EU-parlamentariker måste redovisa vilka lobbyister de träffar medan de förhandlar om nya lagar. Men lobbyingen av regeringar och medlemsländernas tjänstemän kan ske i hemlighet. Det har gått så långt att regeringar i praktiken agerar som bulvaner för storföretag, enligt en stor granskning som offentliggörs i dag.
Det är kampanjgruppen Corporate Europe Observatory i Bryssel, som menar att lobbyingen nu nått ända upp till EU-toppmötesnivå. I rapporten ”Captured states: when EU governments channel corporate interests” tar lobbygranskarna fram ett drygt tjugotal fall där företag kunnat vinna stöd för sina intressen genom att agera på olika nivåer i EU:s komplicerade beslutsstruktur.
Det finns 20-30 000 lobbyister i Bryssel. Ingen vet riktigt säkert. Dels konsultföretag med upparbetade nätverk in i EU-apparaten, ofta med tidigare anställda på olika EU-poster. Dels företag och intresseorganisationer med kontor i Bryssel.
Belgiens tidigare EU-ambassadör Jean de Ruyt arbetar numera för amerikanska lobbyföretaget Covington & Burling och skryter gärna om hur han kan påverka EU-apparaten för sina kunders räkning:
New York Times reported de Ruyt saying he had learned the art of influencing decisions, instead of just making them: “There is a certain excitement of getting what you want through the system. I now know exactly how to do it.”
EU-parlamentet beslutade i förra veckan att parlamentariker som är i färd med att förhandla fram ny lagstiftning måste redovisa vilka lobbyister och företag de träffar. Även EU-kommissionärerna måste föra sådana register. Men några sådana krav finns inte på EU-regeringarna.
Corporate Europe Observatory pekar på hur lobbyingen riktar in sig på EU:s expertgrupper och kommittéer där detaljerna och tolkningen av EU-lagstiftningen görs. ”Djävulen sitter i detaljerna”, som svenskägda lobbyföretaget Kreabs Karl Isaksson citeras i rapporten.
As Karl Isaksson, managing partner of lobby consultancy firm Kreab has said of the comitology process: “The devil is in the detail, as it always has been; but now more stakeholders realize this is a process where you can have a say, often on a very technical level, and actually influence the outcome.”
”Dieselgate-skandalen” är det mest kända exemplet där Volkswagen och andra bilföretag med sin lobbying mot EU:s expertgrupper lyckades förhindra tester av utsläppen från deras bilar i verklig körning. När skandalen avslöjades 2015 visade det sig att utsläppen från Volkswagens dieselmotorer låg tio gånger över EU:s gränsvärde.
Bilindustrin har en närmast ikonisk status, inte bara i Tyskland utan även i Sverige. Minns dåvarande finansminister Gunnar Strängs berömda formulering: ”Det som är bra för Volvo är bra för Sverige”.
Hans efterträdare har fortsatt att leva efter det mottot:
+ I efterdyningarna av Dieselgate har det avslöjats att näringsminister Annie Lööf(C) 2012 fick ett skarpt brev från EU:s industrikommissionär med uppmaning att ta itu med avgasfusket. Hon vidtog inga åtgärder.
+ Klimatminister Åsa Romson(MP) fortsatte i samma fotspår när hon 2015 på EU-nivå argumentrade för att dieselbilar under 2017-19 ska få släppa ut 150 procent över gränsvärdet, mot kommissionens föreslagna 60 procent.
I rapporten från Corporate Europe Observatory visas hur lobbyisterna tar till olika knep för att kunna påverka politiker och tjänstemän under EU-förhandlingarna. Holländska fiskelobbyister skaffar sig falska presskort för att ta sig in i EU-rådets byggnad för att kunna få direktkontakt med den holländske statssekreteraren och ge ”extra ammunition” efter att ha fått tag på det kompromissförslag som kommissionen lagt fram under förhandlingarna.
As an industry lobbyist put it: “We attend for the moments when the Ministry… needs consultation”.
Lobbyisterna blev så nöjda med resultatet att de lade ut en bild på Twitter. Så blev deras hemliga lobbymetod känd.
Enligt rapporten satsar lobbyföretagen hårt på medlemsländernas ”EU-ambassader” i Bryssel. Där arbetar tusentals tjänstemän och diplomater som är djupt involverade i de dagliga förhandlingarna om nya lagar och regler. Den holländska representationen har fört register, som visar att personalen där haft 546 möten under ett år, varav 73 procent med företagslobbyister och 15 procent med fackliga organisationer och NGO:s.
De verkliga storföretagen är organiserade i ”European Round Table of Industrialists” och har sedan många år särskilda träffar med de tunga EU-ledarna, som Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Emmanuel Macron.
Men enligt rapporten är det inte längre bara kravlistor som överlämnas där för vidare diskussioner i olika EU-organ. EU-toppmötena som är till för att ge ”allmän inriktning” för lagstiftningsarbetet har numera också tagits över av lobbyister.
Inom klimatpolitiken har EU-ledarna tagit mycket detaljerade beslut om klimat- och energipaketet till 2030. Bland andra Polens och Frankrikes regeringar var drivande som bulvaner för kol- respektive kärnkraftsindustrin. Företagen ville ha fram beslut på EU-toppmötena där det krävs enhällighet, till skillnad från på ministerrådsnivå där enskilda medlemsländer kan bli överkörda av majoritetsbeslut.
Luxemburgs statssekreterare Claude Turmes säger i rapporten att EU-toppmötets beslut innebar en förändring av den institutionella maktbalansen:
The conclusions of the European Council were so specific that according to Turmes “they prejudge the outcome of the legislative procedure and prevent lawmakers from exercising their prerogatives….[they] were an affront to us as MEPs”.
EU-ordföranden Donald Tusk har också kritiserats av EU-ombudsmannen för att att han inte är beredd att offentliggöra vilka lobbyister han träffar.
EU-ombudsmannen har flera gånger försökt pressa medlemsländerna och samtliga EU-institutioner till ökad öppenhet.
Sex länders regeringar – Sverige, Danmark, Finland, Estland, Nederländerna och Slovenien – ställde sig 2015 bakom ett uttalande för ökad öppenhet i EU:s ministerråd och bland medlemsländerna med krav på ett lobbyregister.
Corporate Europe Observatory har också begärt ut uppgifter från den svenska EU-representationen i Bryssel om vilka lobbyister som diplomaterna och tjänstemännen träffat.
Svaret blev att inte heller den svenska representationen för något fullständigt register som uppfyller reglerna för Sveriges offentlighetslagstiftning. Men Corporate Europe Observatory fick en inofficiell lista över officiella besök.