Nationellt klimatarbete för utvalda få

Regeringen pantsätter glatt sitt klimatrykte.
Tur i oturen för Sverige, att delar av industrin har engagerat sig desto mer seriöst i klimatarbetet.

Regeringen har hållit en ”nationell klimatdag” som mötts med mycket kritik. Det är förstås inget fel att regeringen rådgör med industrin om klimatfrågor i några timmar. Tvärtom, det är uppmuntrande att samma politiker som bär ansvar för Tidöavtalet tycks ha förstått till slut, att det är i klimatteknologi som ekonomisk tillväxt och utveckling sker numera.
Det är här man kan gräva guld för tillfället om man gör affärer.

Näringslivet tog säkert chansen under denna ”nationella klimatdag,” att än en gång påminna regeringen att det svenska industri/klimat-mirakel som skymtar vid horisonten (i Norrland) med grönt stål, elladdare för tung trafik, batterier och nödvändiga mineraler, kräver två saker:
* Snabb och mycket mer el (här kvalificerar sig nog bara vind, möjligen också sol och vätgas).
* Mycket mer arbetskraft (utan invandring händer det inte, så hejdå Tidöavtalet).

Om regeringen hade velat undgå kritik borde man förstås inte ha lanserat samtalen som ”en nationell klimatdag” vilken dessutom utlovades resultera i en nationell klimatplan.
Nationella satsningar kräver närvaro av fler än näringslivet och de egna partisterna.

Rätt tänkt, trots allt:
Det krävs verkligen en ny svensk klimatplan för den gamla är förbiåkt av EU-beslut.
I en noggrann ESO-rapport visar miljökonsulten Magnus Nilsson ner i minsta detalj hur EUs klimatkrav numera är strängare än nästan alla svenska klimatmål.

Nilsson är artig nog att inte gå in på det faktum att Sverige hursomhelst länge fört en politik som inte klarade uppfylla svenska klimatmål. Vi har varit världsbäst på att sätta höga mål, vi har bara inte gillat konsekvenserna av att genomföra dem.
Det ligger väl därför någon slags ironi i att det är Tidöregeringen som under detta halvår från EUs ordförandestol har fört många av EUs klimatkrav i hamn, de krav som alltså framöver kommer tvinga oss att göra det vi redan hade lovat oss själva.

En effekt som Nilsson pekar på, är att Sverige bara kan klara EU-kraven genom att antingen få fossilbilar ur trafik mycket snabbt… eller genom att minska avverkningen av svensk skog.
Valet som ges Sverige här, beror på (som Nilsson uttrycker det) att EU-besluten utgår från tre ”utsläppsbudgetar” vilka täcker olika delar av samhället. Eftersom det finns en viss frihet att misslyckas i en av dessa budgetar om man överträffar målet i någon av de andra, kan Sverige välja var man lägger tyngst insats.

Så blir det fossilbilerna som ska bort fort?
Glöm då alla idéer om sänkt reduktionsplikt, lågt pris vid pump och avskaffade miljöbonusar.
Eller ska skogsindustrin avverka mindre?
Hmm…
Det finns inga så protektionistiska som svenska politiker ställda inför skogsbolag.

Både denna regering och tidigare regeringar liksom svenska EU-parlamentariker har alltid slagits i Bryssel för att inga krav överhuvudtaget ska ställas på skogsindustrin.
”Slagits” är ett ord använt med eftertanke för svenskarna har varit mycket aggressiva.

Sverige har bland annat…
* nekat en rekommendation. om att Amazonas ska avverka mindre (pga tänk om någon ber svensk skogsindustri om detsamma?),
* motarbetat en rekommendation i en icke-bindande strategi om att minska kalhyggesbruket,
* bromsat krav på biobränsle när man försökt få stopp på avverkningar för att utvinna palmolja,
* nobbat satellitövervakning av skogsavverkning i EU trots att det avverkas illegalt på flera platser i Östeuropa (pga tänk om någon får syn på vad svensk skogsindustri avverkar?),
* röstat nej till att bromsa import av produkter från illegal skogsavverkning (se ovan),
* försökt stoppa EU-klassificering av gröna investeringar (pga tänk om någon får syn på…?).

