Med all osäkerhet i konflikten mellan USA och Iran som pågår bestämde sig EUs tre största länder för att också röra om i grytan.
Varför?
Vi vet inte riktigt varför USA bestämde sig för att ta högriskchansningen att ta livet av Irans nummer två, general Suleimani.
Kanske för att Trump ville ha ett Osama-Bin-Laden-moment nu när han går in i valkampanjen på allvar?
För att hans allierade – t ex Saudiarabien – bett honom?
För att Irans anses ha vunnit för mycket territorium på senare tid?
Hur som helst, som Annabell Dahlberg skriver i sin krönika, så är det här, om inget annat, en intressant studie i militär strategi.
USA hade alltså bevisat att man kan slå mot Iran varsomhelst, närsomhelst och vem som helst.
Fienden – Iran – ställdes inför nödvändigheten att slå tillbaka.
Man valde att skicka in en noga inriktad robot mot ett militärt amerikanskt mål i Irak men tipsade i förväg så att ingen amerikan behövde dö.
Iran demonstrerade därmed att man besitter en obehagligt stor räckvidd och precision när det gäller att ta ut amerikanska mål.
Genom att varna i förväg, genom att inte ta ett amerikanskt liv, slapp amerikanerna att förlora ansikte och kunde välja att inte fortsätta attackerna.
Det här är vad vi kan göra mot er.
Och det här är hur vi kan ge tillbaka.
Paus.
Nå, EU i allt det här?
Ja, EU finns ingenstans när denna lågintensiva krigföring pågår.
USA anser sig inte vara militärt allierad med oss på så sätt att vi behöver underrättas.
Att europeiska intressen hotas akut – Iran ligger i vårt grannskap, inte USAs – bryr sig inte USA om.
Det såg vi redan när president Trump våren 2018 sa upp vårt gemensamma kärnvapenavtal med Iran på den osanna grunden att Iran skulle ha fuskat.
Iran bryr sig inte heller om EU.
I början tog iranierna emot telefonsamtalen och höll möten eftersom EU ville fortsätta med avtalet trots allt.
När USA då hotade att straffa alla privata och offentliga instanser som handlar med Iran, prövade EU att sätta upp något slags instrument så att handeln skulle kunna fortsätta med Iran trots Trumps affärsbojkott.
Det funkade inte för europeiska bolag vågar inte ta risken att bli brännmärkt av den amerikanska regimen.
Iran har svarat med att hota att de inte tänker följa kärnvapenavtalet längre. Senaste hotet kom efter Suleimanis död när regimen meddelade att de inte längre tänkte acceptera någon gräns för hur mycket uran de får berika.
Hittills är allt EU har gjort i konflikten att uppmana alla parter att besinna sig.
Man kallade in ett utrikesministermöte (en vecka efter Suleimanis mord för varför skynda?) och enades om detta.
Tja, ärligt talat. Vad annat ska man göra när man är en åskådare utan möjlighet att påverka?
Jo, på tisdagen fann den franske, den tyske och den brittiske utrikesministern på, att utlösa en tvist, enligt en artikel i kärnvapenavtalet som innebär att parterna har 15 dagar på sig att enas, annars upphör avtalet.
Parterna kan då uppmana FNs säkerhetsråd att återinföra FN-sanktioner igen.
Skälet att utlösa tvisten, säger den tyske utrikesminister Maas, var det senaste hotet från Iran.
Det kan tilläggas att trion inte nämnde sina planer på åtgärd för kollegorna på EUs utrikesministermöte eller för EUs Höge representant i utrikesfrågor, Josep Borrell som i sina uttalanden har envisats med att EU vill något helt annat än USA.
”Vi gör det här med de bästa avsikter,” bedyrade de tre europeiska ministrarna i sitt gemensamma uttalande, ”i hopp om att bevara avtalet, om att hitta en lösning genom diplomati.”
”Vi vill inte återinföra sanktioner.”
Fast det är naturligtvis precis vad trion hotar med, genom att utlösa en mekanism som öppnar för sanktioner efter femton dagar.
Och genom att konstant fördöma Irans agerande utan att nämna det amerikanska.
Den europeiska diplomatin snubblade sedan på steget när den brittiske premiärministern Johnson förklarade att avsikten var att stötta USA mot Iran, sa att kärnvapenavtalet funkar ändå inte längre och det är bättre att göra ett ”Trump-avtal med iranierna.”
Så mycket för den diplomatin.
Trump jublade på twitter, han tyckte ett ”Trump-avtal” var en toppenidé.
Det europeiska inhoppet i konflikten är en chansning.
Iran kan be trion att fara och flyga.
Eller acceptera att samtala om kärnvapenavtalet lite till.
I ingendera fall kan européerna erbjuda Iran en morot.
Man kan t ex inte lova ett kompromissande Iran att konflikten med USA därmed skulle vara över.
Att Donald Trump inte skulle slå till med ännu hårdare sanktioner.
Att USA inte kommer genomföra nya attacker mot Iran eller Irans vänner i Mellanöstern.
Handel, det klassiska EU-greppet? EU har försökt på alla sätt sedan Trump klev ur avtalet att fortsätta handla med Iran mot att landet respekterar kärnvapenavtalet.
Men amerikanska hot väger tyngre så inga europeiska företag svarar på EUs vädjan om att ställa upp.
Piskan då? Ja, det låter ju på trion som att det skulle vara hot om FN-sanktioner.
Men i FNs säkerhetsråd sitter två Iran-allierade, Ryssland och Kina. De har veto över alla beslut.
Iran kan lätt genomskåda den bluffen.
Ingen morot, ingen piska men Tyskland, Frankrike och Storbritannien måste ju anse att de har något att komma med – och något att vinna – när de lägger sig i en hotfull situation genom att välja sida i konflikten.
Vad Storbritannien tror sig vinna går väl att gissa – Donald Trumps kärlek.
Men Paris och Berlin?
Antingen vet de att Iran och USA önskar deras hjälp att hitta ur en återvändsgränd.
Eller så är det här ett meningslöst fäktande för att inte bli osynliga på den globala scenen.