Efter Brexitsegern midsommarhelgen 2016 insåg den svenska regeringen att den snart skulle stå utan sin viktigaste samarbetspartner i EU. Men nu tycks regeringen ha hittat en ny radarpartner i ambitionen att bromsa ett fördjupat EU-samarbete – Nederländerna. Finansminister Magdalena Andersson lånar till och med sin invandringsretorik från premiärminister Mark Rutte.
Risken är att denna nejsägar-allians försvårar bygget av euroländernas försvarsmur mot nästa finanskris.
Den svenska regeringen har framstått som villrådig i EU-politiken efter Brexitomröstningen, Emmanuel Macrons valseger och den tyska regeringsuppgörelsen med tydlig inriktning att ansluta sig till Macrons planer på en snabb EU-fördjupning.
EU-minister Ann Linde har sökt kontakt med de tyska och franska regeringarna. Men regeringen har ändå satt sina inrikespolitiska ambitioner högst – att försöka vinna tillbaka väljare från Sverigedemokraterna – och har anpassat EU-linjen därefter.
Magdalena Andersson har tagit spets i denna EU-kritiska hållning, med löftet om att Sverige ska vara ”snålast i EU” i förhandlingarna om långtidsbudgeten. Men regeringen upptäckte att den kommit in felfotad i förhandlingarna och riskerade att bli isolerad när det visade sig att ”nejalliansen” mot höjd EU-budget från 2013 inte fanns längre, och den störste betalaren Tyskland redan lovat att höja sina anslag.
”Snålast-linjen” fick också kritik internt i partiet och från fackligt håll. Statsminister Stefan Löfven backade något, och försäkrade ”Vi är inte snåla” när han anlände till toppmötet i februari.
Men i sökandet efter den forna nejalliansen har Magdalena Andersson i alla fall hittat en bundsförvant, den holländska regeringen. Premiärminister Mark Rutte framstår som den nya förebilden för den svenska S-regeringen:
+ Högerpolitikern Mark Ruttes taktik för att vinna det holländska valet 2017 var att inta en EU-skeptisk hållning och låta lika hård mot flyktingar och invandrare som islamfientlige Geert Wilders.
”Invandrare som klagar på det här landet kan dra åt helvete, och lämna det här landet!” var Ruttes budskap i tidningsannonser och tv-intervjuer. New York Times beskrev det som en strategi direkt hämtad från Donald Trump.
Magdalena Andersson verkar ha inspirerats att döma av hennes utspel mot invandrare och mot tiggare. Hon uppmanar asylsökande att söka sig till andra länder än Sverige. Och varnar för att skänka pengar till tiggare:
”Alla som ger till tiggare ska veta att man riskerar att bidra till människohandel”, sade finansministern. ”Iskylan har trängt in långt in i den politiska debatten”, kommenterade regeringskollegan Miljöpartiet.
+ Mark Rutte har fortsatt med sin nationalistiska hållning i EU-politiken för att leva upp till vallöftena. ”Vi vill inte betala mer”, var hans budskap på toppmötet i februari. Och Stefan Löfven hade anpassat den svenska linjen till ett likartat ”Vi ska inte betala en större andel än i dag”.
+ Mark Rutte har lanserat sig som en ideologisk motkraft mot Frankrikes Emmanuel Macron. I ett linjetal i Berlin den gångna veckan var anti-federalism hans budskap:
”The European Union is not, in my view, an unstoppable train speeding towards federalism.”
Rutte försöker bygga en allians mot den fransk-tyska offensiven för att stärka eurosamarbetet som väntas när den tyska regeringen nu är installerad. Han har hittills bara fått med sig fem euroländer – Finland, Irland, Estland, Lettland och Litauen – och kanske därför även inbjudit Sverige och Danmark med skrivningar om att beslut om eurosamarbetet också påverkar icke-euroländer.
Huvudinriktningen är dock att stoppa förslag om ökad solidaritet mellan euroländerna. Länder som hamnar i kris ska inte kunna få stöd från andra euroländer och EU-institutioner förrän privata investerare förlorat alla sina tillgångar och regeringen hotas av statsbankrutt. Mark Ruttes linje är att stödprogrammen inte får leda till ökad delning av riskerna mellan länderna:
”Not as a form of increased risk-sharing, not as a form of one-way solidarity, but as a last resort.”
