Så Cameron – och vissa brittiska media – vill skylla resultatet i brittiska folkomröstningen på EU.
”Ni skulle ha gett mig mer på den fria rörligheten”, var premiärminister Camerons avskedsord till de andra EU-ledarna.
Nehej du, Cameron.
Det kan du inte skylla på EU.
Liten historielektion:
Vilket land drev på hårdast för att släppa in östeuropéerna när dessa ansökte om EU-medlemskap kring 1993?
Vilket land ansåg att det var bråttom att släppa in dem, att det spelade ingen roll om de var ”mogna” att leva upp till medlemskapsvillkoren?
Och vilket land var det som drev att alla 10 ansökarländer skulle släppas in på en gång 2004, fast det var uppenbart att de nått väldigt olika långt i utveckling?
Det var allt ditt eget land, Cameron.
Storbritannien drev den öppna linjen stenhårt.
Tyskland var med, en potentiell ny hemmamarknad hägrade.
Danmark var med, en urvattning av EU hägrade.
(Sverige var med…ja, varför?
Svenska regeringar av alla färger hävdade att det var rättvist.
Och att öppenhet är bra.)
Frankrike drev motsatt linje.
Fransmännen fruktade en våg av invandrade låglönearbetare.
Den polske rörmokaren, minns ni honom?
De tyska väljarna var med fransmännen på den punkten.
Så Frankrike., Tyskland och andra argumenterade för en paus från den fria rörligheten.
Storbritannien argumenterade emot.
Fri rörlighet är en win-win, sa de brittiska regeringarna.
Fri rörlighet är en grundpelare i EUs inre marknad, sa britterna.
Men de andra insisterade.
Kompromissen blev att alla fick rätt att begränsa rörligheten för östeuropéerna i 5 år plus 2.
I stort sett alla EU-länder utnyttjade det också.
Utom Storbritannien.
(Och Sverige. Trots att Göran Persson försökte hänga på med prat om social turism.)
Alla ekonomiska studier slår fast att den fria rörligheten faktiskt var en win-win.
Så försök inte. Cameron.
Den fria rörligheten för östeuropéer in till ditt land, det kan du inte skylla ”EU” för.
Ni drev den linjen stenhårt i EU och besegrade allt motstånd.