När EU-institutionerna inte orkar hålla mot

När Turkiet-avtalet om flyktingar togs vid senaste EU-toppmötet sa Italiens premiärminister Matteo Renzi – lite trött, får man väl gissa – att alla runt bordet skulle räkna med att snart hålla nya flyktingtoppmöten.
För flyktingströmmen till Italien hade redan ökat kraftigt och då hade det dåliga vintervädret inte ens hunnit slå om till gynnsammare för sjöfärder.

Turkiet-avtalet var ett dåligt avtal (läs varför här), ett mycket klumpigt sätt av EU-ländernas stats- och regeringschefer att hantera flyktingströmmarna till Europa.
Det är inte nytt för EU att uppträda taffligt.
Ta eurokrisen.
Där deklarerade EU-ledarna nya, eniga beslut gång på gång för den samlade pressen, väl vetande att besluten var alltför ihåliga för att kunna lösa krisen men som ett sätt att åtminstone skjuta den framför sig.

Turkietavtalet kan vara en repris på eurokrisen. Man tar illa genomtänkta beslut och hoppas mot bättre vetande att skjuta bort krisen.
Det är kanske ett ganska mänskligt beteende.

Eller så är det ett tecken på något mer illavarslande.
Ett annat möjligt tecken på det sistnämnda är i så fall Brexit-avtalet som den brittiske premiärministern Cameron fick i februari i år.
Både Brexit– och Turkiet-avtalet ligger på gränsen för vad som ens är lagligt för EU.

Brexit gör dels ett försök att skilja på folk och folk – att dra in sociala förmåner för arbetande östeuropéer som tilldelas arbetande britter.
EU-fördraget förbjuder som bekant diskriminering grundad på nationalitet så det kräver kreativa, halsbrytande skrivningar för att åstadkomma den tulipanarosen.
Har man klarat den balansgången?
Det lär så småningom en domstol få pröva.

Brexit skänker också bort rätten till ett icke-euroland att invända mot och försena eurobeslut.
Det är anmärkningsvärt för sist vi hade en eurokris försökte Storbritannien hindra EU-länderna att ta tuffa åtgärder.
Den gången gick EU – ledda av Merkel – helt enkelt runt Cameron genom att skapa ett mellanstatligt fördrag utanför EU-ramarna.
Camerons avsikt med Brexit-avtalet är att kunna hindra euroländerna att göra något liknande, om en ny kris skulle uppstå (ifall finanscentret the City har något att förlora på att euroländerna skyddar sig, alltså).
Även den ambitionen kräver mycket finurliga skrivningar för att euroländer ska svälja utan att spotta.

Vad som dock slutgiltigt ger oss skäl att döma ut Brexit-avtalet är förstås att det inte ens uppfyller sitt egentliga syfte:
Att förmå britterna att rösta ja till att stanna i EU.

Turkietavtalet är ännu längre ute i legalitetens gråzoner. EU-länder får bara skicka tillbaka flyktingar till ett säkert tredje land. EU kan inte klassa Turkiet som säkert tredje land eftersom Turkiet inte infört den internationella flyktingkonventionen i lag.
Detta legala hinder skriver man sig runt med att Grekland – ensamt – uppmanas godkänna Turkiet som säkert tredje land.

Försöken att åtminstone skriva in i avtalet att Turkiet lovar respektera flyktingkonventionen, stupade på att Turkiet vägrade. Det fick bli en luddig formulering där respekt för konventionen nämns men det är högst oklart vem som åsyftas.
Ännu ett olämpligt EU-avtal alltså, som dessutom – se Renzi ovan – inte ens kommer uppfylla sitt syfte:
Att sätta stopp på flyktingströmmarna till Europa.

Under eurokrisen kom besluten sent och var bristfälliga vilket försenade och försvårade krisen, ledde till slitningar mellan länder och förvärrade problemen för alla drabbade.
Alla talade dock ständigt om behovet av gemensamma tag, europeiska lösningar.
Sett i backspegeln, när dimman skingrats, fanns riktningen faktiskt där – gemenskapen var trots allt viktig nog att rädda.
I slutänden ställde alla upp på svårsmälta åtgärder (nåja. Inte icke-euroländer som Sverige, Danmark och Storbritannien vilka tvådde sina händer).

Flyktingkrisen är vi fortfarande uppe i.
Även nu talar alla EU-länder om behovet av gemensamma tag, europeiska lösningar.
Än så länge väljer alla nationella lösningar:
Att stänga gränser, sätta upp taggtrådsstängsel, införa tak på antal flyktingar per dag, osv.

