Nordea, Sveriges största bank, flyttar till Finland för att få vara med i EUs bankunion.
Så blir det finska skattebetalare istället för de svenska som får ta smällen vid en kris?
Nej.
Nordea-flytten till Helsingfors påverkar på allehanda sätt.
Det minskar chansen för Stockholm att komma med i leken när Londons finanscenter flyttar ut i Europa, som Gunnar Hökmark påpekar.
Världens finansbolag letar som bekant efter alternativ till London, en allt mer perifer stad på grund av brexit.
Flytten gör det dessutom lite lättare för Sverige att stanna utanför EUs bankunion.
Hittills har varken den rödgröna regeringen eller den tidigare borgerliga velat vara med.
Bankunionen innebär ju att svenska staten inte ensamt skulle få bestämma om en svensk storbank ska räddas om en kris skulle inträffa eller om banken skulle tillåtas gå i konkurs.
Det starkaste argumentet för ett svenskt deltagande i bankunionen är annars att just Sverige är oerhört sårbart inför en ny finanskris.
Sverige har fyra storbanker med tillgångar många gånger större än den svenska ekonomin – cirka 350 procent av Sveriges BNP.
De har alla nära affärsband med varandra.
Det vore inte roligt för svenska staten om en av dessa banker råkade i trubbel för alla fyra skulle dras med.
Det vore bättre för oss om hela EU var med och tog smällen.
Svenska bankkriser har vi haft förut – både på 1990-talet (då fick staten köpa bankrutta Nordea) och i mitten av 2000-talet (via de baltiska ländernas kris).
Det kan hända igen – OECD, Världsbanken, EU-kommissionen och Riksbanken varnar regelbundet för bobubblan som Sverige bygger upp med billiga lån och skatteavdrag
Bara på senare år har Nordea dessutom gjort om sina dotterbolag till filialer med det tankeväckande resultatet att svenska staten nu skulle behöva backa upp även dåliga affärer i utlandet, trots att Finansinspektionen inte haft någon insyn i vad som försiggått utanför gränsen.
(Svenska banker har runt 20-25 procent av sina affärer utomlands).
Med Nordea borta ur svenska statens kalkyler är Sverige åtminstone lite mindre sårbart för en bankkris.
Regeringen kan då frestas strunta i tryggheten som erbjuds av den europeiska gemenskapen.
För Finland behöver däremot inte Nordeas ankomst utgöra ett lika stort orosmoln.
Finland är ju med i EUs bankunion.
Det betyder till och börja med en bättre övervakning av alla Nordeas bankaffärer i utlandet.
Den stora finanskrisen för tio år sedan, avslöjade ju brutalt att även om europeiska banker var hyggligt väl kontrollerade i sitt hemland, hade samma myndigheter noll koll på vad deras banker sysslande med på andra sidan gränsen.
Bankunionen innebär att idag övervakas de systemviktiga bankerna centralt, av ECB.
Skulle det värsta ändå hända så har bankunionen byggt upp nationella fonder för en kraschande bank som anses behöva räddas.
Det är bankerna själva som betalar in till den fonden.
En resolutionsavgift, precis som den som svenska regeringen och Nordea har bråkat om storleken på.
Finska skattebetalare är alltså skyddade från en eventuell Nordea-konkurs.
Däremot kanske svenskarna borde fortsätta att vara nervösa.
För ett tredje element i uppstädningen av banksektorn är nya EU-regler som säger att vid nästa bankkris är det ägarna av banken som ska ta första och största smällen.
Därefter är det de största investerarna som förlorar sin insats.
Men inte skattebetalarna.
Och vem äger Nordea?
Det gör bland annat en lång rad svenska pensionsfonder – ni vet, de där som staten har tvingat oss att spara vår kommande pension i.