Detta har svenskarna gjort i alla forum, inklusive skickat en statsminister på tjänstemännen i EU-kommissionen, lyft frågan om taxonomi till stats- och regeringscheferna på ett toppmöte, fått experter att avgå i protest över svensk framfart, hittat röstknep i EU-parlamentet för att välta stora lagpaket, osv.

Kort sagt, svenskarna har gjort sig ökända i skogssammanhang.

Dagen före regeringens ”nationella” klimatmöte i Stockholm inträffade en annan skogs-relaterad politisk strid.
En belgisk minister protesterade offentligt mot att Sverige ska ha utnyttjat sin ordföranderoll till att plocka bort en tung klimatfråga från bordet trots att det ska ha funnits en majoritet för.
Ministern fick uppbackning av fyra andra EU-regeringar – Frankrike och Tyskland bl a – som skriftligen protesterade över detsamma.

Frågan var tidskänslig. Direktivet om restaurering av 20 procent av EUs natur, behövde fattas på tisdagens miljöministermöte eller skulle bli liggande till nästa möte i oktober.
Det hade gett väldigt kort tid att hinna slutförhandla innan den andra lagstiftaren, Europaparlamentet, ger sig iväg för att valkampanja inför nästa vårs EU-val.

Det är en hård anklagelse mot ett EU-land, att man skulle fiffla som ordförande för att gynna ett nationellt intresse.
Men just Sverige har faktiskt sedan januari stått under misstanke om att det skulle kunna hända, eftersom regeringen är beroende av Sverigedemokraterna. Fram till denna vecka hade dock ordförandeuppgiften skötts väl utan att svenskarna dragit på sig mer kritik än andra ordförandeskap får.
Misstankarna mot Sverige hade kommit på skam.

De nya anklagelserna var dock hårda, att andra regeringar ilsket lyfter ut i offentligheten vad som pågår bakom lyckta dörrar är unikt.
Skulle det svenska ordförandeskapet falla på sluttampen?

Det enda rimliga i ett sådant läge är förstås att snabbt backa och kalla det hela för ett missförstånd och skratta, haha, självklart har Sverige hela tiden tänkt lägga upp förslaget på mötesbordet…
Och det var precis vad klimatminister Romina Pourmokthari bedyrade i TV4 på fredagsmorgonen.

Krisen avvärjd.
Men smutsfläcken är svår att tvätta bort. Sverige är som sagt ökänt för sin aggressivitet i skogsfrågor.
Många kommer tro att Sverige hade tänkt att uppföra sig illa men backade när man blev avslöjad.

Bara några timmar efteråt kom (s) gruppledare Matilda Ernkrans ut från riksdagens slutna EU-nämndsmöte (i EU-parlamentet är utskottsmöten öppna och ofta TV-sända. Just saying…) och berättade att regeringen på tisdagen tänkte rösta nej till sitt eget kompromissförslag.
Därmed kommer misstankarna mot Sverige anses bekräftade.

”EU-förslaget är för långtgående,” försöker Romina Pourmokthari förklara, men den minnesgode kommer ihåg hur glad samma klimatminister var när hon före jul bidrog till ett FN-beslut om 30 procents naturrestaurering.
”Mötet i Montreal är livsviktigt för vår framtid,” sa hon då.

Sverige går i mål med sitt EU-ordförandeskap med som resultat att tre gånger på fyra månader ha lagt ned eller röstat nej till sitt eget kompromissförslag.
Landsbygsminister Peter Kullgren gjorde det i mars om markförordningen, finansminister Elisabeth Svantesson i maj om import av produkter från avskogning och snart då klimatminister Romina Pourmokthari om 20 procentig naturrestaurering.

I alla tre fall var det skogsindustrin som ska skyddas – även om det måste ske på bekostnad av regeringens anseende, hemma såväl som i Europa.

Vad gör egentligen skogsindustrin i våra svenska skogar som inte tål att klimatsynas?