Så Angela Merkel bestämde sig för att driva igenom ett Kina-avtal trots alla varningar.
Frågan är om det kommer ge henne ett gott eller dåligt eftermäle.
Är ett avtal alltid bättre än inget avtal?
Det är en viktig fråga att ställa sig för EU – nåja, Angela Merkel – har i absolut sista minuten av sitt tyska EU-ordförandeskap, pressat igenom ett investeringsavtal med Kina.
Eller… en ”principiell överenskommelse” om ett avtal.
Detaljerna är fortfarande oklara för korten har hållits nära det tyska bröstet under hela hösten.
Men vad som sägs offentligt nu, är att EU i uppgörelsen lovar att släppa in kinesiska företag med samma öppenhet som idag, i utbyte mot att Kina öppnar för viss europeisk export.
(EU-marknaden ligger som bekant total öppen inklusive offentliga upphandlingar men minus en nationell möjlighet för EU-länder att hindra kinesiska investeringar som kan skada nationell säkerhet.)
Och detta sker verkligen tack vare Merkel, det säger till och med EUs pressrelease tydligt:
”Deltagarna välkomnar den aktiva rollen som Tysklands EU-ordförandeskap spelat och alldeles särskilt förbundskansler Angela Merkel som har lagt en speciell emfas på EU-Kina-relationer och helhjärtat stött EU-förhandlingarna med Kina.”
Men varför hemlighetsmakeriet och varför brådskan?
Tyskland och Merkel är bara EU-ordförande fram till 31 december 2020. Och
USA får en ny president den 18 januari 2021. Det kan ha påverkat.
EUs ledare enades vid toppmötet den 11 december 2020 om att erbjuda Joe Biden att gå i armkrok för att skapa nya globala förhållanden.
Joe Biden – känd Kina-skeptiker – gillar inte att EU nu gör ett eget avtal med Kina där han önskat se en koalition mot Kina. Han har låtit sina medarbetare dra i alla varningsklockor de hittat för att brmsa européerna men Merkel valde istället att visa upp en hittills dold vilja till europisk autonomi.
För Kinas president Xi är avtalet just därför en enorm politisk vinst. Xi har i ett penndrag plockat bort EU som orosmoment och försvagat USA innan Joe Biden hann komma på plats.
Nå, men EU med sin ”geopolitiska EU-kommission” har väl åtminstone låtit Kina betala dyrt för denna gåva?
Det ser inte ut så i ett första ögonkast.
(Men vi har ju inte fått se allt.)
Vad vi har fått veta är att…
* EU släpps in för att bygga och sälja elbilar
Detta passar Kina väl, det ingår i deras femårsplan att bli världsbäst på sådana och tysk ingenjörskonst välkomnas.
*EU släpps in på molntjänster
Lite märkligt. EU är ökänt svag på molntjänster och Europa förlitar sig helt på amerikanska moln. Men en rad tyska bolag samt ett par franska försöker just nu med hjälp av statliga stöd samt EU-pengar att bygga upp alternativ till de amerikanska. Dessa alternativ kanske Kina vill se närmare på?
* EU släpps in i telekom-utrustning
Ericsson tackar. Men får Europa samtidigt fortsätta neka Huawei tillträde till europeiskt 5G? Detta är en detalj vi gärna vill höra mer om, särskilt om man påminner sig att Tyskland är ett av få EU-länder som INTE utestängt Huawei.
* EU släpps in i flygplats-relaterade tjänster
Dock inte trafikkontroll enligt avtalet. Så… biljettbokning? Bagagehantering? Digital kontroll av passagerare?
* Privat sjukvård
Ingen stor sektor i Europa som ju förlitar sig på statlig sjukvård. Kina hackade för övrigt datasystem på europeiska sjukhus i somras…
Så långt låter det som att framförallt tysk bilindustrin fått en god deal medan det är lite svårt att urskilja vilka andra viktiga europeiska sektorer som är vinnare.
Jo, tyska biltillverkare har farit väldigt illa på senare år efter att ha avslöjats fuska med utsläpp. Både det goda ryktet och kassan har tagit stryk av det. Plus att tyska bilmärken ligger långt efter i tillverkning av det som konsumenterna i Europa vill ha idag – elbilar.
Men lugn, tyska staten bidrar generöst till att få igång elbilsmodeller och EU beviljar likaså pengastöd för att hjälpa Volkswagen, BMW och Audi så de kan hänga med trots dålig affärskänsla.
Och nu får de tillgång till den kinesiska marknaden också.
(På den traditionella bilmarknaden vägrar Kina däremot släppa till. Landet tillverkar sedan 2009 flest bilar i världen och vill att kineser köper kinesiskt.)
Nå, men EU-sidan är stolt över att dessutom ha fått igenom ett antal breda åtaganden från Kina.
Kina åtar sig att ”förbättra situationen” (formuleringen hämtad från EUs pressrelease) vad gäller kinesiskt tvång på västföretag att lämna över sin spetsteknologi till kinesiskt näringsliv.
Detta är en stor och allvarlig fråga som USA och Europa har kämpat med länge.
Och Kina har i avtal efter avtal lovat att sluta med det.
Första gången Kina lovade att sluta tvinga till sig spetsteknologi, var faktiskt i utbyte mot att väst skulle gå med på att släppa in Kina in i världshandelsorganisationen så landet kunde få delta på en öppen marknad med andra marknadsekonomier.
Det var 2001.
Den senaste gången som Kina lovade sluta med att tvinga till sig spetsteknologi var i sitt avtal med Donald Trump i januari 2020.
Kina har dock inte slutat med detta, rapporterar amerikanerna.
