EU ska ta ut en klimatavgift på importvaror – lika hög som EU-företag betalar.
Det är bara en i mycket lång rad av klimatlagar som man hamrat på plats så här före jul.
EUs ”klimattull” Cbam (som inte är en tull) ska från år 2028 lägga samma CO2-pris på utländska företags importerade varor till Europa, som europeisk tung industri har fått betala sedan ett decennium ungefär.
Förslaget blev klart i dagarna – en av många nya miljöregler som EU-lagstiftarna hunnit klubba före jul.
Den nya CO2-avgiften fick EU-förhandlarna att dansa av lycka men får omvärlden att reagera ilsket. Kina överväger t ex att stämma EU till WTO. I USA skriver en arg senator att ”EU har löpt amok.” Han anser att EU borde ha gjort som president Joe Biden försökt övertala EU istället, att bilda en ”klimatklubb” med USA mot Kina.
Men EU hoppas istället att amerikanerna följer det europeiska exemplet och själva inför amerikanska CO2-avgifter. Ett företag som redan betalat ett CO2-pris hemma, slipper nämligen EU-avgiften.
Tung EU-industri som hittills sluppit billigt undan genom att föräras gratis utsläpp (i rädsla för att de annars skulle flytta utomlands) måste då också faktiskt börja punga ut. Deras tilldelning av gratiskvoter skärs nu ner stegvis fram till 2034.
Klimatavgiften Cbam är inte det enda sättet som EU pressar omvärlden att bidra till t klimatarbetet. I november klubbades regler som säger att den som vill sälja skogsråvara eller produkter av dessa till Europa, måste kunna visa att tillverkningen inte har lett till avskogning i hemlandet. Det gäller varor som kaffe, choklad och möbler, papper och gummi.
(Sverige var emot, nervös att svensk skogsavverkning kunde dras in).
En tredje press läggs på internationellt flyg. EU drar nämligen stegvis in gratiskvoter för flygets europeiska utsläpp så att man måste börja betala för sig 2026.
Och om inte det internationella flygsamarbetet ICAO innan dess har beslutat om internationella utsläppskrav , kommer krav på allt EU-flyg som går ut i världen, också att få betala för sina utsläpp.
EU skruvar samtidigt upp pressen på sig själv att göra mer för klimatet och att göra det fortare.
Störst i sammanhanget var nog veckans beslut att utvidga utsläppshandeln – som idag lägger en prislapp på cirka 40 procent av EUs utsläpp. I fortsättningen prissätts 75 procent av EUs utsläpp.
Det gör man genom att lägga till transport, flyg (se ovan) och fartygstrafik men också uppvärmning av fastigheter plus (från 2028) kommunal avfallsförbränning.
Eftersom dessa nya krav kan göra livet dyrt för hushåll, särskilt de med små inkomster, har EU också klubbat en social klimatfond (som Sverige varit emot).
Nära 87 miljarder euro ska fördelas i bidrag till hushåll för att t ex installera värmepumpar, solpaneler, isolera huset eller ordna laddstation för elbilen.
Även för den andel utsläpp som fortfarande inte sugits in i EUs handel med utsläppskvoter har EU-länderna höjt kraven på sig själva genom tuffare nationella mål (även kallat effort sharing eller ESR).
Nu står snart bara jordbruk, skog och fiske utanför kravet att betala direkt för sina utsläpp. Men de finns med i ett annat nytt beslut, att öka kraven på att mark sätts undan för att utgöra kolsänkor.
En annan nyhet kom i november med beslutet från november att inte tillåta försäljning av nya fossilbilar efter år 2035.
Och i veckan som gick följde ett annat storslaget men mer svårgenomträngligt beslut:
Ett direktiv för batterier med krav på hållbarhet från vaggan till graven.
Detta regelpaket är tänkt att kunna stå modell för hur EU övergår till att bli en ”cirkulär ekonomi” där hållbarheten är inräknad redan från designstadiet hela vägen till att produkten inte kan användas längre (men återvinns).
Det är ändå inte allt. EU-regeringarna har just gått med på att för första gången övervaka och minska metanutsläppen. Det blir en fortsatt diskussion med Europaparlamentet under svenskt EU-ordförandeskap om precis hur tuffa de åtgärderna ska vara.
Klimatbeslut har just nu ett hisnande momentum i Europa.