I Paris får bara bilar med ojämn slutsiffra i registreringsnumret köra denna vecka – luften blir direkt farlig annars.
I London varnades nyligen föräldrar att hålla bebisarna hemma på grund av luftföroreningar.
Men EU-regeringarna väljer att inte agera.
Människor dör av bilavgaser i Europa.
Bara i London talar vi om cirka 9 500 årligen.
Ii hela Europa rör det sig om närmare en halv miljon människor varje år.
Därför trodde många att EU som ju faktiskt reglerar bilars utsläpp, skulle ta i på allvar mot Volkswagen när det avslöjades att det tyska bilbolaget i många år fuskat i utsläppstesterna.
Sedan visade det sig dessutom att de flesta dieselbil-tillverkare fuskat precis som Volkswagen.
Och så avslöjade Europaparlamentets utredning att EU-myndigheter känt till fusket utan att ingripa.
Skandalöst, förstås.
Men medan USA tvingat Volkswagen att dra in bilar, betala ersättning till bilägare och höga böter till myndigheterna, så har den europeiska responsen hittills varit att… dubbla mängden kväveoxider som dieselbilar tillåts släppa ut.
(Varmt stött av Sverige och miljöpartistisk minister som ansåg att bilindustrin behöver mer tid på sig.)
I mars i år skrev Europas borgmästare till EU och upprördes över att biltillverkarna tilläts komma undan.
Bilavgaser skadar och dödar deras invånare dagligen.
(Londons borgmästare Boris Johnson skrev inte under – han var upptagen med att gömma en rapport som visade att utsläppen var extremt höga i London och särskilt höga i områden med fler fattiga.)
Nå, men varför tog inte EU i med hårdhandskarna mot VW när fusket i avgastesterna avslöjats (av amerikanska myndigheter)?
Jo, för att kontrollerna av avgasutsläpp görs av nationella myndigheter, inte av EU.
När… säg Tyskland… har testat och godkänt en bilmodells avgasutsläpp så gäller det godkännandet i hela EU.
Svenska bilprovningen testar därför inte ens VW-bilarna och ingen upptäcker därmed ens i senare led att VW fixat så att avgasutsläppen ser lägre ut i test, än de är i verkligheten.
Det är därför tyska myndigheter som borde bötfälla tysk bilindustri.
Vad är oddsen för att de har lust att göra det?
Fusket avslöjades sommaren 2014 och vi väntar fortfarande på en tysk reaktion.
Och vad är chansen att Frankrike eller Sverige tänker bötfälla eventuellt inhemskt fusk när Tyskland gör ingenting alls åt deras industrikonkurrenter?
Nå, en extremt tålmodig EU-kommission väntade i två år, till den 8 december 2016 med att inleda en rättsprövning mot de fyra EU-länder (Tyskland, Spanien, Luxemburg och Storbritannien) som typgodkänt VW:s dieselbilar men inte sedan straffat bolaget när det avslöjats och erkänt brott mot ländernas lagar.
Tyskland och Storbritannien tar priset, anser EU-kommissionen, för de hemlighåller till och med för övriga EU vad de har upptäckt av överträdelser.
Den enkla lösningen vore förstås att inrätta en europeisk bilprovning.
En EU-myndighet som testar nya modeller.
Den som bröt mot EU-regler skulle få med dem att göra.
Fast detta vill inte EU-ländernas regeringar.
Frågan har varit på tal men regeringarna är så negativa att EU-kommissionen inte ens vågat föreslå denna uppenbara lösning.
Nationell suveränitet är viktigare.
Resultatet blir ett alltför vanligt europeiskt mischmasch.
EU-länderna vill ha fördelarna med en gemensam marknad men försvarar svartsjukt sin egen status som övervakare.
Vi kan alltså enas om att ha en gemensam marknad för bilar – vilket gynnar bilindustrin och bilköpare.
Men vi kan inte enas om att ha en gemensam kontroll för bilar.
Så bilarna får säljas över gränserna men den nationella kontrollanterna får inte kontrollera inkommande bilmodeller.
Det gynnar också bilindustrin.
Inte lika mycket konsumenterna.
Det är begripligt att de europeiska borgmästarna upprört skriver till EU när de ser sina invånare hosta i den usla luften.
Det är ju i EU som mängden avgas beslutas…. men – som vi just sett – inte här som den kontrolleras.
De borde skriva till Berlin.
Dieselgate visar att systemet inte fungerar.
Samma europeiska mischmasch ser vi på fler ställen, t ex i frågan om flyktingar.
EU reglerar vilket land som ska ta emot ansökan (i princip första landet) och hur mottagandet ska se ut (tak över huvudet, hälsovård och skolgång) men resten ligger kvar i medlemsländerna.
När systemet inte fungerar (Grekland kunde inte gärna ta emot 1,5 miljoner nyanlända på sex månader) så har inte EU fått befogenhet att lösa problemet.
Det kan bara medlemsländerna själva.
Om de vill, alltså.
Euron är ett annat exempel på att gå halva vägen.
EU fick en gemensam valuta och gemensam centralbank.
Men ingen kassa för att rädda valutan när den utsätts för angrepp.
Inga befogenheter att hindra ett euroland missköta ekonomin och dra ned övriga i en valutakris.
I en akut kris för EUs valuta kan EU därför inte agera.
Det kan bara medlemsländerna.
Om de vill, alltså.
Att på det här viset låta EU-maskinen vara aktiv när saker och ting löper på men nekas makt när kriserna slår till – det är i alla fall ett utmärkt recept för att få väljarna att misstro EU.