Danska Helle Thorning Schmidt kom förbi Bryssel häromdagen.
Tillfällighet?
Nja, hon har inte fått något stort jobb sedan hon slutade som Danmarks statsminister och nu är tiden när EUs toppjobb ska fördelas.
Thorning Schmidt har som av en händelse hållit tal och gett en rad intervjuer om att vi behöver mer Europa.
Thorning Schmidt är troligen ute efter polske Donald Tusks jobb som EUs rådsordförande, en postering som anses kräva att man är tidigare regeringschef.
Sommaren 2019 ska en ny ordförande för EU-kommissionen väljas.
Eftersom rådsordförande ska bytas vid nästa årsskifte, ska det namnet också på plats.
Och så blir det några tröstposter som talman för parlamentet och utrikes företrädare.
Jobbet som EUs rådsordförande vill också holländske premiärministern Mark Rutte ha.
Efter snart sju år som premiärministe får han svårt att överleva nästa val.
Rutte har gjort sig känd som skeptisk till all ny EU-makt.
På senare tid – apropå ingenting alls – har han hållit tal efter tal om hur mycket vi alla behöver Europa.
Andra är ute efter jobbet som EU-kommissionens ordförande efter Jean-Claude Juncker.
Den striden pågår framförallt i Europaparlamentet där partigrupperna tänker utpeka var sin spetskandidat.
Gruppe nsom blir störst i nästa sommars EU-val, får kräva alla parlamentarikers röst för sin kandidat.
EPP har länge varit störst grupp och deras ledare, tyske Manfred Weber, vill inget hellre än att bli spetskandidat.
Men EPP ser en mycket bättre kandidat:
Michel Barnier, chefsförhandlare för brexit just nu, tidigare fransk minister och EU-kommissionär.
Han är så uppskattad i många läger att hans namn skulle vara svårt att nobba för EU-ländernas regeringschefer som ju har den formella rätten att nominera kommissionens ordförande.
Nu går det inte så bra för de konservativa partierna i Europa, förstås.
PP i Spanien har fått snöpligt lämna regeringsmakten.
I Italien är de utraderade.
I Frankrike likaså.
I Tyskland vacklar Merkels CDU betänkligt.
I Portugal förlorade de regeringsmakten förra året.
I Danmark och Nederländerna leder de regeringar med mycket svagt väljarstöd.
I Östeuropa är de utträngda av högerpopulister.
Så illa ser det ut att EPP sägs överväga att släppa in polska extrema PiS för att stärka siffrorna.
Victor Orbans Fidesz är ju redan med och svår att bli av med.
Även om Fidesz inte ger EPP någon ära, så ger partiet extra ledamöter i Europaparlamentet.
Och Orbans folk skulle rösta för att PiS släpps in.
Kan socialisterna bli den större gruppen i nästa EU-val?
Svårt att tro.
De är utraderade i Frankrike, svaga i Italien, har bottennotering i Tyskland och är starkt utmanade av småpartier i Spanien.
Men blir de störst så har de såväl holländske kommissionären Franz Timmermans att välja på som italienska utrikesrepresentanten Federica Mogherini vilka bägge gärna vill bli kommissionsordförande.
I Tyskland gör ex-talmannen Martin Schulz också vad han kan för att få återgå till Bryssel sedan han ruinerat sitt parttis chanser i Tyskland.
Den tredje största gruppen i parlamentet, liberalerna, har gjort bra val runtom Europa på senare tid, ett alternativ till extremister när sossar och konservativa inte duger.
Skulle president Macron bestämma sig för att låta ”En Marche” ingå i Alde, så stärks liberalerna rejält i ett slag.
Belgiske Guy Verhofstad, ledare av Aldegruppen i parlamentet vill inget hellre än att ha jobbet i kommissionen.
Men han är inte en populär person.
Många fler skulle föredra danska Margrethe Vestager som gjort lysande ifrån sig som konkurrenskommissionär.
Tendensen bland väljare i Europa ser dock ut att ge oss ett parlament nästa gång utan stora, starka partiformationer utan snarare med flera små.
Ungefär som i de flesta nationella val just nu.
I så fall tar nog stats- och regeringschefernas tillbaka makten att nominera Jean- Claude Junckers efterträdare.
Angela Merkel påstås vilja skicka tyska försvarsministern Ursula von der Leyen till Bryssel för att slippa en rival.
En tysk som chef för kommissionen?
Med risk att den hemske generalsekreteraren Selmayr blir kvar?
Det vill inte många.
Särskilt inte sedan Selmayr börjat dyka upp på de mest otänkliga platser.
Kika en gång till på bilderna från G7 – de ikoniska med europeiska ledare framför en sittande Trump.
Juncker syns ingenstans.
Men vem står borta vid fanorna?
Jodå, Selmayr ger sig själv rätt att uppträda bland EU-ledarna numera.
Inga svenska namn till topposter cirkulerar i skvallret.
Utom att Stefan Löfvens namn kommit upp, faktiskt.
Som en kompromisskandidat.
Ifall det skulle behövas en socialist från ett litet land som rådsordförande.
Detta bygger förstås på att många i Europa tror att Löfven skulle arbeta för ett mer socialt EU (det lär han ju inte).
Och en generösare invandringspolitik (knappast heller).
Så hans namn kan få svårt att övertyga.