När Sverige bad USA att stoppa EU

När Sverige nu firar 25 år som EU-medlem kan det vara läge att dra upp vår mer avlägsna EU-historia:
Den gången när Sverige bad USA stoppa EUs födelse.


Året var 1958, månaden november.
Om knappt två månader ska det nyfödda EEC (sedermera omdöpt till EU) avveckla tullarna mellan sina sex medlemmar: Frankrike, Tyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg.

Det är nu den svenska regeringen bestämmer sig för att skicka en formell uppvaktning till Washington för att be den amerikanska regeringen att stoppa påfundet.

Sverige var inte ensamt om att frukta bli ”diskriminerat” av sina viktigaste handelspartners när EEC nu förverkligade sina planer om en gemensam marknad.
Storbritannien avskydde idén lika mycket. Men britterna var lite listigare.
Parallellt med att de öppet hånade tilltaget ”som ändå aldrig skulle kunna bli till något,” hade britterna försökt övertala De Sex (som redan ingick i sin Kol-och-Stålunion, embryot till EU) att istället skapa ett frihandelsområde för hela Västeuropa.

Frankrike, Tyskland och alla de andra hade gått med på att förhandla frihandeln med britterna. Paris hade rentav föreslagit brittiske handelsministern Reginald Maudling att leda förhandlingarna.
Maudling tackade belåtet ja och la genast fram en fix och färdig frihandelstext.

Idén var att bara ha frihandel på industrivaror, inte på jordbruksvaror och inga gemensamma, yttre tullar.
Det var ett utmärkt upplägg för britterna som hade en frustande industri redo att sälja tio år efter kriget – och som köpte jordbruksvaror extremt billigt av sina forna kolonier världen över.

Det var däremot ett uselt upplägg för Frankrike och Italien som sönderbombade saknade industrivaror att sälja men hade gott om jordbruksvaror som kunde dra in välbehövlig valuta.
(Inom EEC däremot, hade alla effekter av handelslättnader avvägts i förhandlingarna. Eftergifter från en sida hade kompenserats på annat sätt för att skapa en övervägande balans.)

Men britterna uppvaktar Tyskland och rapporterar belåtet hem till London att Tyskland är med på noterna.
Där missförstod de tyskarna fullständigt.
Och amerikanerna.

För i bakgrunden rör sig USA, krigets store segrare, som just lånat ut miljarders miljarders av dollar till återuppbyggnaden av de europeiska länderna i Marshallhjälpen.
USA trycker på för att få se en europeisk marknad som man tror snabbast möjligt kan få Europa på fötterna igen.
USA behöver återfå sina viktigaste kunder, vill slippa ligga ute med miljardlån.

I november 1958 står det klart att det blir inget av den brittiska frihandelshistorien, Frankrike kommer aldrig säga ja.
Och det står klart att EECs länder mycket snart avvecklar tullar sig emellan.

Svenske handelsministern Gunnar Langes frustration har vuxit under hela 1958 inför vad han ser som en katastrof.
Det härliga brittiska frihandelsupplägget ser ut att misslyckas (Sverige har ju o-bombad industri, gott om industrivaror att sälja och behöver verkligen utländsk valuta).

Att gå med i EEC var aldrig på tal. Framförallt för att den svenska regeringen – utrikesminister Östen Undén mer än någon annan – fruktade att Sovjetunionen skulle uppfatta svensk anslutning som fientlig mot ryssarna.
Men svenskarna upprepar också gärna sinsemellan det brittiska hånet om européerna som orealistiska drömmare som pratar men aldrig får något gjort.

Handelsminister Lange ligger på de svenska företrädarna i OEEC i Paris (ex-OECD, där de europeiska förhandlingarna bedrevs) och svenske Parisambassadören att ta upp problemet med amerikanerna.
De ska väl förstå! de kommer ju också bli ”diskriminerade.”

Och de försöker. De försöker verkligen gång på gång – eftersom Lange tjatar – men amerikanerna tittar bara konstigt på dem och svarar inte.

USA har två syften med EEC. Det ena är att få till stånd en fungerande europeisk marknad, det andra är att binda Tyskland till Västeuropa.
Den tyska opinionen – mest socialdemokraterna – har vid den här tiden en del ryssvänliga tendenser. Man tror att ett fungerande förhållande till Sovjetunionen skulle gagna freden i Europa.
Kanske kunde Tyskland bli neutralt?

För USA vore det en mardröm. Sovjetunionen är den stora fienden, den enda stormakten som kan utmana USA och ett krig mot Sovjetunionen kan aldrig vinnas om Tyskland förhåller sig neutralt.
Nej, sy fast Tyskland i Västeuropa, ju hårdare, desto bättre.

Handelsminister Lange tycks lyckligt ovetande om storpolitiken.
Han tjatar.
Til slut reser han ner till Paris själv, kräver möten med amerikanska företrädare och håller tal i OECC där han hamrar in hur illa det vore med EEC och skyller problemen på de besvärliga fransmännen.
Ingen lyssnar.