Det finns möjligen en skillnad mellan de två kriserna.
Under eurokrisen agerade institutionerna outtröttligt – såväl Barroso-kommissionen som EU-rådets ordförande Herman Van Rompuy – för gemensamma lösningar.
Regeringscheferna gjorde vad regeringschefer gör – kämpade emot, försvarade sina nationella intressen.
Förbundskansler Angela Merkel drog på sig ledartröja och utnyttjade hela sin tyngd för att lösa krisen på ett sätt hon uppfattade som lämpligt.
De slutgiltiga lösningarna som dragkampen ledde till, låg inom ramen för vad EU och eurozonen kan och får göra.
De omedelbara nationella lösningarna fick efterhand backa för europeiska.

Den här gången inledde Juncker-kommissionen med en serie förslag till gemensamma lösningar på flyktinganhopningen.
Dessa kom redan i maj 2015, låg på bordet när paniken i medlemsländerna grep omkring sig i september.
Nye EU-ordförande Donald Tusk har också ansträngt sig, rest runt, förhandlat och diskuterat.
Förbundskansler Angela Merkel har samtidigt även denna gång ledartröjan på.

Resultatet så här långt är liksom under brinnande eurokris, senfärdigt och bristfälligt.
Men det är denna gång dessutom långt ute i tassemarker där EU inte borde befinna sig, i juridiska gråzoner.
EU-institutionerna har inte förmått hålla regeringscheferna inom ramarna.

Beror det på att Juncker är passiv, tyskvänlig eller att han (med egna ord) leder en politisk kommission?
Han skylls för allt detta i Bryssel. Historierna är många om hur hans kabinettschef tagit över den dagliga hanteringen.
Hans interna reform av arbetet i kommissionen kan ha påverkat.
Den har gjort att samtliga generaldirektorat med sin erfarenhet och samlade kunskap har ställts på sparlåga – de tillåts inte bidra utom för att leverera underlag efter direkta, politiska, detaljerade beställningar från kabinetten.

Beror det på att Tusk är nybörjare inom det europeiska, invandrar-skeptisk eller bara en svag personlighet?
Hans politiska uppfostran har skett i ett land som anser att Västeuropa är skyldigt Polen kompensation för andra världskriget och för åren under kommunismen vilket alla dess regeringar ofta har gett uttryck för i Bryssel.
Hans tweets talar ofta om att få stopp på flyktingar, aldrig om att ta emot dem.

Är han en svag personlighet?
Han körs i alla fall över av Angela Merkel som förhandlar bakom hans rygg med Turkiet.
Hon anländer till EU-toppmötet med ett avtalsförslag som ordförande Tusk inte fått se i förväg.
Hon förhandlar sedan klart detaljerna direkt med Turkiets premiärminister Davutoglu med ordförandelandet Hollands premiärminister Mark Rutte i rummet, inte Tusk.
Hon startar en diskussion på sittande möte om vilken dag som är lämplig för nästa toppmöte vilket tvingar Tusk att överrösta diskussionen för att påminna om att det är han som inkallar toppmöten. Inte Angela Merkel.

Men inga eventuella personliga egenskaper hos Juncker eller Tusk borde spela någon roll.
Under toppmötet sitter juridiska experter i ett sidorum och granska texterna som kommer ut från stats- och regeringscheferna.
De ser naturligtvis, och varnar alldeles säkert, för tvivelaktigheten i dem.
De körs uppenbart också över.

EUs institutioner och strukturer har alltså tills vidare inte haft styrkan att bromsa EUs halkande nerför ett sluttande plan.
Nästa försvarsmur är Europaparlamentet.
Åtminstone delar av de beslut som toppmötet tar måste passera och få godkänt av parlamentarikerna.
En hel del av dem röstar som deras nationella regeringar vill, många andra gör det inte.

Den sista försvarslinjen är förstås EU-domstolen.
Om någon (direkt berörd) anmäler Brexitavtalet eller Turkietavtalet till domstolen kan granskningen visa oss hur långt ut stats- och regeringscheferna har begett sig.

Sedan återstår förstås frågan om en dom som går toppmötet emot, skulle förmå regeringscheferna att ändra sig.
EU-länder har ju mer och mer börjat vägra följa EU-beslut.

Utan medlemmarnas respekt för fattade beslut, blir hela samarbetet för eller senare en mycket tandlös tiger.
När EU gjorts irrelevant och den verkliga makten tar sina beslut någon annanstans, då ska inte de små länderna i Europa räkna med att kunna påverka.

Men kanske blir det inte så illa.
Kanske bromsas glidandet utför innan det fått fart.