Om Remainsidan till slut lyckas segra i den brittiska folkomröstningen kommer stora delar av Europa att andas ut av lättnad. Men David Camerons vågspel med Storbritannien för att hålla ihop Torypartiet innebär ändå en ny tideräkning för Europeiska Unionen.
EU kommer steg för steg att delas i två delar; det skrivs in i fördraget. Sverige kommer att tvingas ta ställning till vilket EU man vill tillhöra.
Opinionssiffrorna har svängt uppåt för Remainsidan de senaste dagarna. Varningarna för stora ekonomiska förluster och jobbförluster från brittiska storföretag, brittiska centralbanken och IMF verkar ha börjat få många väljare att byta fot.
Samtidigt har UK Independence Party fått Brexitsidan att framstå som invandrarhatare med en valaffisch där partiet varnar för massinvasion av migranter. UKIP-ledaren Nigel Farage ”skyller” dessutom på mordet på Labourpolitikern Jo Cox för att Brexitsidan ”förlorat momentum” i valrörelsen.
Om Brexitsidan skulle segra i folkomröstningen hamnar Storbritannien och EU i en okänd värld. Ingen vet i dag vad som kommer att hända, utom att det blir osäkerhet på världens finansmarknader och massor av politiska möten på toppnivå de närmaste dagarna när resten av EU ska försöka enas om hur unionen ska hållas ihop.
Men om Remainsidan segrar finns det en färdplan – och den leder till ett alltmer splittrat EU.
Remainsegern innebär att det avtal som premiärminister David Cameron fick med övriga EU-ledare på toppmötet 18-19 februari träder i kraft.
Det ger Storbritannien rätt att börja diskriminera lågavlönade arbetare från andra EU-länder. De kommer inte att få samma jobbskatteavdrag som brittiska lågavlönade har rätt till under sina första fyra år i landet. Den inskränkningen i den fria rörligheten har Storbritannien rätt att tillämpa under minst sju år. Men det är ändå en betydligt mindre inskränkning än den diskriminering som de flesta andra gamla EU-länder utsatte medborgarna i tio nya EU-länder för under deras första sju år som medlemmar. Då alla ”gamla medlemsländer” utom Sverige, Irland och Storbritannien inte tillät fri rörlighet från de nya EU-länderna.
Avtalet ger också Storbritannien möjlighet att sänka barnbidraget för EU-arbetare vars barn bor kvar i hemlandet.
De här nya metoderna att inskränka den fria rörligheten kan även andra medlemsländer begära att få ta till, men de måste få klartecken från övriga medlemsländer. Danska regeringen har redan sagt att den också vill inskränka barnbidragen för utländska arbetare.
I avtalet ingår också att Storbritannien och andra icke-euroländer ska kunna bromsa beslut om euroländerna vill fördjupa sitt samarbete.
Men det stora om än symboliska steget i avtalet är att det nu ska skrivas in i EU-fördraget att Storbritannien har rätt att hoppa av från framtida samarbeten.
Det åtagande från medlemsländerna om att delta i EU:s utveckling mot en ”ever closer union” som funnits i fördraget ända sedan unionen bildades ska inte längre gälla för Storbritannien.
Storbritannien står redan i dag utanför en lång rad EU-samarbeten – euron, Schengen, och delar av det rättsliga samarbetet och polissamarbetet. Det är undantag som brittiska regeringar drivit igenom i förhandlingar om fördragsändringar, ofta efter hot om att annars förhindra övriga länder att genomföra planerna.
I fortsättningen behöver brittiska regeringar inte anstränga sig för att få rätt att slippa vara med när EU-samarbetet fördjupas. De bara hänvisar till den nya paragrafen i EU-fördraget.
Den brittiske premiärministern kommer därför vid framtida toppmöten när EU-ledarna diskuterar hur samarbetet ska utvecklas att ha en frisedel som hen kan plocka fram och säga ”Nu vill jag inte vara med”.
Det ger Storbritannien en ny utökad bromskraft i framtida förhandlingar om fördjupat samarbete. EU-ledarna vill inte komma ut efter en lång och svår förhandling om ett nytt fördrag och omedelbart framstå som splittrade för att UK utnyttjat sin frisedel. Det riskerar att leda till ökat motstånd mot uppgörelsen i opinionen på hemmaplan i övriga medlemsländer.
Även om Remainsidan lyckas få stöd av en majoritet i folkomröstningen på torsdag är båda de stora partierna djupt splittrade, och det finns stora grupperingar i partierna emot EU. Premiärminister David Cameron kommer därför att tvingas ta med flera ministrar från Brexitsidan i den regeringsombildning som väntas efter folkomröstningen och lova ta hänsyn till EU-motståndarna i den politik som regeringen ska föra.
Brexitsidans ledare Boris Johnson väntas få en plats i den ombildade regeringen, och kan bli premiärminister när David Cameron avgår före nästa val som han lovat.
Storbritanniens nya roll som stadfäst Outsider i EU kommer att märkas direkt. Brittiska ministrar kommer att känna pressen att agera bromskloss i EU-samarbetet i ännu högre utsträckning än tidigare. Inte bara i förhandlingar om fördragsändringar, utan i det dagliga arbetet. Och många stora frågor står på dagordningen, utöver flyktingkris och ekonomin.
I förhandlingar om sociala rättigheter, rättsliga samarbetet mm har Storbritannien ofta avvikande åsikter från majoriteten.
Euroländerna diskuterar en fortsatt fördjupning av det politiska och ekonomiska samarbetet för att försöka undvika framtida eurokriser. Hotet om Brexit har gjort att förhandlingarna gått långsamt, men nya steg togs så sent som förra veckan på finansministrarnas möten.
Tyska regeringen uppges ha planer för att EU-länderna ska fördjupa sitt militära samarbete. Förslag som den brittiska regeringen tidigare varit hård motståndare till. Den ser en EU-försvarsunion som en konkurrent till Nato-samarbetet.
Svenska regeringen har under Brexitkampanjen lanserat sig som Storbritanniens närmaste bundsförvant i EU. Men regeringen kommer snabbt även efter Remainseger att tvingas ta ställning till om den vill ”hänga med” de brittiska ministrarna eller delta som fullvärdiga EU-medlemmar i samarbetet.