Moderatledningen gör en total utrensning av sina EU-parlamentariker och skyller partiets fiaskon i tidigare val på dem. Men de nya kandidater som nu lanseras visar att partiledningen i själva verket vill lansera Moderaterna som ett EU-bromsparti i nästa års val.
M-ledningen verkar skräckslagen inför Sverigedemokraternas framfart. Men erfarenheter från tidigare EU-val visar att kandidater som går till val på mottot att inte åstadkomma någonting i EU-parlamentet har svårt att locka väljare.
De tre M-parlamentariker – Gunnar Hökmark, Anna Maria Corazza Bildt och Chistofer Fjellner – som nu frivilligt eller ofrivilligt rensats ut av partiets nomineringskommitté har samtliga tunga meriter från EU-parlamentet.. Hökmark var ledande i förhandlingarna om att stärka regelverken efter finanskrisen. Corazza Bildt är en av de mest kända svenska parlamentarikerna efter sitt arbete med allt från matsvinn till företagande. Fjellner har varit ledande i lagstiftningsarbeten kring handel och miljö.
Det tar åratal att få ledande positioner i EU-parlamentet, om man inte har ett tungt CV eller är expert på något viktigt område när man är nyinvald. De fyra kandidater som M-ledningen nu lanserar som sina toppkandidater saknar allt detta.
Tomas Tobé och Jessica Polfjärd har tunga poster i partiet, som rättspolitisk respektive arbetsmarknadspolitisk talesperson. Men de är uppenbarligen ratade som tänkbara ministrar i en Ulf Kristersson-regering, där partisekreteraren Gunnar Strömmer mer och mer framstår som påtänkt justitieminister.
De erfarna inrikespolitikerna framstod också som nervösa nybörjare på presskonferensen när de läste upp varsitt papper om sina EU-ambitioner.
”Back to basic!” är mitt motto, deklarerade Tomas Tobé och förtydligade det med tre löften om att säga Nej till… EU i olika hastigheter, Sociala pelaren och Swexit.
”Back to basic” à la Tomas Tobé skulle nog kunna översättas till ”På stället marsch”.
Tobé har understrukit sin Nej-linje i EU när han kritiserat statsminister Stefan Löfven för att ens antyda att Sverige någon gång i framtiden kanske ska gå med i EU:s åklagarmyndighet. Sverige ska fortsätta stå utanför det EU-samarbetet tillsammans med Polen och Ungern.
– Moderaternas och Sveriges linje är att vi inte anser [att Sverige ska gå med i Eppo]. Jag tycker att det är underligt att statsministern redan nu öppnar upp för att eventuellt ändra uppfattning längre fram, säger Tomas Tobé till Europaportalen.
Andranamnet på den föreslagna M-valsedeln, Jessica Polfjärd, är lika tydlig i sin roll som blivande Nej-sägare till Sociala pelaren i EU-parlamentet.
– Vi ska stå upp för svenska värderingar. Lagstiftning på EU-nivå om arbetsmarknads- och sociala frågor riskerar att urholka den svenska modellen, deklarerade Polfjärd.
Tredjenamnet Jörgen Warborn försökte visa sitt EU-intresse med att berätta att han deltog i kampanjen inför folkomröstningen 1994 och arbetat med immaterialrätt i riksdagens näringsutskott. Han lanserade sig inte direkt som en blivande Nej-röstare i EU-parlamentet, utan hade i stället tänkt ut parollen ”Det behövs en entreprenör i Bryssel!”
Fjärdenamnet Arba Kokalari har stått på Moderaternas EU-valsedel tidigare utan att bli invald och är aktiv i EU-konservativa ungdomsförbundet YEPP. Men när hon skulle presentera sin EU-hållning var det ändå som en Nej-röstare. Hon berättade om sin kamp för att stoppa EU-parlamentets gratis interrailkort för ungdomar och lovade bli en parlamentariker som ”Står upp mot byråkraterna i Bryssel och försvarar Sveriges intressen”.
Det är svårt att se hur någon av dessa fyra kunnat slå ut Moderaternas samtliga tre nuvarande parlamentariker. M-ledningen har uppenbarligen inte inriktningen att partiet ska få största möjliga inflytande i EU-parlamentets arbete. Partiet riktar in sig på ett EU-val dominerat av fortsatt inrikespolitisk dragkamp om väljarna med Sverigedemokraterna.