Desperat tar Lange till hårdare tag. Han beordrar i mitten av november 1958 svenska ambassader i de västeuropeiska länderna att göra en ”démarche,” en formell framstötan med Sveriges klagan över alla nackdelar med EEC och hyllande av fördelar med frihandel för industrivaror.
I slutet kommer ett svenskt hot:
”Sverige förbehåller sig rätten att återkomma till detta inom ramen för Gatt…”

Jo, minsann. Lange hotade anmäla EEC till världshandelsorganisationen för diskriminering.
Démarcherna och dess hot fick ingen att darra på manschetten.

Då tog handelsminister Lange till storsläggan. Han beslöt vända sig direkt till Washington – eftersom det verkade som att de amerikanska företrädarna på plats i Europa inte kunde ha gjort klart därhemma hur dåligt EEC skulle bli för USA.

Han sätter därför upp en formell uppvaktning av den amerikanska regeringen för att be dem sätta stopp för EEC.
Utrikesministerns kabinettssekreterare Leif Belfrage, den svenske USA-ambassadören Gunnar Jarring och ambassadrådet Nils Montan togs emot den 17 november av den amerikanske ”undersecretary of economic affairs”, Thomas Mann.

Trion beklagade sig i samma ordalag som Gunnar Lange tidigare gjort i Paris. De talade om ett splittrat Europa, skyllde alltsammans på Frankrike och förklarade att USA kommer bli diskriminerat.
De tog sedan återigen upp det svenska hotet: EECs tullrivande skapar en risk för motåtgärder, att någon (ospecifierad) kommer vilja slå tillbaka mot De Sex med höjda tullar eller handelshinder.

Mann var artig mot svenskarna men avvisande. Jo, han förstod deras oro men inte skulle det väl kunna bli så stora handelsproblem (för det i Europa unikt välmående Sverige som lyckats undgå kriget). I alla fall inte under överskådlig tid.
Och vad gällde fransmännen så måste man förstå deras sits och framförallt befann sig Frankrike i ett känsligt inrikespolitiskt läge som gjorde det olämpligt för USA att försöka påverka dem i den ena eller andra riktningen för tillfället.

Under tiden satt Lange i Stockholm, belåten med att äntligen ha fått förklarat för USA vad som stod på spel. Han förtjänade uppmärksamhet och beviljade därför Dagens Eko en radiointervju.
Lange förklarade där att han tycker amerikanerna har förhållit sig alltför passivt.
Han tror att amerikanerna kanske inte har ”klart för sig problemställningen.”
Lange pekar än en gång ut Frankrike som skälet till att det inte blivit något avtal och låter reportern förstå att Sverige talar för övriga Norden.

Äntligen fick Lange uppmärksamhet för sina ord. Sven Backlund på utrikesdepartmentet skriver till honom dagen efter.
”Belfrages resa ett tag såg ut att bli en världsnyhet av det svårhanterliga slaget.”
Telefonerna hade ringt ihärdigt, både London och Washington hade bekymrat undrat vad svenskarna höll på med, skrev Backlund.

Det var mycket som överraskade och chockade i nyheten.
Att Sverige tagit på sig att be USA ingripa i europeiska angelägenheter.
Att Sverige påstod sig tala för Norden.
Att Lange antydde att det kunde bli ”åtgärder” mot de sex – ett handelskrig, tolkade genast världspressen.

Nyheten fick stor genklang i internationella media. Le Monde skriver till exempel  om hur de nordiska länderna har klagat till USA, att de nordiska länderna överväger en egen tullunion (sant men det hade de försökt och misslyckats flera gånger).
Ett konkret norskt hot noteras – en stor beställning av fartyg som gått till Tyskland, kanske måste omplaceras till Storbritannien eller Sverige.

I norska Aftenposten var man riktigt giftig men det handlade om att Sverige bestämt sig för att göra en ”solo aktion” utan att säga något till varken Norge eller Danmark. Och detta fast Nordiska rådets möte knappt hade hunnit avslutas! (Finland stod de åren utanför alla gemensamma diskussioner för att inte irritera Sovjetunionen.)

EEC versus frihandel kallades hädanefter ”handelskrisen” i svenska massmedia.
Brittiske ministern Maudling bestämde sig (till skandinavisk besvikelse) för att i slutet av november pausa förhandlingarna om ett frihandelsavtal. Någon vecka senare skrev en av de största engelska dagstidningarna att Storbritanniens regering överväger att bilda en konkurrerande grupp med de länder som står utanför EEC.

Det ”hotet” bet inte heller på EEC-länderna.
Dagen efter, den 1 december 1958, besökte franske presidenten Charles de Gaulle sin tyske kollega, förbundskansler Konrad Adenauer i tyska Kreuznach. Det blev ett varmt möte där de Gaulle för första gången visade sitt stöd för de europeiska gemenskapssträvanden.

EEC är nu ett politiskt faktum. Den 1 januari 1959 börjar tullarna rivas.
Sverige vänder sig då till Gatt och klagar över diskriminering (men förlorar målet).

Vad kan vi lära av detta?
Kanske att lyfta blicken ibland och försöka förstå andra länders bevekelsegrunder.
Med tanke på hur världen ser ut vid detta decenniumskifte kan det bli en värdefull kunskap att ha fortare än vi tror.





































About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU