Doinkkk!!!… är väl första känslan när försvarsminister Hultqvist skriver i DN att europeisk strategisk autonomi måste öka…
Det svänger i en rasande fart nu.
Bara häromdagen tryckte USA bryskt undan Frankrike i militäralliansen mot Kina i södra Stilla Havs-regionen.
Bara igår tvingade fransk – men inte minst europeisk ilska – USAs president Joe Biden att krypa till korset och be president Maceron om ursäkt samt dela ut plåster-på-såren-gåvor.
Och nu skriver alltså Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist tillsammans med Frankrikes försvarsminister Florence Parly en gemensam debattartikel om att:
”Europeisk säkerhet är européernas ansvar.”
”Europeisk strategisk autonomi måste öka.”
I november 2016 var det nej till allting som EU föreslog på försvarssamarbete från minister Hultqvist. Inte ens försvarsmateriel var det värt att samarbeta om:
”…där är det många länder som ständigt vill komma i åtnjutande av pengar som kommissionen har i sina kassor…”
Så sent som för en månad sedan briefade företrädare från den svenska regeringen att ”strategisk autonomi” var en usel fras som ledde ingenstans.
(Regeringen har så småningom gått in för att lägga sin kraft på att få EU anamma ordet ”resiliens” istället.)
Men det är vatten under bron.
Vad som fått Hultqvist att slutgiltigt ändra ståndpunkt är troligen den brådstörtade flykten från Kabul.
Att USA övergav en Nato-operation – där övriga Europa deltog enbart för amerikanarnas skull – utan att ens slå en signal först, det gör det ganska tydligt vad som menas med ”America First.”
Att USA struntar i kampen mot terrorismen i geografiskt riskabelt närliggande Sahel – det får européerna klara själva – är en annan signal (den genomförs av Frankrike med stöd av bl a Sverige).
Och undanknuffandet av en Nato-allierad för att knyta till sig ett lydigt Australien i alliansen Aukus, en tredje.
Det är tydligen inte bara Amerika först, nu är det Amerika först och sist.
Alla tidigare signaler bildar nu plötsligt en tydlig melodi. Ända sedan Obamas presidentskap har Kina stått i amerikanskt säkerhetspolitiskt fokus. Och när Kina är det stora hotet för USA, är Ryssland inte intressant längre.
Sveriges garanti att USA skyddar oss vid anfall från Ryssland, börjar kännas svajig.
”Det är hög tid att den svenska säkerhetspolitiken börjar präglas av realism. Vi borde sluta att motsätta oss ett EU-försvar, vi behöver alla vänner vi kan få, ” skrev kommendör Lars Wedin på SvD Debatt när han hört nyheterna om USAs nya militärallians Aukus.
Och realism är precis vad försvarsminister Hultqvist idag ger uttryck för i debattartikeln med franska försvarsministern Parly:
”Med erfarenheterna av Afghanistan i färskt minne behöver vi en öppen och ärlig politisk dialog om de lärdomar som kan dras efter internationella insatser.”
Allt, även den ökade europeiska autonomin, ska ske i partnerskap med den transatlantiska alliansen (läs USA), skriver duon, men ansvaret vilar på européerna själva.
När länderna i den franska militära samarbetsgrupperingen E12 möts i Stockholm i dagarna, verkar allt kunna komma upp på bordet. Hultqvist och Parly säger sig öppna för att diskutera alla former av nytt försvarssamarbete – bl a ett gäng villiga EU-länder som rycker ut vid behov.
Det skulle kunna baseras på Task Force Takuba – det samarbete av specialförband från elva EU-länder som opererar i Mali. Det är en fransk styrka som fått stöd av bl a svenska specialförband och i november tar en svensk över ledningen.
Tongångarna i artikeln är inte nya från en fransk försvarsminister. Det är Hultqvists medverkan som är ny.
Men orden i artikeln speglar bättre vad Hultqvist faktiskt redan gjort i verkligheten;
* Tagit in Sverige i Pesco (försvarsresurs-utveckling i EU)
* Tagit in Sverige i E12 (tretton länder i sambandskontakt för att utveckla gemensam strategisk kultur),
* Tagit in Sverige i Takuba.
Av alla militära uppdrag som har genomförts under EU sedan premiären 2003, har Sverige som enda EU-land deltagit i samtliga.
Frankrike reagerade skarpt på USAs agerande när man i hemlighet skapade en ny allians för södra Stilla Havet där fransmännen trycktes bort.
Bidens folk sa inledningsvis om den franska ilskan att”det blåser över.”
Det gjorde den inte.
Istället stöddes den efterhand av fler från EU-sidan, först kommissionsordförande von der Leyen, sedan rådsordförande Charles Michel, därefter tyske europaministern, utrikesministern Heiko Maas och så Merkels utrikespolitiske rådgivare som kallade det amerikanska uppförandet en förolämpning.
Biden-administrationen verkar ha trott att man har råd att göra Frankrike till ovän, utan att förstå att man då riskerade stöta sig med övriga EU i samma svep.
President Biden insåg i alla fall efter några dagar att ett visst mått av krypande nog hade blivit nödvändigt. Han erkände offentligt att han flera gånger försökt ringa Macron om ärendet men att denne ”inte hade tid” att prata.
Så småningom lyfte Macron på luren varpå det gemensamma uttalandet efteråt gav som resultat att:
* Biden medgav att det var olyckligt med hemlighetsmakeriet,
* Biden erkänner Frankrikes strategiska betydelse i södra Stilla Havet,
* Biden utlovar nya och täta konslutationer,
* Biden sa för första gången att ett starkare och mer kapabelt europeiskt försvar som kompletterar Nato (alltså är separat från Nato) är önskvärt,
* Biden lovar hjälpa till i Sahel
För Hultqvist bör resultatet av detta samtal mellan Macron och Biden har stärkt honom i viljan att nu öppet gå in för europeisk strategisk autonomi av två skäl:
Dels har USAs president nu gett det tummen upp – för Sverige kommer ju länge än, vara beroende av USA för sitt försvar.
Dels förändrar de milda amerikanska orden inte på något sätt själva facit – att Frankrike förblir utestängt från Aukus, att USA agerar utan hänsyn till allierade när man kan gynna sina egna intressen.
Som kommendör Wedin sa: i det här läget behöver Sverige alla vänner vi kan få.