Kina har heller inte uppfyllt andra åtaganden i Trumpavtalet, som t ex att köpa stora mängder jordbrukvaror från USA.
Men Kina har å andra sidan satt i system att ingå åtaganden som väst önskar sig, vilka landet sedan struntar i.
Med dessa erfarenheter i åtanke, kan vi nu läsa vad EU fick Kina att gå med på, vad gäller arbetstagares situation i allmänhet och då mer bestämt uigurernas situation. Denna muslimska minoritet jagas, fängslas i läger – det sägs finnas 380 koncentrationsläger där uigurer ”uppfostras” och utnyttjas som tvångsarbetare.
EU begärde i förhandlingarna att Kina ska godkänna ILO-konventionens skrivningar om bl a förbud mot tvångsarbete.
Kina lovar i EU-avtalet att ”sträva mot” att godkänna denna och tre andra ILO-punkter.
Sträva mot? Man undrar väl lite stillsamt vem i Kina som skulle motsätta sig om staten valde att bara göra vad man lovat i ett internationellt avtal.
(Liten detalj i sammanhanget: Volkswagen har fabriker i just den region där uigurer fängslats och tvingas till arbete. Men Volkswagen har gång på gång sagt att detta har de aldrig hört något om.)
Kina beviljar EU ännu fler löften, t ex att börja offentliggöra sina statsstöd. Inte att minska statsstöden men att åtminstone redovisa siffrorna.
Kina lovar också att kinesiska företag inte ska ge fördelar till kinesiska företag när de gör affärer framför de europeiska konkurrenterna.
Frågan är förstås – kan man tro något som Kina lovar?
Ytterligare en märklighet när det gäller EU-Kina-avtalet är att när det gäller investeringsskydd – centralt, skulle man tro i ett investeringsavtal – så avtalar parterna att prata vidare om detta i två år till.
För europeiska företag är det annars ett välkänt faktum att det inte går att få rätt i en kinesisk domstol.
Hamnar man i en tvist med en kinesisk affärspartner, är investeringen förlorad.
Tillbaka till den inledande frågan:
Är ändå inte ett avtal alltid bättre än inget avtal alls?
Om Kina bluffat oss, kan ju EU alltid stoppa tillträde för kineserna?
Ett problem här är att hela EU-bygget vilar på att regler och överenskommelser hålls.
Utan detta, rasar hela det europeiska samarbetet för det finns inget tvång som EU kan ta till. Inga arméer att skicka ut.
EU måste därför själv alltid stå för sitt ord.
Den dagen som EU börjar lova saker och bryta dem i samma takt, finns inget skäl för omvärlden at ingå avtal med EU längre.
Och avtal är allt som EU har.
(Det är därför EU frenetiskt tjatar om en multilateral värld med global samordning för allt möjligt).
Så EU kan inte bryta avtalet utan att först gå igenom långa och tidsödande procedurer som Kina har möjlighet att dra ut på i all oändlighet medan man fortsätter som tidigare.
Och EU har här lovat att hålla sin markad öppen för kineserna.
Om Kina däremot skulle bryta sitt ord blir ingen förvånad för det gör de hela tiden.
Ingen tror ändå på Kina.
Kina har därför inget att förlora på ännu ett löftesbrott.
Resten av världen skriver glatt nya avtal med dem ändå.
För EU att vilja ingå avtal med löftesbrytande Kina borde avtalet rimligen vara proppfullt av lönsamt marknadstillträde för att vara värt det.
Eller så måste det finnas en övervakningsmekanism som ger EU rätt att straffa löftesbrytande partner direkt där det gör ont.
En sådan som EU skrev in i brexitavtalet med Storbritannien.
Det saknas i Kina-avtalet.
Sista ordet är dock inte sagt ännu även om det låter så på Charles Michel och Ursula von der Leyen.
Ett investeringsavtal med Kina måste godkännas i Europaparlamentet och troligen även i de nationella parlamenten i EU-länderna också innan det kan träda i kraft.
Angela Merkel planerar pension nu och har tänkt sig att det här skulle vara hennes avskedsgåva och eftermäle.
Den hyllning som riktas till henne personligen i pressreleasen från rådet, utgör nog första gången som EU lyft fram och hyllat en enskild politiker för ett så rejält och omfattande EU-avtal.
Det är inte uteslutet att franske presidenten Emmanuel Macron (som också gått i god för avtalet) är lättad över att allt ansvar på så vis läggs på Angela Merkels axlar.
Hans tweets efter att Kina-avtalet hade slutits är vaga och saknar helt de trosvissa löften och triumferande hurra, hurra!, som Ursula von der Leyen utbrister i.
Någon geopolitiskt tänkande skymtar inte i Kina-avtalet.
Avtal gynnar normalt den starkare parten och här ser det ut som om EU valt att betrakta sig som den svagare parten.
Det är dock inte klart varför EU skulle vara en svag part i det här sammanhanget.
Ser man till ekonomin så exporterade Kina varor 2019 för 2 107 miljarder euro globalt medan EU exporterade för 2 060 mdr euro.
Ganska lika.
Politiskt befann sig Kina dessutom i tydligt underläge, förklarat som fiende till USA och ovän med bland andra Australien, Kanada och Japan.
Om EU sålde sig för billigt vet vi först när hela avtalet offentliggjorts.
Vad detta Kina-avtal gör med Angela Merkels eftermäle är därför också svårt att veta men det hänger väl antagligen på hur mycket som europeiskt näringsliv egentligen kommer tillåtas att tjäna i Kina framöver.
Men den öppna marknad som EU erbjuder Kina, den får européerna verkligen inte i gengäld.