som förbundskansler Angela Merkel lämnar efter sig när hon under 2021 lämnar uppdraget för att gå i pension (tror vi, i alla fall).
Än så länge hyllas hon brett för sin insats som förbundskansler.
Hon har lyckats ratta Tyskland igenom 15 år händelsrika år, ekonomiskt lysande tack vare tuffa reformer som genomförts av hennes företrädare men politiskt extremt utmanande.
En liten lista: En global finanskris 2009-2015, flyktingvågen 2015-2016, fyra år av en tyskfientlig amerikansk president, fyra år av populistiska brittiska regeringar som ville ha en tysk-brittisk relation istället för en med EU, ett aggressivt Rysslan och ett Kina som seglar upp som riskabel parter/rival.
Samt, för att liksom toppa alla svårigheter, en global pandemi.
Angela Merkel har typiskt behållit sitt lugn genom allt drama. Som ledare för EUs största, rikaste land och geografiskt mest centrala land, har hon haft en osedvanlig påverkan på EU och utnyttjat det för att skydda tysk ekonomi, tyskt näringsliv och utrikeshandel.
På EU-planet har hennes metod gått ut på att ”alla ska med.” Hon har bromsat försök till utbrytning och hållit samman flocken (även Orban och Kaczynski vilket inneburit att hon varit en återhållande kraft på t ex framstegsivrige Macron.
För euron har hon enbart godkänt begränsade reformer medan t ex bankunionen och kapitalunionen har bromsats.
För klimatet har hon arbetat för ambitiösa EU-mål… men arbetat lika hårt för att hålla tyskt näringsliv skadeslöst när refomer ska bli verklighet. Tyskt kol ska t ex utfasas först till 2038.
Men ett genuint och stort steg i europeisk integration tog hon till slut, i maj 2020 när hon tillsammans med franske presidenten föreslog en gemensam EU-kassa för återhämtningen efter covid19 och att dessutom gemensamt låna upp till denna.
Hennes kompromissvilja har annars inneburit t ex att EU gått med på att bygga ut gasterminaler för att köpa amerikansk gas – i utbyte för att slippa Trumps tullar på bilindustrin.
Hon har drivit på för EU att kompromissa med president Erdogan. Han kan kränka EU-territorium (grekiskt och cypriotiskt) utan annan EU-reaktion än ett erbjudande om bättre handelsvillkor.
Hon har gjort upp i kulisserna med Ungerns Orban och Polens Kazcynski där de kan fortsätta att bygga autokratier för EUs pengar utan att EU ingriper ens med de medel som står till förfogande.
För att kröna denna serie av Merkel-kompromisser förhandlar hennes folk och EU-kommissionen just nu ett investeringsavtal med Kina.
EUs marknad ligger i stort sett vidöppen för Kina medan den kinesiska marknaden är starkt begränsad för EU. Parterna har förhandlat i sju år utan att komma någonstans. Kina har inte velat ge EU vad man begär, bland annat en pålitilig form av tvistlösning.
Det tycks inte finnas med på kartan den här gången heller.
EU kräver normalt att handelspartners respekterar ILOs förbud mot tvångsarbete. Det kan Kina inte tänka sig att göra.
Merkel antyder i Bundestag att hon kan tänka sig att kompromissa om detta och i sammanhanget blir då uigurernas öde inte relevant.
Eller för den delen Hongkongs öde.
”Bilar och banker” (i högsta grad är tyska intressen) är vad som uppges vara vinnare på EU-sidan med ett avtal.
Kina å sin sida vill ha tillgång till europeiska resurser i energi, vatten och andra allmännyttigheter vilket EU hittills sagt nej till.
Gäller detta EU-nej fortfarande?
Det vet vi inte.
Vad vi däremot vet är att EUs toppmöte beslöt den 11 december att söka en transatlantisk agenda med inkommande president Joe Biden – byggd på vad som sägs vara gemensamma västliga värderingar.
Plötsligt ökade Kinas intresse rejält att få ett avtal med EU, det kan ju vara sista chansen att slippa möta EU och USA i armkrok.
Men ska man tro massmediauppgifter så är Angela Merkel inställd på att skriva avtal med Kina i december, innan Biden kommit på plats.
Med Merkel följer också hennes gamla partner Ursula von der Leyen och hennes EU-kommission.
Ett avtal utlovas före årets slut.
Som om detta inte räckte av kompromissanda, har tyska intressen plötsligt tagit sig in i brexit-förhandlingarna. Från tyska von der Leyens kabinett har en kabinettsmedlem oombedd klivit in med ett kompromissförslag som ger upp europeiska fiskeintressen – alltså Danmarks, Nederländernas, Irlands, Belgiens och Frankrikes.
I utbyte skulle EU dock till slut få ett handelsavtal med Storbritannien vilket förstås gör industrin lättad.
Danskarna är bittra, EUs chefsförhandlare Michel Barnier sägs ha blivit så rasande att han hotade lämna förhandlingarna.
Det blev en så kallad målkonflikt. Normalt vill Merkel som sagt hålla ihop EU till varje pris men hamnar i denna ambition i konflikt med tyska industriintressen så kommer EU-enigheten i andra hand.
Intressant, eftersom britterna länge hoppats på att den tyska bilindustrin skulle dyka upp och rädda ett avtal åt dem…
Vi har inte sett slutet på brexit eller på Kina-avtalet riktigt än. Tyskland är mäktigt, är dessutom EU-ordförande men bestämmer trots allt inte ensamt.
Fast att få EU att backa här också, skulle ligga helt i linje med Angela Merkels insats under hennes många år som förbundskansler för Tyskland och okrönt ledare för EU.