Det är nya tider nu. Merkels tro på åtstramning förkastas, EU-fördragets lånetak duger inte och ECBs nya heliga löfte är:
”Så länge det krävs”
EUs centralbank ECB räddade en gång euron ur en brinnande finanskris. Men inte den här gången, när allt har förändrats.
Centralbanker kan inte hålla på som förut, i en värld där räntorna ligger på noll eller minus och inflationen bara inte vill komma igång.
Det förklarade Isabel Schnabel i ett tal nyligen. Hon är tysk professor i finansiell ekonomi men framförallt det yngsta och det nyaste tillskottet till ECBs styrelse.
I en ”normal” värld kan centralbanken stötta en ekonomis stabilitet genom att sänka räntorna och alltså göra det billigt att låna pengar till att investera.
Ett tryck eller två på rätt knapp och en stillastående ekonomi där resurserna inte utnyttjas, kan få hjulen att börja rulla igen.
En test på att det fungerar är att priserna stiger. Ingen vill förstås ha drastiska prishöjningar för då gungar ekonomin.
Men om priserna inte stiger alls, brukar det vara ett tecken på brist på resurser eller på brist på intresse för att investera och att människor har så lågt hopp om framtiden att de föredrar att sitta still.
EUs centralbank (och den svenska) har ett mål på 2 procents inflation. En lagom inflaiton, som anses vara rätt balans.
Men inflationsmålet har gäckat centralbankerna i tio år nu, trots att marken för investerare har krattats och vattnats allt vad centralbankerna kunnat.
Folk har tappat tron på rejäl tillväxt i EU-ekonomin och rättat sina kapitalplaceringar därefter.
ECB har försökt finjustera räntorna länge, trixat lite försiktigt från den redan låga invån för att puffa på. Men investeringarna kommer inte riktigt igång, inflationen vägrar röra sig. Priserna stiger inte.
Detta beror på, säger Schnabel i sitt tal, långsiktiga trender i samhället som en centralbank inte kan komma åt.
Det är den åldrande befolkningen i EU-länderna som sänker tillgången till arbetskraft och ökar sparandet.
Det är globaliseringen och digitaliseringen som pressar ner priser och försvårar för fackförbund att få upp lönerna.
Klimatförändringar har sedan bidragit till att den allmänna köpglädjen tydligt har minskat.
Centralbanker kan alltså inte göra mycket åt att efterfrågan är svag. Bara regeringar kan egentligen göra något för att påverka listan ovan.
Här dras EU dessutom med en gammal synd. Trots att ekonomin 2014 hade kommit väl igång igen efter den globala finanskrisen, så fortsatte EUs regeringar envist att spara och att göra åtstramningar.
Det var som bekant Tyskland som stenhårt drev den politiken både för egen del och som absolut krav på alla andra regeringar via eurosamarbetet.
Målet var ett ”schwarze nul,” att en stat inte skulle stå i skuld.
I Sverige drev vi samma politik fram till ungefär igår. ”Samla i ladorna,” hette det här och var en anledning till inte så lite nationell stolthet.
”Moral hazard” måste motverkas, annars skulle länder bli lata och slarva bort pengar.
Men enligt Isabel Schnabel kan man se i statistiken hur fel detta slog; när de offentliga investeringarna uteblev (pga samlande i lador) så tvekade även privata investerare att gå loss.
Ekonomin i Europa fick aldrig den fart den behövde. (Hon jämför inte med USA här men det har många andra gjort, tlll EUs nackdel).
Den heliga regeln för euron i EUs fördrag om att ett land inte får överskrida en statsskuld på 60 procent av BNP, den skapar en ond cirkel och gör det just när ett land tvärtom behöver överskrida taket, anser Schnabel.
Merkels storhetstid är sannerligen över när den tyska ledamoten i ECBs styrelse sågar hela hennes ekonomiska policy jäms med fotknölarna.
