Boris Johnson förlorade dubbelt i de lokala valen i helgen. Förlust nummer två snor hans legitimitet att hota EU över Nordirlands-protokollet.
För första gången någonsin vann nationalisterna Sinn Fein på Nordirland.
Katolikernas parti, tidigare politisk gren av IRA, som önskar se en återförening med Irland, blev klart störst.
Detta är vad protestanterna på Nordirland haft mardrömmar om sedan provinsen 1921 bröts loss från Irland för att vara brittiskt – att katolikerna med alla sina barn till slut skulle bli flest och kunna ta över.
Men troligen beror valsegern varken på religion eller återförening. Sinn Fein fångade antagligen upp väljarna genom att kampanja på plånboksfrågor.
Ett annat tecken på att annat än den gamla splittringen avgör, är att Alliansen, ett parti för nordirländare som vägrar dela upp befolkningen i nationalister och unionister, gjorde ett strålande val och blev tredje störst parti med mer än dubbelt så många vunna säten.
Det protestantiskt dominerade Nordirland var 1921 Irlands ekonomiskt starkaste provins med fabriker, hamn och öns största stad, Belfast. Sedan dess har Nordirland både blivit Storbritanniens fattigaste region och fattigare än Irland.
Att utveckla provinsen, tycks vara väljarnas dominerande intresse.
Hittills största partiet DUP har förmodligen därför skjutit sig i foten med sitt splittrande prat som fokuserar på brexit.
Nordirlands befolkning röstade 2016 för att vara kvar i EU och mot brexit trots att provinsens ledande parti, DUP, kampanjade för brexit.
DUP vägrade sedan godkänna något förslag till lösning på var gränskontrollen skulle placeras när Storbritannien lämnade EU. Mellan Irland och Nordirland var inte bra, mellan Nordirland och Storbritannien uteslutet.
Premiärminister Theresa May mutade till slut DUP med 1 miljard pund i bidrag och ett förslag om lösa gränskontroller där – vid problem – hela Storbritannien skulle acceptera att omfattas av EUs tullunion.
Sedan ändrade sig DUP igen.
Mays efterträdare Boris Johnson frågade inte ens om DUPs åsikt, förkastade Mays lösning och valde att ingå ett avtal med EU där gränsen går i havet mellan Nordirland och Irland.
Fast snart därefter hotade han EU att riva upp den överenskommelsen.
EU erbjöd enklare former för gränskontroller.
Johnson la då ett lagförslag i parlamentet om att Storbritannien ”lagligt” och helt själva skulle kunna strunta i Nordirlandsavtalet när de ville.
Därefter har Johnson eller någon av hans ministrar gjort så många utspel i pressen med hot om att riva upp avtalet, att ingen håller längre räkningen.
På Nordirland under tiden har man gått från att protestera mot de nya gränskontrollerna (som genomförs på lastbilar men nu som regel innan transporten lämnar UK) till att inrätta sig efter den nya ordningen.
EU-kommissionen gör regelbundna besök och håller ofta möten med de nordirländska myndigheterna direkt liksom med näringslivet på Nordirland.
På Nordirland har man upptäckt att det nya juridiska läget där man är brittisk men också har behållit fritt tillträde till den inre marknaden, kan bli riktigt lönsamt. Bland annat intresserar det utländska investerare, t ex amerikanska bolag.
Men så länge DUP och Boris Johnson någon gång i månaden hotar riva upp protokollet, så får näringslivet aldrig den förutsägbarhet man behöver för att kunna göra affärer. Investerare har hoppat av på grund av bråken.
DUP sparkade ut sin krånglande partiledare Arlene Foster våren 2021. Hennes super-religiöse efterträdare sparkades ut efter tre veckor. Tredje försöket, Jeffrey Donaldson som normalt sitter i det brittiska parlamentet, stannade i London och lät en partivän, Paul Given, styra Nordirland som ”förste minister.”
Paul Given avgick dock efter ett halvår i protest mot brexit-protokollet.
Det stoppade allt arbete på Nordirlands budget med väntade utbetalningar.
Fast i helgens lokala val tycks väljarna bestämt sig för att straffa DUPs envisa fajt för brexit genom att välja in ett annat parti i ledningen, Sinn Fein och att lyfta fram en tredje kraft, Alliansen.
DUPs partiledare Donaldson (som från London regelbundet hotar att riva upp brexit-protokollet) blev alltså den förste protestantiske partiledaren som förlorat ledningen över provinsen.
Donaldson fortsätter i DUPs stil och hotar nu vägra ingå i Nordirlands politiska ledning efter valet.
Problemet med detta är att provinsens ”konstitution” kräver att en förste minister och en andre minister är en nationalister och en unionist från de största partierna.
Om inte båda sidor ingår i ledningen, stängs Stormont, det nordirländska parlamentet.
DUPs partiledare hotar därmed i praktiken att hindra Nordirland från att alls ha en politisk ledning.
Hela denna politiska kalabalik kan säkert fortsätta länge än, men för den brittiske premiärministern Boris Johnson, är helgens valresultat tvåfalt:
Dels tappade hans toryparti nära 500 lokala ”councils” i England, Wales och Skottland till framförallt labor och libdems,
Dels förlorade han just all legitimitet för att fortsätta hota EU över Nordirlandsprotokollet.
Det är nu ganska tydligt att Boris Johnson i alla fall inte har nordirländarna med sig.