En veritabel jordbävning!, utropar kommentatorer om att Frankrike efter söndagens val – som de flesta demokratier i Europa – får en minoritetsregering.
Emmanuel Macron lär sig tydligen aldrig. Hans erbjudande – som hade betraktats som normalt, snudd på givet, i övriga Europa – togs på tisdagkvällen emot av oppositionen med höga utrop av avsmak:
En koalitionsregering – nädu, försök inte med den gubben!
Hoppande majoriteter förslag för förslag – rökridåer, bluff och båg!
Allt han gör är att trumfa igenom sitt eget program!
Det var exakt samma reaktion som Macron fick efter att ha blivit vald till president första gången 2017 när han inledde en arbetsmarknadsreform med att bjuda in arbetsmarknadens parter till överläggningar.
Nå, nyligen omvald som president och med överlägset störst partigrupp i parlamentet skulle nog många utanför Frankrike knappast anse det som försök till lurendrejeri att Macron avser att arbeta för sitt eget politiska program.
Söndagens val slutade i att Macrons parti Ensemble gick rejält bakåt men ändå blir störst i nationalförsamlingen med 245 stolar.
Näst största grupp är Marine Le Pens Rassemblement National med rekordresultatet 89 stolar.
Tredje störst blev Jean-Louis Mélenchons grupp France Insoumise med 72 platser (så ingen premiärministerpost till honom).
Framgång längst ut på kanten till vänster och längst ut på kanten till höger, alltså och i mitten en minoritetsregering.
Det franska folket ger de franska politikerna en uppgift som deras kolleger i övriga Europa känner igen.
De sedan gammalt etablerade mittenpartierna klarade sig sämre. Borgerliga republikanerna fick 30 stolar, socialisterna 24 och de gröna 23.
Detta fick president Macron att bjuda in oppositionen till Elyséepalatset för att diskutera samarbete.
Och det gick alltså ungefär lika bra som när han 2017 försökte få fackförbunden att resonera om arbetsmarknadsreformer.
Ha!, aldrig!, fnystes det till höger och vänster efteråt, nu och då.
Lustigt nog har enbart Marine Le Pen (som tänker placera sig som gruppledare i parlamentet framöver) talat om att ta ansvar och se till Frankrikes överordnade bästa.
Hennes nye partiledare Jordan Bardella verkar dock mindre entusiastisk inför den linjen efter ett så lyckat val.
Gisslan till alla dessa temperamentsfulla utbrott är i närtid reformer för att stärka det franska folkets köpkraft.
I stort sett alla tycks överens om att det är en akut nödvändighet.
De flesta är hyggligt eniga om sätten (pristak, bland annat).
Men det lär bli rejält stökigt ändå i fransk politik.
Fråga bara resten av Europa, de vet hur kul det är att regera i minoritet.