När Boris Johnson är pressad går han till attack på Frankrike.
Franska politiker vill snart inte ha med grannarna att göra, inte ens kring ett delat problem – flyktingar i Engelska Kanalen.
När Gérard Darmanin, fransk inrikesminister idag söndag tar emot sin belgiska, tyska och nederländska kollega samt EU-kommissionen till ett snabbinkallat möte om drunkningsdöden i Engelska Kanalen, då är den brittiska inrikesministern Priti Patel inte välkommen.
Hon var inbjuden men inbjudan drogs tillbaka efter bara några timmar.
Detta beror delvis på att allt, som de 27 människor som på torsdagen drunknade i den Engelska Kanalen fick av den brittiske premiärministern Boris Johnson, var ett snabbt beklagande innan han gick över till att lägga skulden på Frankrike.
I parlamentet stod samtidigt inrikesminister Priti Patel och svor på att brittisk polis och tull står redo med ”push backs,” alltså att putta gummibåtar med flyktingar tillbaka in på franskt vatten och se till att de stannar där.
Hon har föreslagit att brittiska statsanställda som råkat vålla flyktingars död i Kanalen inte ska straffas för det.
Hon har en lagproposition i parlamentet som gör det olagligt att komma till Storbritannien för att söka asyl (flera års fängelse, påverkar negativt behandling av ansökan sedan och senare familjesammanföring är utesluten).
Detta är förstås i strid med internationella avtal men vadå, Storbritannien har ju tagit tillbaka kontrollen så…
Den tragiska drunkningsolyckan utgör nämligen för Boris Johnson och hans inrikesminister först och främst ett politiskt nederlag. Ett av deras viktigaste löften till väljarna var att ”ta tillbaka kontrollen över gränserna.”
Det har därför varit en plåga för regeringen Johnson att under det senaste året har båtflyktingarna över Kanalen blivit allt fler för att nu vara uppe i mellan 20-25 000.
Boris hade ju lovat att väl befriat från EU skulle man slippa sånt, få bestämma själv.
Men i Frankrike har man alltså tröttnat på att befinna sig i Boris Johnson skottglugg när han behöver en syndabock eller provocerar fram en fajt med utlandet för att de brittiska väljarna ska sluta fundera över Johnsons ansvar för landets läge.
Senaste exemplet är de fiskelicenser som Storbritannien enligt EU-avtalet ska bevilja i brittiska vatten i utbyte för EU-licenser. Cirka 90 procent av begärda licenser fick ja. 10 procent fick nej – med något undantag var det enbart franska ansökningar som nobbades.
När lastbilstrafiken över Kanalen stötte på väntade förseningar på grund av brexit – tullkontroller genomförs ju vid EUs yttre gränser – så valde Johnson att påstå att det skulle vara franskt sabotage mot hans brexit.
När Storbritanniens covid-sjuka nådde nya höjder i somras, placerade man Frankrike på sin svarta lista som ett av få EU-länder trots att läget i Frankrike då var mycket gott.
Boris Johnsons hån mot president Macron när USA knuffade bort Frankrike från en ubåtsaffär med Australien men bjöd in Storbritannien, gjorde inget för att höja Johnsons anseende i Frankrike.
President Joe Biden har därefter bett om ursäkt för ett flertal gånger medan Johnson sitter nöjd så länge han vinner skratt.
”Y en a marre!, utbrast en av Macrons rådgivare i fransk TV vilket är så nära en svordom man kan komma.
Så när president Macron på lördagen på twitter kunde läsa ett brev som premiärminister Johnson sänt till honom i flyktingfrågan (offentliggjort lagom i tid för brittiska massmedias pressläggning, berättar brittiska journalister), då drogs inbjudan till Priti Patel att delta i söndagens möte in.
”Det här är inte seriöst, två regeringsledare diskuterare inte seriösa frågor på twitter, vi är inga visselblåsare, ” sa Macron.
”Vi kommer nu att diskutera frågan seriöst med seriösa partners – tysk, belgisk och holländska inrikesministrarna samt EU-kommissionen – och därefter kontaktar vi britterna,” fortsatte president Macron.
De farliga båtfärderna i Kanalen beror till stor del på att fransk polis (på brittisk begäran) genom olika insatser täppt till alla chanser att ta sig över Kanalen bakpå en lastbil, det vanligaste sättet tidigare.
Men i botten handlar det förstås om att dessa människor absolut vill till Storbritannien. Därför är och blir denna fråga svårlöst.
Flyktingarna som samlas på den franska kusten erbjuds att söka asyl i Frankrike men tackar nej och går under jord för att inte avvisas.
Fransk polis har gång på gång brutit upp de tillfälliga läger som skapats när antalet människor vuxit, och bussat bort invånarna.
Eftersom cirkusen pågått i minst 20 år redan, finns åtskilliga intervjuer och studier av flyktingarna längs den franska kusten som ständigt uppger tre skäl till varför de inte släpper sin brittiska dröm:
De har släkt och familj i Storbritannien.
De talar engelska.
De tror att det är mycket lättare att bygga ett bra liv i Storbritannien än i Frankrike.
I antal är de inte överväldigande många. Frankrike tog t ex emot 160 000 asylansökningar i år, Tyskland ännu fler och Italien minst lika många.
Inte ens för Storbritannien är antalet särskilt stort (år 2020 drygt 34 000). Tvärtom blir de färre och är snart nere i en tredjedel av hur många som sökte som allra mest (år 2002 drygt 84 000).
Men för Storbritannien ligger problemet någon annanstans. Problemet är att genomvåta, frusna stackare som spolas upp på engelska stränder ger brittiska väljare intryck av att Boris Johnson inte har den kontroll som han lovade dem var en huvudsaklig -brexitvinst:
Ensam kontroll och att slippa de förkättrade européerna!
För britterna kan då naturligtvis lösningen aldrig bestå i att sätta sig med andra som påverkas av samma problem och se vad man kan göra gemensamt.
Johnsons brev till Macron hade kanske i sig varit provocerande nog för att resultera i en indragen mötesinbjudan. Han föreslog i brevet att Frankrike tar hand om problemet. Att fransmännen stoppar all överfart till Storbritannien. Om någon smyger under radarn så borde Storbritannien få tillstånd att skicka tillbaka dem till Frankrike.
Johnson höjer sedan insatserna med ett ännu mer provokativt förslag i sitt brev:
Brittisk polis och tull skulle få patrullera fransk mark och gripa misstänkta.
Det är alltså här som Frankrike inser att Storbritanniens regering inte seriöst söker en genomförbar lösning.
Därför möts den franske inrikesministern med Belgien och Nederländerna som i mindre skala har liknande problem, med Tyskland där smugglingsligorna verkar befinna sig och med EU-kommissionen, poliserna i Europol samt gränsvakterna i Frontex för deras yrkesmässiga överblick.
Seriösa partner för en seriös diskussion.
Och därför är brittiska inrikesministern Patel inte välkommen på söndag.