Angela Merkel kom inte väl ut ur torsdagens EU-toppmöte även om hon ännu ett tag håller ställningarna mot allt nytt.
”Du ser på verkligheten med gårdagens glasögon,” attackerade henne Italiens premiärminister.
”Denna pandemi är en symmetrisk chock,” sammanfattade stillsamt franske presidenten Macron på toppmötet sedan hans italienska och spanska kollegor upprört gafflat om saken i timmar.
”Symmetrisk” säger alltså att EU står inför ett annorlunda vägval jämfört med finanskrisen 2008-2012. Efter den tuffa sjukvårdsutmaningen alla genomlider, väntar en ekonomisk smäll som kommer slå brett mot alla länder.
Att det blev högljutt på torsdagens EU-toppmöte kan väl bland annat förklaras av att särskilt Italiens premiärminister Giuseppe Conte och Spaniens Pedro Sanchez lever under fruktansvärd press med ständigt nya sjukdomsfall och dödsfall som rapporteras in timme för timme.
Förbundskansler Angela Merkel i andra ringhörnan av grälet var svårare än vanligt att rubba. Hon uppträdde som alltid med upphöjt lugn vilket dock förstärktes denna gång av att hon var osynlig på videoskärmen under mötets första halvlek. Hon hördes inte ens, bara tolkens röst yttrade hennes åsikter.
Tyskland och Holland hade gjort klart i diskussionerna innan att de inte vill veta av några nya tilltag för att möta den väntade ekonomiska smällen.
Däremot hade Merkel begärt av rådsordförande Michel att han skulle se till att toppmötet beslöt formulera en ”exitstrategi” från denna coronakris.
Länder som hamnar i ekonomiskt trubbel i vågsvallet efter coronaepidemin kan ju alltid låna, ansåg hon.
ECB lånar ut billigt just nu.
Och hon tyckte sig redan ha gjort en eftergift i att Europeiska stabilitetsmekanismen får användas till corona-trubbel (ESM är egentligen avsedd för eurokris).
Men Conte vill inte ha deras lån.
”Lån kan jag ordna själv,” sa han irriterad.
Och det kan han antagligen.
Italien är eurons tredje största ekonomi. Trots hög offentlig upplåning och banker med för många dåliga lån i kassavalvet, har landet balanserade statsfinanser, en bred industriell- och tjänsteekonomisk bas, högt utbildad befolkning och varuexport med enormt högt markadsvärde.
Det här är inte Grekland som enbart har turism.
Vad Conte däremot vill se är en europeisk krigskassa för alla. Där har han stöd av president Emmanuel Macron, Pedro Sanchez, Portugals Antonio Costa, Irlands Leo Varadkar med flera (nio regeringschefer totalt som just nu går under namnet ”No Limits Nine”).
Detta kunde vara eurobonds till exempel, där ett land kan utställa obligationer garanterade av hela eurozonen istället för enbart sin nationella ekonomi. Pengarna skulle användas till sjukvård och återuppbyggnad.
Eller en slags Marshall-fond som liksom den amerikanska återuppbyggnadshjälpen efter andra världskriget ger lån med låg ränta och så lång löptid att det nästan blir en gåva.
Eller något annat – men gemensamt och för alla.
Nej, sa Merkel. Nej, sa Nederländernas Mark Rutte som var ännu mer skarp i sitt nej (”inga omständigheter kan få mig att ändra mig”).
Ni kan använda ESM.
ESM, ska man veta, är lån kopplat till strikta krav på åtstramning och övervakning av EU-kommissionen samt IMF.
Liksom man tidigare gjort mot Grekland skulle då den avskydda trojkan landa i Rom och tala om för italienarna vilka reformer, utförsäljningar och privatiseringar man måste genomföra.
”Ingen ska tro att ni kan komma här och göra om vad ni gjorde under finanskrisen,” sa Conte och vände sig direkt till Merkel.
”Du ser på verkligheten med gårdagens glasögon.”
För en gångs skull är faktiskt många ekonomer överens med italienarna.
Detta är inte en upprepning av finanskrisen. Samma botemedel vore fel.
Att tvinga ett land som genomgått coronakris att underkasta sig en åtstramning efteråt vore det värsta tänkbara val.
Italien kunde totalhaverera.
