Regeringen försvarar nu sitt rykte om att vara tuffa i kampen mot terrorism.
Fast det man gjort är mest att omsätta EU-beslut i svensk lag.
Med en inrikespolitisk debatt i full sving om huruvida regeringen slarvat med lagstiftning kring Daesh-terroristerna eller inte, försvarar sig inrikesminister Damberg och justitieminister Johansson i en debattartikel.
Två nya lagar annonseras – och dessutom kan de peka på en lång lista över lagar och åtgärder som de tagit förut.
De har minsann legat i mot terrorismen.
Men listan, liksom de nya lagarna, ser ut att ha hämtats rakt ur EU-beslut som ju måste omsättas i svensk lag.
Ministrarna glömmer att nämna det.
Ministrarna glömde också nämna en del saker, när de talade om sina påtryckningar i EU häromveckan om att skapa en EU-domstol för återvändande terorrister.
De var lite otydliga med att de väl egentligen inte tagit upp frågan på det EU-justitieministermöte som de var på.
De tog upp det på en nordisk frukost före mötet (där Danmark och Norge var med men inte Finland som hade regeringskris).
De tog upp det i korridorerna på EU-mötet, sa de.
Men ville inte säga med vem eller hur många.
Normal procedur, när ett land vill driva en fråga i EU, är att ta kontakt med ordförandelandet och be att få upp ämnet på dagordningen.
Det gjorde inte de svenska ministrarna.
Normalt vore också att ha med sig ett förslag som de andra kan ta ställning till. Det behöver inte vara detaljerat på något sätt men en idé, ett utkast, en skiss.
Särskilt i en fråga som en ISIS-tribunal, vilket hängt med länge i diskussionerna men aldrig blivit av för att det är så praktiskt svårgenomförbart.
Att då komma med ingenting annat än: ”Vad sägs som en tribunal?”…
”Det är lite överraskande,” sa en vänlig EU-diplomat som ändå hört talas om initiativet (på grund av att hen är nordisk).
Egentligen känns det väl som om den svenska regeringen längtar efter att någon annan tar den besvärliga frågan om återvändarna.
Gärna EU.
Så kan man vifta bort alla inrikes frågor. Inte dumt heller att man då ger sig själv chansen att skylla på EU om inget händer.
Faktum är att hela den icke-polisiära svenska terrorbekämpningen känns som om man har skjutit det till EU.
EU har diskuterat terrorism sedan 1998 och ett större ramverk mot terrorism kom år 2002.
Det innehöll gemensamma brottsdefinitioner (användbart för åklagare när terorrister dyker upp i annat land än sitt eget) och sa att varje medlemsland måste kriminalisera terrorbrott och medhjälp därtill.
Svenska riksdagen godkände EUs ramverk 2002 och införde därefter två svenska terroristlagar för att uppfylla krav som EU-beslutet ställde på Sverige.
2005 skrev EU en strategi för bekämpande av terrorism (förebygga, skydda, spåra, bemöta) och började förhandla en skärpning av ramverket.
2008 kom EU-beslutet att rekrytering, träning och medhjälp skulle kriminaliseras.
Sverige genomförde detta 2010 i nya svenska terrorlagar.
2014 gjorde EU-kommissionen en genomgång av EU-ländernas terrorlagstiftning. För Sverige såg det rätt bra ut. Men
EU-kommissionen sökte förgäves efter en tydlig svensk kriminalisering av alla former av medhjälp som EU-ramverket talat om.
Sverige stack också ut som ett land med lågt maxstraff (två år) där andra länder ofta startar med 2 år som minimum och går upp till 8 eller 10 år (fast några slår till med 16 år som max eller rentav 25 år).
2015 kom ett till EU-förslag om att skärpa lagar mot terrorbrott.
Här ingick förbud för resor, att lära någon om sprängmedel, att sprida propaganda, osv (i terrorsyfte alltså) .
För en gångs skull låg den svenska regeringen steget före.
Kanske.
För redan 2016 kom en svensk lag som förbjöd terrorresor (Eller? Kanske, kanske inte. Se nedan).
Lagen från 2016 kriminaliserar i alla fall den medhjälp som EU-kommissionen förgäves sökt i svensk lag.
Förbud mot terrorresor blev hur som helst en del av ett bredare EU-beslut som togs tidigt 2017.
Parallellt enades EUs finansministrar om skärpta straff för finansiering av terrorbrott.
I februari 2018 la den svenska regeringen fram detta nya EU-direktiv för riksdagen att ta, under rubriken ”En mer heltäckande terrorlagstiftning”.
Så väldigt heltäckande var det ändå inte. En del saknades från EU-direktivet 2017.
När Mikael Damberg och Morgan Johansson nu i mars 2019 föreslår två nya svenska lagar (att delta i en terrororganisation samt att ha samröre med den) ser det ut som att dessa blivit nödvändiga för att uppfylla både tidigare EU-beslut om att kriminalisera medhjälp liksom 2017 års EU-direktiv.
Hela terrorlagstiftandet är emellertid, det ska erkännas, krångligt. Det kräver möjligen en jurist för att riktigt begripa.
För vad regeringen säger om lagstiftandet är i alla fall inte lätt att genomskåda. I pressmeddelandet från mars 2019 säger regeringen t ex att:
”Dessutom föreslås det bli straffbart att offentligt uppmana och rekrytera till deltagande samt att resa utomlands i avsikt att delta i en terroristorganisations verksamhet. Även finansiering av deltagande kriminaliseras.”
Men att ”offentligt uppmana och rekrytera” ingick i EU-ramverkets förbud från 2002.
Och om terrorresorna sade regeringen 2016 att de nu förbjöds.
Plus, reseförbudet måste väl ändå redan existera?, eftersom detta (liksom finansieringen) har skärpts en gång. För ett år sedan, i mars 2018, enligt vad regeringen själv säger:
”Straffbestämmelsen om terrorismresor utvidgas så att även terrorism- resor till det egna medborgarskapslandet blir straffbara.
Kriminaliseringen av terrorismfinansiering blir mer heltäckande….”
Förbryllande.
Nåja.
Det är väl på det hela taget förlåtligt för en regering i ett litet land att mest hänga på, den terrorbekämpning som kommer från större länder och klubbas gemensamt, i EU.
Britter, fransmän och italienare har så mycket mer och så mycket längre erfarenhet av terrorism och av att försöka få terrorister dömda.
Men kanske ändå sluta låtsas?, att det här med terrorism, det är något vi har koll på själva.