Pandemin som sedan landade över oss i mars 2020 bara förstärkte ett svagt läge.
Vad hjälper det nu att centralbanker försöker erbjuda kapital billigt för att få igång konsumtionen och rädda företag, när ingen kan – eller ens har lust – att köpa något?
När mycket kapital letar efter investeringar men efterfrågan från konsumenter samtidigt är så svag att alltför få investeringar kommer igång – då sjunker räntorna.
Och när räntorna närmar sig noll eller minus, då har centralbanken förlorat sitt viktigaste spelrum. Det enkla vapnet att sänka räntan för att knuffa igång en stillastående ekonomi har gått förlorat.
Avväpnat men inte besegrat, gav sig ECB i inledningen av pandemin på en ny policy. Man lanserade i princip gratis lån till euroländer och till företag och banker, för att de skulle kunna investera och rädda vad som räddas kunde i pandemitider.
Därefter var det över till andra än centralbanksfolk, mer än så kunde man inte göra för den ekonomiska stabiliteten.
EU-kommissionen ryckte in och beviljade undantag för statsstödsreglerna. Det blev (tillfälligt) fritt fram för stater att hålla sitt näringsliv under armarna genom att betala löner eller vad annat som krävdes.
Och så kom den helt avgörande reformen från EU-regeringarna:
EU beslöt att låna gemensamt till investeringar – för att inget enskilt land skulle behöva hamna i sitsen vare sig under eller efter pandemin, att ha dragit på sig så stora lån att resten av 2000-talet spenderas i återbetalningar.
Den onda cirkeln där nya lån alltid måste tas upp för att betala gamla lån så att man aldrig får råd att investera eller underhålla, skulle brytas.
Angela Merkel gjorde först motstånd men gav med sig efter att ha blivit hårt pressad av den tyska bilindustrin. Så här efteråt har en tuff tysk debatt öppnats om hon gjorde fel, om hon borde ha försvarat åtstramning trots allt.
Kritikerna oroar sig inte minst för att de enormt stora lån som staterna drar på sig nu, kan leda till en galopperande inflation i framtiden där allt kapital snabbt tappar sitt värde.
Det här är en debatt som är het i Tyskland, i Frankrike och i USA men än så länge inte riktigt hörts av i Sverige.
Schnabel svarar indirekt på det i sin beskrivning i sin lista här ovan över hur andra faktorer än tillgång på kapital håller inflationen nere.
Den första stora eurokrisen anses ha brutits när ECB-chefen Mario Draghi 2012 offentligt yttrade de numera klassiska orden
”Whatever it takes.”
Vad som än krävs.
Euron var en ung valuta med otydlig ägare men här steppade centralbanken in för att säga att inga krafter skulle sparas för att försvara den och alla euroländer mot spekulanter.
Idag har Mario Draghi just blivit Italiens premiärminister och blir därmed (enligt Isabel Schnabel i alla fall) huvudansvarig igen under en djup kris, eftersom det den här gången är regeringar som ska rädda situationen och han leder EUs tredje största ekonomi.
Regeringschefen för den största ekonomin Tyskland, Angela Merkel, sitter med ett gammalt recept som har kastats ut genom fönstret.
Regeringschefen för den näst största ekonomin Frankrike, Emmanuel Macron, har drivit samma linje som Schnabel från starten.
Draghi verkar så här långt även han vara på Macrons och Schnabels linje, att ett land ska investera sig ur en kris, inte spara.
Schnabel förklarar förstås inte centralbanken för helt oanvändbar i fortsättningen heller. ECBs uppgift blir enligt henne att noga följa situationen och ställa upp med mer pengar när det behövs och till det land som behöver det.
”Moral hazard” är dock inte något som ECB ska bry sig om.
Det nya löfte som Schnabel vill att ECB ska göra väldigt klart och tydligt för alla spekulanter, investerare och regeringar är att ECB kommer steppa in och rädda utsatta länder i eurozonen ”så länge det krävs.”