Merkels slutsats om EU-USA borde få svenska regeringen att fundera försvar

Det gick en skälvning genom det globala systemet när förbundskansler Angela Merkel till slut yttrade högt, vad hon och andra europeiska ledare sagt till varandra länge:
Och det innebär bl a att Nato är inte Nato längre – ser svenska regeringen det?

“Tiden är förbi när vi fullkomligt kan lita på andra – Europa måste ta sitt öde i egna händer”.
Merkel la till förklaringen:
“…det har jag erfarit de senaste dagarna…”
Hon pekade därmed direkt på den amerikanske presidenten Donald Trump som den slutgiltigt avgörande orsaken till att axeln Europa-USA från och med idag inte längre är den bärande grunden för Europas existens och säkerhet.

Historikerna kommer säkert välja hennes tal på söndagen som det ögonblick när 1900-talets samförstånd mellan USA och Europa bröts och ett nytt globalt system föddes.
Hur det systemet kommer att se ut vet vi inte än.
Kina är på språng, vill ta över rollen som global ledare.
Ryssland vill ha mer utrymme på den globala scenen.

Och så har vi förstås EU, världens största konsumentmarknad, största handelsaktör och näst största ekonomi.

Angela Merkels uttalande borde få den svenska regeringen att sitta upp och tänka efter.
Om de europeiska ledarna räknar bort USA som tillförlitlig partner – kan Sverige då bygga sitt försvar mot Ryssland, på vad en minister i Trumps regering sagt till en svensk besökare “i maktens slutna rum”?

Gårdagens Merkel-tal fick polletten att trilla ned hos åtskilliga politiska bedömare vilka igår talade om “seismisk förä’ndring” i det globala systemet.
Men Merkel och övriga Europa har varit på väg i den riktningen en längre tid.

Redan 2013 började EU-länderna se över sitt försvarssamarbete för att kunna verka närmare varandra.
Populisternas frammarsch de senaste åren fick EU-ledare att fundera och EU-kommissionen att börja skissa på samarbetsformer som skulle göra det omöjligt för sådana att välta samarbetet.
Putins hantering av Ukraina bidrog till känslan av att ett starkt EU behövs.

Brexit ringde sedan brutalt som väckarklocka och ställde de europeiska nationernas alternativ i plötslig blixtbelysning:
Ett utträde ur EU kan alltså bli verklighet?
Det brittiska exemplet på hur det förmodligen skulle se ut, verkade som en mardröm.

Valet av Donald Trump i november 2016 hamrade in det nya världsläget ännu mer.
Att inte ens ha EU-samarbetet att stödja sig mot i en värld där nu en amerikansk president favoriserar Ryssland?

Och om det fanns några tvivel kvar, så skingrade Trump dessa när han ryckte undan vissheten om att Nato kommer att rycka ut om ett medlemsland är i fara.
Kommer de?
Kommer de inte?

Trumps närmaste lovar säkert att de kommer.
Trump säger emot dem.
Putin  gnuggar händer.

Inte ens ett rent praktiskt samarbete med USA känns längre givet när presidenten visar sig avslöja underrättelsetjänstens hemligheter för den ryska regeringen.
Och när hans svärson dessutom försöker upprätta hemliga kommunikationsvägar med ryssarna som den amerikanska underrättelsetjänsten inte ska känna till.

Trumps möte förra veckan med Natos 27 stats- och regeringschefer liksom med G7:s, bekräftade bara slutgiltigt vad flera av dessa ledare redan hade uppfattat.
Donald Trump är otillräknelig.
Men värre; USAs institutioner tycks inte kunna bromsa en otillräknelig president.

Européerna höll i det längsta fast hoppet att man kunde prata allvar med diplomater, presidentiella rådgivare och ministrar i den amerikanska administrationen och så skulle dessa kunna leda presidenten åt rätt håll.
Inför Nato- och G7-mötet hade alla arbetat hårt på den saken.
Man kände sig någorlunda trygg i att manegen var krattad, inget skulle kunna gå fel.
Men det gjorde det.

Trump visade sig ostyrbar – och däri låg den egentliga chocken.
Om USA kan kasta om kurs totalt av en nytillträdd president, då kan Europa självklart inte lägga sin lit och sitt öde i USAs händer.

I fortsättningen kan EU samarbeta med USA när det sitter en välvillig president i Washington men Europa måste alltid vara kapabelt att välja bort USA, den dag som det inte gör det.
“Vi måste förstå att vi som européer måste kämpa själva för vår framtid”, som Merkel sa igår.

EUs framtid post-brexit, post-Trump, är inte beslutad men väl förberedd:
EU-kommissionen har de konkreta förslagen för hur ett starkare EU kan se ut, ett mer socialt Europa och snart även en tajtare ekonomisk/monetär union.
Den franske presidenten Macron har som bekant väckt liv i ett förslag om eurozonens förstärkning, väldigt nära vad Berlin och Paris för några år sedan sydde ihop.

Engelsktalande (och svenska) massmedia har spekulerat i om franske presidenten Macron “verkligen ska lyckas övertyga” Merkel om ett tätare EU-samarbete,
De kan sluta spekulera.
Hon var redan övertygad.

När hon igår talade om Macron och hans planer var det med orden:
“Om Tyskland kan hjälpa så kommer Tyskland hjälpa.”
Det vann dånande applåder.

Applåderna är intressanta för det råder valtider i Tyskland, och Merkel är mitt uppe i en valkampanj.
Hon läser alltså läget som att ett starkt kort är att lova de tyska väljarna “mer Europa”.
Annars skulle hon inte så ogenerat, i ett öltält, bland ofta halvfientliga CSU-väljare, dra en så tydlig lans för Europa-samarbetet.

Kommer budskapet om att det råder nya tider i världspolitiken att nå även den svenska regeringen?
Tajmingen är oläglig.
Den svenske försvarsministern Peter Hultqvist har ju bara de senaste veckan visat sig omåttligt stolt över sin seger, vunnen med enorm möda, vilken bestod i att lirka ur en amerikansk minister i Trumps regering löftet att USA kommer till hjälp, om Ryssland attackerar oss.

Att tänka om svensk försvarspolitik kommer kännas ovant.
Det är ju med USA vi har haft hemliga kontakter och försvarsgarantier sedan åtminstone andra världskriget enligt Sveriges försvarsreporter par excellence, Mikael Holmström.

Och i europafrågor brukar alla svenska regeringar hålla sig tätt intill Storbritannien  vilket ju blivit omöjligt med brexit.
Den nuvarande regeringen tycks fortfarande sakna kompass i europapolitiken efter att ha förlorat vad svenskarna trodde var en nära vän.

I svensk försvarspolitisk debatt har Nato alltid setts som synonymt med USA.
Efter förra veckans Nato-toppmöte är den tiden alltså definitivt över – det är en av de saker som Merkels besked innebär.
Nu finns det ett europeiskt Nato… och så finns USA – kanske allierat,, kanske inte.

Detta borde få de svenska politikerna att diskutera försvar på ett nytt sätt.
Kanske tvingas den svenska regeringen börja se till Europa, för att finna vänner som vi kan lita på i nästa kris.

För inte ens Hultqvist kan väl vilja bygga svenskt försvar mot Ryssland på vad James “Mad Dog” Mattis har sagt til honom “i maktens slutna rum”.