Det var den oviljan till solidaritet som finanshajarna luktade sig till under finanskrisen för tio år sedan. De började spekulera i statsbankrutt för Grekland och senare för Irland, Portugal och Cypern. Räntorna drevs i höjden till ohållbara nivåer, men först efter månadslånga överläggningar och till priset av brutala nedskärningar och mångåriga dyra amorteringsplaner. Euroländernas regeringar var oroliga för minskat väljarstöd på hemmaplan om de gav stöd till krisländer som kunde få betalas av det egna landets skattebetalare. Finland krävde särskilda garantier för att rösta ja till lån till Grekland. Men hittills är resultatet mångmiljardvinster i ränteintäkter för nödlånen till krisländerna.
Därför har målet under flera år varit att eurosamarbetet ska fördjupas för att stärka motståndskraften inför framtida internationella nedgångar och finanskriser. Förhandlingarna har gått trögt, men den ekonomiska uppgången, Emmanuel Macrons valseger i Frankrike, och det nya tyska regeringsprogrammet ses som ett ”Window of opportunity” att få ett genombrott.
Den långdragna regeringsbildningen i Tyskland gjorde att tidsplanen förskjutits. Det blir inget tysk-franskt förslag till marstoppmötet, men siktet är nu på junimötet.
Det är därför Mark Rutte har bråttom att försöka skapa en ”nejsägar-allians”. Hans alternativ till EU-solidaritet är krav på ökad nationell kontroll över EU:s och Europeiska Centralbankens eventuella stödinsatser för krisländer:
”Decision making should remain firmly in the hands of member states,” är deras huvudlinje.
Det står i direkt motsättning mot koalitionsuppgörelsen i Tyskland mellan Kristdemokraterna och Socialdemokraterna, där det sägs att de olika räddningsfonderna ska omvandlas till en Europeisk valutafond inordnad i normal EU-lagstiftning, där kommissionen kontrollerar och lägger förslag, och besluten fattas av regeringarna och EU-parlamentet.
”Den Europäischen Stabilitätsmechanismus (ESM) wollen wir zu einem parlamentarisch kontrollierten Europäischen Währungsfonds weiterentwickeln, der im Unionsrecht verankert sein sollte. Die Rechte der nationalen Parlamente bleiben davon unberührt.”
Den tyska regeringen säger att den vill samarbeta med Emmanuel Macrons om hans visioner för EU-samarbetet, och den visar också federalistiska ambitioner när den att den ställer sig bakom målet att driva igenom system med minimilöner och minskade sociala skillnader i samtliga euroländer.
Sverige är inte med i eurosamarbetet, och en folkomröstning har visat att en stor majoritet av svenska folket inte vill ansluta sig. Men svenska regeringar inser att det riskerar att leda till minskat inflytande över hela EU:s utveckling. Redan inför starten för euron försökte Sverige, Storbritannien och övriga länder som inte skulle vara med ändå få beslut om att de skulle få vara med på euroländernas ministermöten, den så kallade eurogruppen. Men det avvisades kategoriskt av främst Frankrike med stöd av Tyskland.
Den svenska politiska oron för att inte kunna påverka eurosamarbetet har stärkts när Storbritannien nu lämnar EU och euroländernas ekonomier motsvarar hela 85 procent av EU. Finansminister Magdalena Anderssons statssekreterare Karolina Ekholm har kallat det för att Sverige har en ”lätt schizofren inställning” till ett fördjupat eurosamarbete:
– Sverige är för att euroländerna fördjupar sitt samarbete, men vi är samtidigt oroliga för hur det kan påverka oss.
Det är inte bara regeringen som försöker hitta allianser för att motarbeta den väntade tysk-franska offensiven. Konservativa politiker från de nordiska länderna föreslog på DN Debatt att regeringarna i hela Norden, inklusive Norge, ska visa upp en enad front.
Mark Rutte lär knappast få särskilt stor nytta av Sverige och Danmark i sin lilla nejsägar-allians för att stå emot en tysk-fransk offensiv för fördjupat eurosamarbete. Men det är ett avgörande politiskt läge de närmaste månaderna. Det politiska kaoset i Italien efter valet leder troligen till en ökad ovilja i Tyskland mot nya åtaganden och göra att Emmanuel Macrons visioner och EU-kommissionens förslag gå på pumpen.
Sverige kan på så sätt vara med och bidra till att det inte blir något av de reformer som skulle behövas för att göra det svårare för världens finanshajar att driva något euroland mot statsbankrutt när nästa finanskris kommer.