Coronakrisen har bara börjat.
Om EU-toppmötet inte ställer sig solidariskt med Italien idag kan det här sluta riktigt, riktigt illa.
EU-länderna, liksom större delen av övriga världen, har tvingats frysa sina ekonomier för att rädda liv genom att stoppa spridningen av coronaviruset.
Medan sjukvården kämpar med en överväldigande uppgift, grubblar politikerna på hur illa detta kan komma att sluta ekonomiskt.
Det är helt oöverblickbart tills vidare.
Just nu gäller att hjälpa medborgare och företag att övervintra.
Det finns inga lätta svar. Alla uppskjutna skatter, arbetsgivaravgifter och lånavbetalningar hopar sig förstås som skulder hos enskilda och företag att betala senare.
Statliga checker för att betala löner till permitterad arbetskraft innebär förstås ett lån från skattebetalare i framtiden.
Räddningspaketen är stora.
Från USA 2 triljoner dollar eller nära 10 procent av BNP.
Från Tyskland 800 miljarder euro eller nära 20 procent av BNP.
Storbritannien och Spanien har lagt sig på runt 15 procent av BNP.
Svenska staten har enbart till företagen startat med ett paket värt upp till 300 miljarder kronor – eller 6 procent av BNP – och därutöver tillkommer en lång lista av andra åtgärder för hela samhället.
Från Italien 49 mdr euro eller 2,3 procent av BNP.
Detta handlar självklart inte om brist på vilja. Italien, värst drabbat hittills av ovanstående länder, har inte pengar nog i sin statskassa att hjälpa italienarna att övervintra särskilt väl.
Italienska statsfinanser var redan före corona i dåligt skick. Statens upplåning var 135 procent av BNP.
Ju mindre hjälp till övervintring, desto mer obarmhärtig landning framöver.
Så Italiens politiker kämpar därför i EU för att vinna solidaritet och förståelse.
På euroministermötet onsdag kväll skrek den italienska ministern (via bildskärmen förstås) åt de andra.
Förstår ni inte?!
Nej, i alla fall Nederländernas och Tysklands ministrar förstår inte. Italien kan ju låna? Räntorna är låga just nu.
Och det stämmer att ECB har öppnat kranarna, lovar att erbjuda likviditet till företag och offentliga sektorn, ”whatever it takes.”
På onsdagkvällen upphävde man till råga på allt självmant regeln om att ECB bara får inneha en tredjedel av obligationer utställda från ett och samma land.
Så bara låna på, Italien!
Dessutom har euroländerna förklarat sig (ganska) redo att öppna nödkassan, ESM på 410 miljarder euro.
Italien och andra kan få billiga lån där.
Italienarna sliter sig i håret.
Låna?
Alla lån kommer med räntor.
Räntan att betala för ett land med 135 procent av BNP i statlig utlåning, blir alltid högre än för andra länder – särskilt när hela världen efter den mest akuta coronafasen, kommer slåss om likviditet för att kickstarta sina ekonomier.
Och ESM-lån ges ju enbart kopplat till tuffa villkor på saneringsprogram och med påtvingade reformer av ekonomin.
Italien skulle då, som Grekland tidigare, tvingas se en trojka flyga in till Rom och bestämma vad Italien måste sälja av, privatisera eller stänga ner.
Det är inte solidaritet.
Det där är att med öppna ögon tilllåta marknadsvillkor att välta ett av EUs grundarländer, göra landets befolkning garanterat utfattig och arbetslös för många år framåt.
På grund av en sjukdomsepidemi som Italien inte rår för.
Därför ylade den italienska ministern av ilska på euroministermötet.
I Italien har populisterna länge skyllt EU för ovälkomna sparåtgärder som regeringen tvingats införa efter offentliga bråk med Bryssel.
Deras är ett lättsålt budskap.
Redan i december 2019 var färre än hälften av italienarna glada i euron.
Nu sprids dessutom nyheten att Tyskland och Frankrike införde exportstopp för vital medicinsk utrustning när corona först nådde dem – när Italien stod utan.
Kina och Ryssland däremot, de skickar materiel.
Det är visserligen en sanning med modifikation – Tyskland och Frankrike lyfte sedan sina exportstopp och har skeppat miljoner med t ex masker, lyft de svårast sjukaste italienarna till franska och tyska sjukhus.
Kina som tillverkar minst 80 procent av alla masker globalt, stoppade själv export när epidemin tog fart i Wuhan samt dammsög världen på vad som fanns av masker och respiratorer.
Men alla modifikationer har svårt att tränga fram i infokarusellen där Kina istället gjorde stor PR-cirkus över sina gåvor.
Italienarna är i märgen upprörda över sina europeiska grannar.
Konsekvenserna av fortsatt nekad solidaritet för Italien är uppenbara.
Italiens populister återtar troligen makten.
Italien lämnar euron.
Italiens ekonomi skulle under överskådlig tid inte ha en chans att hämta sig under EU/IMF-trojkans behandling. Enda rimliga valet ur strikt ekonomisk logik är att lämna euron.
Och populisterna jublar när de äntligen kan frigöra sig från EUs återhållande ramar.
För alla som genomlevt finanskrisen är fortsättningen given. Finanshajarna börjar genast cirkla runt andra sårbara euroländer.
Vem kan spekulanterna välta efter Italien?
Men det finns ett tredje förslag till lösning på bordet när EUs toppmöte om några timmar öppnar (som sagt, på video).
Att EU skulle ge ut gemensamma obligationer.
Eurobonds.
Eller coronabonds.
Pengarna som kommer in viks åt coronaåtgärder och coronakonsekvenser till alla länder som behöver.
Som garant står hela EU – eller eurozonen, då. För Sverige och Danmark vill väl inte vara med.
Återbetalning först om många, många år… kanske inte alls.
En Marshallhjälp.
Ni vet, en sådan som bland andra Tyskland fick efter andra värlskriget av USA för att kunna bygga upp sin ekonomi. (Ja, fienden Tyskland mötte denna generositet).
Tyska krigsskulder från bägge krigen efterskänktes sedan till nära 65 procent.
(Just saying)
Eurobonds innebär något som EU vägrat ta på sig hittills – gemensam risk.
Solidaritet på riktigt.
Nio euroländers stats- och regeringschefer skrev ett öppet brev där de kräver eurobonds.
De sydeuropeiska länderna inte oväntat med Frankrike i spetsen ligger bakom men också Irland, Slovenien, Belgien och rika Luxemburg.
Ikväll hänger återigen på vad Tysklands Angela Merkel säger.
Ett ja från henne, får Nederländerna och Österrike att flytta sig också.
Ett nej från henne, är ett nej punkt slut.
Nekad solidaritet med Italien nu under värsta krisen, kan visa sig få oerhörda konsekvenser för EU.