Handelspolitik är inte längre vad vi tror att det är.
Den nya EU-domen räcker inte för att slippa bråk om nästa avtal efter TTIP.
En gång i tiden var handelspolitik enkelt.
Man köpte och sålde varor, slog på tullar eller förhandlade bort dem.
Enkelt.
Nu innehåller avtalen tjänster också (fri rörlighet för yrkesfolk blir plötsligt nödvändigt) och investeringar (litar vi på motpartens rättsstat eller kräver vi extra skydd?).
Och för att göra det verkligt komplicerat, så har det på senare år tillkommit en ”ny generation” av handelsavtal där parterna enas om att samordna lagstiftning.
Det kan betyda att förhandla om vår arbetsrättsliga lagstiftning, om miljölagar eller konsumentskydd.
Handelsavtal har därmed blivit politik, långt mer än tidigare.
De få av oss som läst Lissabonfördraget innantill, hade kunnat lista ut det.
(Vi andra kan läsa om det i Siepsrapporten ”A Qiuet Revolution; The Common Commercial Policy Six years After Lisbon Treaty”)
Förutom att fördraget givit Europaparlamentet mycket mer att säga till om (redan där blev det mer politiskt), så ska EUs handelsavtal numera också ska försvara EUs intressen och värderingar.
Hållbarhet, blir t ex en ny ambition i avtalen.
Respekt för mänskliga rättigheter likaså.
Handel är politik och – fråga EU-utrikesminister Mogherini – skall förstås också utgöra en del av EUs utrikespolitik.
Hur det kan gå, såg vi med EUs frihandelsavtal med Ukraina vilket utlöste väpnad konflikt med Ryssland och folkomröstning i Nederländerna.
Och begrep vi inte innan hur politiskt kontroversiellt handelsavtal kan bli, så gjordes det uppenbart genom EUs försök till ett brett avtal med USA (TTIP) och ett betydligt smalare med Kanada (Ceta).
Fackförbunden, miljöorganisationerna och konsumentorganisationerna anslöt sig för första gången till de alltid väntade protesterna från lantbrukare.
Men i all sin obemärkthet var det faktiskt EUs frihandelsavtal med Singapore från 2014 som var det första av dessa nya generations-avtal.
Det avtalet hamnade raskt i EU.domstolen.
Tvisten gällde något som mest jurister intresserar sig för; huruvida EU har exklusiv rätt att sluta det slags breda avtal (= EU-ländernas regeringar och Europaparlamentet).
Eller om det är delad kompetens, om medlemsländerna måste få det godkänt också i sina nationella parlament.
Både och, svarade EU-domstolen igår.
EU kan exklusivt avtala om handel i nästan alla aspekter utom för utlandsinvesteringar och investeringsskydd.
Dessa områden ligger fortfarande i nationerna och kräver därför godkännande från alla nationella parlament, förutom deras regeringar.
Tyskland kanske hurrar tyst – där har man börjat dra öronen åt sig om kinesiska uppköp av tysk, så kallad ”strategisk”, industri.
Utlandsinvesteringar är alltså delad kompetens.
TTIP-motståndarna hurrar definitivt, investerarskyddet var en del som de avskydde med TTIP.
Det har använts av storbolag för att vinna stora skadestånd när regeringar vill göra politiska reformer.
Storbritanniens regering gnuggar säkert händerna – ett brittiskt frihandelsavtal med EU ger inte vetorätt till 38 europeiska parlament.
Men den lättnaden gäller förstås bara om Storbritannien tänker sig ett renodlat handelsavtal med EU och inget annat.
Frågan är om sådana enkla avtal alls tjänar någon nytta längre.
Bland annat för att världen är så komplex att det är svårt att ens urskilja vilket land en vara kommer ifrån – designen kan komma från ett land – eller flera länder – , insatsdelar kan komma från flera olika länder och slutligen kan hopsättningen ha gjorts i ytterligare ett annat land. Eller i flera länder.
Eftersom alla länder är så insnodda i varandra, blir avtalen oss emellan oändligt komplicerade.
Storbritannien ska inte bara sno sig loss ur EU-garnnystanet, man ska också börja från noll med att skapa nya relationer till sådär en 160 länder.
Ett land som Storbritannien som bara har 12 procent på varuproduktion (redan där med många länder inblandade enligt ovan) medan resten är tjänster, får svårt att skapa enkla avtal.
Nåja, EU-kommissionen var också belåten med domen så som den part som förhandlar avtal med omvärlden för EUs räkning.
Röran som uppstod förra året när en väldigt liten region (Valloniet) stjälpte ett stort, viktigt och färdigförhandlat handelsavtal (Ceta) för 29 eniga regeringar, ska inte kunna upprepas.
Om man bara lyfter ut investerarskyddet separat..
Men liksom britterna förmodligen inte vunnit någon större lättnad genom EU-domen, så har EU-kommissionen nog inte det heller.
Räkna med att när handelsavtal blivit så breda att de påverkar existerande och framtida lagstiftning i EU, då kommer nya avtal väcka argsint motstånd av något skäl..
Och det måste hanteras politiskt, hur reglerna än ser ut.
För de nya generationens avtal är inte bara kommers, inte bara utrikespolitik men också inrikespolitik.