Financial Times´ ledare gick före EU-toppmötet ut med en uppmaning till EU om att göra en gemensam räddningsinsats.
Det här är ett helt nytt läge, skriver affärstidningen.
Centralbankschefen i det land som är ännu avigare än Tyskland (Nederländerna) Klaas Knot, kommenterar i en intervju att eurobonds eller liknande är det lämpliga ekonomiska svaret på just denna kris.
Inte heller i Tyskland stöder alla debattörer den gamla krismetoden med nationella lösningar eller lån med krav på åtstramning, under förödmjukande former.
Merkel tvingas läsa aktade tyska ekonomer och krönikörer som uppmanar hennes regering att istället ge ett samlat europeiskt svar.
Angela Merkels reaktion hittills på corona-epidemin har inte varit särskilt EU-mässig. Hon införde exportförbud på medicinsk utrustning som skyddsmasker och respiratorer och lät tidigt stänga gränserna till övriga EU.
Bägge delar är förstås skriande brott mot EU-reglerna.
Först efter en vädjan från EU-kommissionen har Tyskland flugit över t ex skyddsmasker till det hårt drabbade Italien.
De tyska delstaterna har visat större solidaritet än hennes regering, de hämtar svåra corona-sjuka i Italien och Frankrike för att vårdas på delstaternas sjukhus.
EU-kommissionen har reagerat med uppfinningsrikedom och oräddhet inför denna kris av okänd omfattning. Man har tillåtit brott mot EU-regler eller helt enkelt upphävt regler för att underlätta för länderna att rädda sina befolkningar.
Men denna allmänna amnesti från regler tycks ha gjort Tyskland nervöst. Till toppmötet i torsdags kom nämligen Angela Merkel med krav om att nu ska det göras en ”exit-strategi.”
Hon vill se en tydlig tidsplan för att återinföra EU-reglerna. De är ju till för att få den inre marknaden att fungera.
Ingen i Italien missar poängen att det som upptar Tysklands regering i dessa dagar är rörligheten på den inre marknaden, den delen av EU som extremt exportberoende Tyskland tjänar mest av alla på.
Och som Tyskland tillåter sig själv lyxen att bryta emot.
När stats- och regeringscheferna efter sex timmars ”tät och intensiv” debatt (rådsordförande Charles Michels ord) måste ge upp försöken att bli överens om hur man svarar på coronakrisen, föreslog ”The No Limits Nine” att låta EU-institutionerna utreda frågan genom de fem EU-presidenterna (alltså EU-kommissionens, rådets, ECBs, eurogruppens och parlamentets ordförande).
Det blev ett nej från Tyskland och Holland på det också.
Risken fanns ju att de fem skulle se ett gemensamt EU som ett rimligt svar.
Istället skickas den viktiga frågan ner till euroministrarna.
Att göra så är märkligt av två skäl:
Dels har euroministrarna redan grälat om denna sak redan i ett par veckor utan att kuna enas.
Dels är euroministrarna en grupp som framförallt möts på grund av att medlemmarna har gemensam penningpolitik.
Nu är det dock inte penningpolitik som kan lösa coronakrisen, det krävs finanspolitik. Finanspolitiken är nationell och därmed stats- och regeringschefernas bord.
Men Angela Merkel fick åtminstone uppskjutet frågan ett par veckor till.
Och EU kom än en gång ut ur ett krismöte med ingenting alls uträttat.
Att Angela Merkel gynnar tyska intressen på ett ganska hårdhänt sätt genom sitt hanterande av coronakrisen hittills, är synligt på ett sätt som det inte riktigt var under finanskrisen, när tyska intressen också räddades på bekostnad av andra länder.
Hon kan komma att ändra sig ännu. En tydlig risk – som alla kommentatorer varnar henne för – är ju att Italien lämnar euron.
Om valet står mellan förödmjukande lån via ESM eller att lämna euron och låna själv (se ovan om Italiens lånemöjligheter) är det svårt att se vilken italiensk regering som skulle överleva det första alternativet.
Och en efterföljande populistisk regering – Salvini har nära 30 procent i opinionsmätningarna – har bestämt sig. Först komma ur epidemin, sedan lämna euron.
Som sagt, det här är inte Grekland.
Italien är eurons tredje största ekonomi.
Och extremt exportberoende Tyskland tjänar mest av alla på euron också.