Nomineringskommitténs ordförande Erik Langby argumenterade också påtagligt nervöst för att utrensningen görs för att försöka rädda partiets katastrofalt låga resultat i EU-valen. M har i samtliga fem val sedan 1994 fått betydligt lägre röstetal än partiets inrikespolitiska väljarstöd. 1995-23,2%, 1999-20,8, 2004-18,3, 2009-18,8, 2014-13,7%.
Lika usla siffror i förhållande till sin inrikespolitiska ställning har bara ett annat parti – Socialdemokraterna.
Erik Langby förklarade de usla valresultaten med att ”samspelet” mellan partiet på hemmaplan och EU-parlamentarikerna inte fungerat. Och hävdade att det nu kan bli ”ett annat samspel” med de nya kandidaterna.
Men bristen på ”samspel” och de usla valresultaten för M och S i EU-valen beror inte på partiernas EU-parlamentariker. Det beror på M- och S-ledningarna ointresse och rädsla för att prata om sin EU-politik på hemmaplan.
Som nybliven M-ledare demonstrerade Fredrik Reinfeldt öppet sitt ointresse för EU-valet 2004: ”19 platser i ett parlament med begränsat inflytande”.
Rapporterna från Moderaternas EU-valrörelse 2014 gav också en bild av partiledarens inställning till EU-valet.
”Fredrik Reinfeldt saknar inte ett djupt EU-engagemang. Däremot är hans känslor för Europaparlamentet inte särskilt varma. Han uppfattar det mest som en besvärlig transportsträcka. Både statsministern och hans finansminister ”är evinnerligen trötta på att allt ska dras genom parlamentet”. I grunden har det att göra med deras syn på EU som huvudsakligen ett mellanstatligt samarbete.”
Både M och S är splittrade internt i sin syn på EU och i synnerhet på EU-parlamentet. Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt ogillade parlamentets ökade makt genom Lissabonfördraget.
När de nya M-kandidaterna nu lanserar sina Nej-linjer är det bara en återspegling av den linje som hörts från partiets företrädare i den enda politiska församling där EU-frågor diskuteras i Sverige – riksdagens EU-nämnd.
Som när partiets tidigare talesperson i EU-nämnden, Ulrika Karlsson, på en EU-konferens fick frågan om vad som är den viktigaste frågan för EU:s framtid och svarade
– EU-kommissionen och parlamentet brister i sjukdomsinsikt! Medborgarna misstror EU-projektet….EU ska i första hand fundera på hur man ska skära ner sin kostym, deklarerade Karlsson.
Ulrika Karlsson har senare diskret bytts ut mot den mer politiskt erfarna Karin Enström, som visat upp en mer fernissat till synes positiv hållning till EU. Men M-ledningens ointresse för EU-parlamentet är uppenbart oförändrad, som förslaget till valsedel demonstrerar.
Problemet för M-ledningen är att väljarna visat att de genomskådar partier som skickar fram kandidater med uppdraget att inte åstadkomma något i EU-parlamentet.
De EU-kandidater som fått starkt väljarstöd är de som drivit valkampanjer där de visat vad de vill göra i EU-parlamentet. De tydligaste exemplen är Folkpartiets Marit Paulsen och Miljöpartiets Isabella Lövin. Eller kandidater som kunnat visa upp vad de åstadkommit i EU-parlamentet, som Liberalernas Cecilia Wikström och Socialdemokraternas Göran Färm. Men även tidigare EU-motståndare som Per Gahrton, när MP var emot EU-medlemskapet, och Junilistan som lovade motarbeta EU-samarbetet hade framgång med sina tydliga kampanjbudskap.
EU-kandidater utan en tydlig uppbackning av sina partiledningar, med oklara budskap som ”EU back to basic”, riskerar att ge partiet ännu en baksmälla.
Moderaternas slutliga EU-vallista fastställs av partiets partiråd den 23 november. Det artar sig till strid.
Ynkligt är bara förnamnet
Utrensningen är ett stort misstag! Hur tänker de?
Instämmer.
Bra och viktig beskrivning!