När Europa ansätts från alla håll, talar riksdagen om kaffekassan

Marken under oss européer skakar just nu.
EU-ledarna diskuterade självklart denna nya situation på toppmötet igår.
Men i riksdagens EU-nämnd talar man hellre om bidrag till kaffekassan.

Ryssland är aggressivare än någonsin, det har bland annat vi i Sverige fått erfara direkt, till havs och i luften.
President Putin säger sig vilja bygga ett nytt Sovjetimperium.

I Ukraina tillåter sig Putin att strunta i Minsköverenskommelsen och trappa upp striderna.
I Syrien har han bombat civila till smulor och lyckats med konstgreppet att i efterhand få FNs välsignelse för sin Syrien-mission.
Putin placerar trupper vid finska gränsen och låter sin försvarsminister diskutera samarbete med en av Libyens mäktigaste krigsherrar.

President Putin testar just nu gränserna för vad som är möjligt.
EU kan som bekant inte svara militärt, bara med fördömanden.

Den andra supermakten då, som stått för terrorbalansen i västvärlden?
Jo, i USA har vi som bekant en president i USA som säger sig vilja vara vän med Putin, som börjat lyfta sanktioner mot Ryssland och som säger att han är inte alls säker på att han vill låta Nato rycka ut vid militära hot.

Marken skakar under oss.
Eller så är allt bara löst prat – från president Putins sida, från president Trump.
Vågar vi i Europa chansa på att det är så?

Den amerikanske presidenten utmanar Europa på fler sätt.
Han har sagt sig vilja riva upp kärnvapenavtalet med Iran, uppfinner ursäkter för att anklaga Iran för brott mot avtalet, använder det som ursäkt för att återinföra sanktioner mot Iran och totalförbjuder iranska medborgare tillträde till amerikansk mark.

EU har till stora delar drivit fram avtalet med Iran, dels för att vi behöver vänskapliga relationer med länder i vårt närområde, för att vi verkligen inte behöver mer instabilitet (= fler flyktingar) i vårt närområde och för att europeiska företag gärna gör affärer med Iran.
Men vi kan bara se på när Donald Trump driver fram en öppen konflikt.

Just nu håller Donald Trump på att avskaffa de regler som införts efter den förra finanskrisen för att hindra Wall Street från att skicka på oss alla en ny finanskris (Dodd Frank).
Europa har som bekant med nöd och näppe kommit ur den förra globala finanskrisen.

Donald Trump hotar också att riva upp handelsavtal för att omförhandla dessa så att USA får bättre villkor.
Hittills har han hotat och skrämt biltillverkare för att se till att jobben hamnar på amerikansk mark och han gillar vad han uppfattar som ett lysande resultat på den metoden.
EU är USAs största handelspartner.

När Europa nu befinner sig på en säkerhetspolitiskt hotfull och ekonomiskt skakig mark, samlades EU-ledarna på Malta för att bland annat tala om framtiden.
Hur ska EU ställa sig till denna osäkra omgivning?

På mötet avrundades också mer än sex månaders förhandlingar och planering för att bromsa flyktingströmmen över Medelhavet, från Libyens kust.
Det är en verkligt otäck hantering där människor som tar sig till Libyen i hopp om att köpa båtplats till Europa, inte enbart utsätts för livsfara i färden över vattnet.
De spärras också in av krigsherrar i Libyen, våldtas, rånas på pengar, misshandlas och utpressas på pengar där familjerna i hemländerna tvingas köpa sina familjemedlemmar fria från krigsherrarna.

Sverige företräds förstås på EU-toppmötet av statsminister Stefan Löfven men riksdagen, i form av EU-nämnden, har rätten att få en genomgång av honom före ett toppmöte och chansen att där skicka med honom riksdagens instruktioner för hur han bör agera i Sveriges namn.

Hur löd då riksdagsmännens frågor till Löfven i EU-nämnden, i dessa dramatiska tider för Europa?

Tre partier undrade vad Libyen-avtalet skulle kosta svenska skattebetalare (m, kd och sd).
Ett parti (s) ville att Löfven skulle ta upp behovet av ett socialt Europa – och klimatet. Och tillväxt.

Ett parti undrade om det var utestängt från hemliga samtal med statsministern (v).
Ett parti undrade hur flyktingars rättigheter kunde säkras (l).
Och ett parti undrade hur ett instabilt libyiskt styre kunde garantera något som helst (c).

Bara att konstatera alltså, att ingen i riksdagens EU-nämnd läser tidningarna.
Alla frågor om Libyen-avtalet hade besvarat sig själv med upplysningen att Rysslands försvarsminister inlett samarbete med en rivaliserande krigsherre i Libyen.
Ryssland kan skaffa sig herraväldet över kranen som skruvar på och av flyktingströmmen över Medelhavet.

I det läget är naturligtvis ett svajigt Libyen-styre som motpart bättre än ingen motpart.
EU befinner sig ju redan i läget att en oberäknelig diktator, Turkiets president Erdogan, har handen på en liknande kran och med jämna mellanrum påminner EU om att han kan skruva på och av som han vill för de 3 miljoner flyktingar som finns i Turkiet.

Men kaffekassan och bekanta politiska hållpunkter är vad riksdagens politiker föredrar att uppmärksamma i oroliga tider.

Under tiden på Malta diskuterade EU-ledarna läget.
De kloka värdarna såg till att det gavs tillfällen till detta så informellt som möjligt, över lunch, under små stadspromenader och båtturer.
Ingen politiker vill att deras nervösa farhågor om Europas framtid går till protokollet.

Så vad kom man fram till?
Att hålla ihop, att EU är det bästa skydd man har för tillfället eftersom alla våra länder är för små att ta en fajt med USA eller med Ryssland – eller med USA och Ryssland tillsammans.
Att påminna sig om vad vår styrka är – Europa har världens största och rikaste marknad.
Att koncentrera sig på vad EU måste skydda; territorium, handel, välfärd.
Att bygga en beredskap så att om det värsta skulle hända, säg att Trump inför 35 procents skatt på all import, EU står klart med sitt svar.

Brittiska premiärminister Theresa May som naivt trott att hon skulle kunna skaffa sig inflytande genom att få rollen som en bro till president Donald Trump fick svaret tack men nej tack och skickades hem tidigt.
Ungerns Victor Orban som bara dagen före tagit emot och hyllat ryske presidenten Putin och då talat om att nu har stunden kommit för att skapa helt nya rysk-europeiska relationer, ombads hålla truten.

Utåt gäller sålunda att hoppas på det bästa, ”business as usual”, låt oss bygga goda transatlantiska relationer.
Inåt gäller att förbereda sig på det värsta.

Kanske berättar statsministeriet om detta för riksdagens EU-nämnd när man avrapporterar hur mötet gick.
Eller så blir det mer tal om kaffekassan.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU