Merkels vankelmod bromsar euroreform

Merkel visar till slut sina kort på ämnet euroreform.
Hon går in för minsta möjliga förändring.

Långsamt och tveksamt mötte euroländerna den förra globala finanskrisen.
Det finns knappt en ekonom som inte hävdat att eurosystemet måste förändras för att stå starkt inför nästa finanskris, kunna slå tillbaka snabbt innan effekterna sprider sig

Ett tag såg det ut som om president Macron och förbundskansler Merkel skulle ha det politiska modet att slå till.
Angela Merkel har lovat att hon och Macron till junitoppmötet veckan efter midsommar ska ha med sig en plan för euroreformer.

Macron hade för sin del lovat att genomföra tuffa strukturreformer och få sitt lands finanser i balans efter elva år av för stora budgetunderskott.
Så skulle det misstämnksamma Tyskland kunna våga känna förtroende för franska åtaganden.
Macron har levererat bägge delar.
Därefter har har det varit tyst från Berlin.

Men idag var väntan över.
I en intervju i tidningen Frankfurter Allgemeiner Sonntagszeitung avslöjar Merkel vad hon kan tänka sig för euroreformer.
Minsta möjliga.

Hon går med på att upprätta ett EMF som (liksom Internationella Valutafonden IMF) kan gå in och med piska (reformkrav) och morot (lån) hjälpa ett land i akut kris.
Men IMF lånar ut på lång sikt så att ett skuldsatt land ska hinna räta upp saker.
Merkel vill begränsa lånen till fem år.

Och skuldlandet måste acceptera en överrock i sin nationella räkenskaper.
Dessutom ska godkänt inhämtas från nationella parlament – tyska Bundestag är ökänt snålt i dessa sammanhang.
En snabb krisrespons blir det inte.

Merkel gillar det förslag som EU-kommissionen just lagt om att kunna låna upp liten kassa för investeringar, avsett för ett land i asymmetrisk chock.
Ekonomer är inte imponerade av förslaget.

Summan som skulle lånas upp är låga 30 miljarder euro (en tredjedel av vad Irland ensamt behövde låna sist det begav sig).
Vid den senaste krisen hade euroländerna 500 miljarder euro i en fond vilken ändå inte räckte till utan ECB fick steppa in och börja stödköpa papper för ännu större belopp.

Förbundskanslern kan gå med på idén att eurozonen får sin egen budget.
Macron tänkte sig ett par hundra miljarder euro för att kunna stötta ett euroland som behöver investera sig ur en kris.
Merkel nämner ”tvåsiffriga belopp”, alltså en tiondel så mycket.

Sista steget i bankunionen som Tyskland motsatt sig länge (en backstop för banker i kris) nämner hon inte.
Idén med en euro-finansminister som kan samordna alla olika EU-kassor och aktörer som blir indragna i en kris nämns inte heller.

Kort sagt, några metoder som föreslagits för att blixtsnabbt kunna släcka en brand i eurosystemet, går Angela Merkel med på men med så stora begränsningar att resultatet bara kan bli långsamt och tveksamt.

Angela Merkel vill tydligen inte utmana de tyska väljarna med komplexa sammanhang.
Som att när Tyskland lånat ut pengar till andra euroländer har man alltid tjänat på det i slutänden eftersom det skett till marknadsränta.
Och eftersom det stärker ekonomin för Europa.

Nyvald och inne på sitt sista mandat som landets ledare, väljer Angela Merkel att inte gå på offensiven.

Ironin vore väl om nästa finanskris som drabbar Europa handlar om Deutsche Bank – som nedgraderats av Stanley & Poors och sägs vara nära kollaps.

 

.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU

Categories: EU-budget, Euron Taggar:, , ,