Boris Johnsons senaste påhitt sätter så mycket mer på spel än enbart EU-avtalet.
Vad kan han ha tänkt på?
Den brittiska regeringen har alltså uttalat att de gärna bryter mot ett internationellt avtal (närmare bestämt, det utträdesavtal som Johnsons regering slutit med EU och fått ratificerat i sitt parlament.
För att göra klart att man faktiskt menar detta oerhörda, fick världen beskedet i en trestegsraket.
Först via källor från No 10 (det brukar betyda Johnsons närmaste man, Dominic Cummings), därefter bekräftat av en minister i Johnsons regering på en fråga i brittiska parlamentet:
”Ja, detta bryter mot internationell lag…”
Slutligen intygade premiärminister Johnson själv att ja, den brittiska regeringen är villig att bryta ett internationellt avtal.
Det är alltså omöjligt att vifta bort som hot eller löst prat.
EU, som ju befinner sig i slutspurten av förhandlingar om ett framtidsavtal med Storbritannien, reagerade med misstro och förskräckelse.
Men hur reagerar resten av världen?
Från USA meddelar kongressens ”speaker of the house” Nancy Pelosi att det finns ”absolut inte en chans” att kongressen kommer godkänna något handelsavtal med Storbritannien om britterna riskerar Good Friday-agreement.
”Förresten, bryta mot internationella avtal, hur kan man lita på det…?!”
Här uppstår alltså ett problem som går långt utöver EUs eventuella reaktion.
Om Storbritannien kan bryta ett internationellt avtal som sittande regering har förhandlat fram, som sittande parlament godkänt, med sin närmaste och sin största handelspartner – hur ska då något annat land våga tro på att avtal som de sluter med Storbritannien är värda mer än pappret de skrivits på?
USA är stort nog att kunna dikterar sina egna villkor med Storbritannien. Regeringen Johnson gladde sig i början av det här året åt att de snart skulle ha ett avtal med USA som skulle bräcka EU… men president Trump skrinlade efter ett par månader förhandlingarna.
Japan sitter högst sannolikt just nu och funderar på om det avtal man snabbförhandlat med Storbritannien under sommaren – men ännu inte skrivit på pga britterna backar inte långt nog – är värt besväret.
Det enda rimliga för Japan vore att begära större eftergifter från den brittiska sidan än man gjort hittills – för att kompensera sig för den nackdel som britterna nu har introducerat, nämligen risken att de inte respekterar ingången överenskommelse.*
För om Storbritannien ogenerat kan bluffa och lura sin allra största handelspartner EU, varför skulle de dra sig för att lura Japan?
Eller Sydkorea?
Eller Sydafrika?
Eller Turkiet?
Alla potentiella partners tvingas idag ställa sig denna hittills otänkbara fråga.
På Nya Zeeland pågår en valkampanj där Storbritannien just blivit den hetaste frågan.
”Alla kandidater måste deklarera om de tänker ställa Storbritannien till svars om de väljs,” förklarar professor Robert Patman, expert i internationella relationer.
”Det här öppnar frågan om vi ska teckna handelsavtal med ett land som har demonstrerat att de tänker inte nödvändigtvis respektera de internationella avtal man har undertecknat.”
Självklart blir det ett dilemma för ett litet land som Nya Zeeland, kulturellt nära Storbritannien men kommersiellt en piss i Mississippi.
De vet att Nya Zeeland kan kastas under en brittisk buss när helst det skulle passa Storbritannien.
Regeringen Johnson har sagt gång på gång att ett EU-avtal inte är så vansinnigt viktigt för hans land, man har ambitionen att bli något mycket bättre än det gamla ”Great Britain.”
Storbritannien ska bli GLOBAL BRITAIN och leda hela världen i handelsavtal.
Inget land i världen längtar i denna stund efter att bli del av denna nya brittiska värld.
Oavsett om regeringen Johnson om några månader backar från vad man just sagt, oavsett om Johnsons nya lag, som introducerar möjligheten att bryta mot internationella avtal, skulle förkastas i brittiska parlamentet, så har möjligheten lagts upp på förhandlingsbordet för hela världen att beskåda.
Vissa uttalanden kan aldrig göras osagda.
Dit hör ”jag vill skiljas” i ett hetsigt gräl (i fortsättningen alltid en möjlighet), dit hör president Trumps ”jag vet inte om jag tänker försvara Europa vid ett anfall” (hädanefter råder alltid osäkerhet) och dit hör självklart:
”Jag behöver inte följa avtal jag själv skrivit under.”
Uttalandet får dessutom effekt utanför cirkeln av regeringar som överväger att förhandla nya avtal med Storbritannien när landet vid årsskiftet trillar ur alla EUs avtal.
Det får återverkan också på det internationella finanscentret London City.
The City sköt på 1980-talet upp som en komet på den globala finanshimlen och har sedan dess passerat New Yorks Wall Street som mest eftertraktade plats för internationella transaktioner.
I the City finns nämligen samlat all önskvärd finansiell expertis i alla tänkbara och otänkbara grenar av industrin.
Och i London City finns den andra komponenten som är helt avgörande för att transaktioner ska kunna göras och avtal slutas – ett välfungerande juridiskt system. Advokater. Domstolar.
Men framförallt en rättsstat – så att aktörerna vet säkert att avtalat ord gäller.
Regeringen Johnson har just placerat ett jätttestort frågetecken över detta.
Gäller avtalat ord i Storbritannien?
Kommer brittiska domstolar också i fortsättningen att döma rättvist eller – som i andra skumma regimer – kommer de att börja döma efter vad makten anser vara önskvärt?
Den minnesgode drar sig kanske till minnes andra oroande tecken – som att brittiska domare under brexitgrälet kallades för ”folkets fiender” och en ”inte folkvald elit” av Johnsons allierade.
Eller som att regeringen Johnson i oktober förra året begick ett brott mot brittiska lagar när han beordrade nedstängning av det brittiska parlamentet (stoppat av högsta domstol).
Kan man lita på det brittiska rättssystemet ?
Att frågan ens behöver ställas, är skada nog.
Den osäkre gör sina placeringar på Wall Street istället.
Även de stater i världen som ogenerat bryter mot internationell rätt (Putin, Erdogan, Assad) ljuger alltid om det.
Johnson-regeringen i stort sett stoltserar med det.
Varför?
De hisnande implikationerna som följer av uttalandet ”Ja, vi bryter mot internationell rätt” måste Number 10 också kunna räkna ut.
”Global Britain” och London City som världens största finanscenter, är ju de två trumfkort som Johnson-regeringen ständigt viftat med i ansiktet på alla som ansett brexit vara en ekonomisk katastrof.
Så varför?
Snart kommer Boris Johnson kanske säga motsatsen, dra tillbaka sitt lagförslag och säga att han inte menade vad han sa, att han blivit missförstådd.
Det är försent.
Tvivlet har introducerats.
Helt obegripligt.
* Fotnot:
Samma dag som ovanstående text skrevs, slöt Storbritannien och Japan ett handelsavtal. Vi har inte alla detaljer än men ser att fick Japan vad de begärt = generösa eftergifter för sin bilindustri (nolltariffer på de dyraste delarna) medan Storbritannien som begärt ökad livsmedelsimport, fick nöja sig med tillstånd att importera mer enbart om EU-länderna inte utnyttjar sin EU-kvot till Japan-import fullt ut.
Dessutom erhöll Japan brittiska åtaganden att starkt begränsa statsstöd – just de regler som Storbritannien har sagt nej till att tillämpa med EU, rentav sagt sig villig att bryta existerande avtal för att slippa.