Svenska politiker kallar Tyskland och Nederländerna för ”våra vänner” och Sydeuropa för ”dom där.”
Det leder oss in i en både svartvit och kortsynt svensk EU-politik – t ex blind för vad Italien är.
I tidningsspalter och i EU-nämnden har det fnysts överlägset åt Italien på senare tid. Italiens kamp för att få ekonomisk uppbackning efter coronakrisen väcker den svenska ryggmärksreaktionen att ”nu är dom på det igen, ska ha pengar av andra efter att ha slarvat själva.”
Holländske finansministern Woepke Hoekstra var hårdast av alla när han bryskt avvisade italienska propåer med åsikten att italienarna borde ha sparat medan tiderna var goda.
”Låt oss börja med en utredning över vem som skött sina finanser,” föreslog han.
Det låter inte orimligt.
Skälet som såväl tyskar som holländare – och svenskar som Magdalena Andersson – presenterar för att INTE hjälpa Sydeuropa är ju den moraliska risken.
Alltså risken för att den som en gång visat sig slarvig, kommer fortsätta att slarva.
Och det är ju en rimlig hållning, det också.
Här är därför ett diagram över Italiens (blå) och Nederländernas (röd) statsbudgetar sedan 1990 fram till nu:
(Detta och tre följande diagram är hämtade från en portugisisk professor i offentlig ekonomi verksam i Leiden och Lausanne, Alexandre Alfonso.)
Då kan vi se Italien har haft ett underskott i det primära saldot under enbart tre år (och då ett mycket litet sådant) medan Nederländerna tillåtit sig minus under hela 11 år – och rejäla minus.
Men för att få hela bilden behöver vi också se på hur BNP har utvecklats i de bägge länderna (Italien röd igen):
Då kan vi se att Italien alltså lyckats med bedriften att hålla sitt primärsaldo på plus, trots nära 20 år av stagnerande tillväxt.
Medan Nederländerna alltså föll igenom isen under hela 11 år trots remarkabel tillväxt.
En mer närgången granskning förtydligar det här – nedan hur det sett ut sedan år 2000, då dessa två länder fick en gemensam valuta och Nederländerna därför fick rätt att ha synpunkter på hur Italien sköter sin ekonomi:
Nederländernas ekonomi har vuxit med 30 procent och Italiens med 3 procent sedan euron kom.
Nu kanske vi åtminstone kan känna oss lite lugnare på det moraliska planet.
Men vi har inte sett hela bilden än. Sanningen är att Italien har genomfört denna remarkabla insats i sunda statsfinanser med bojor runt fötterna.
Italien har släpat på en stor offentlig upplåning sedan 1980-talet. Under finanskrisen fick spekulanterna syn på denna svaghet och skickade upp räntorna i höjden.
Det här är en fullständigare bild av Italiens och Nederländernas situation – offentliga utgifter men nu med räntebetalningar inlagda (Italien blå, NL grönt):
Till höger (i rött och gult) kan ni alltså se hur Italiens och Nederländernas spenderande sedan 1970-talet löper parallellt – minus räntor på lån.
Nu har emellertid Nederländerna fördelen att kunna låna till investeringar betydligt billigare än det skuldsatta Italien.
Som vi ser räcker det med 1 procent och mindre av holländsk BNP för att landet ska klara betala skuldräntor. Italien lägger sedan 2010 minst 4 procent av sin BNP på räntor.
Om ett land ska kunna minska sina skulder – inte bara bli stampande på samma fläck med fortsatta räntebetalningar – krävs att BNP växer mer än skuldräntan gör.
Så här skriver EU-kommissionen om det:
”Italiens höga offentliga skuldkvot på runt 132 % av BNP innebär vidare att stora resurser används till räntor och amorteringar, i stället för att läggas på mer tillväxtfrämjande områden som utbildning, innovation och infrastruktur.”
Italiens politiker hoppades att både euron och den inre marknaden skulle vara lösningen på detta dilemma. Eurons införande år 2000 gav Tysklands och Nederländernas ekonomier en rejäl skjuts men det gjorde också införandet av EUs inre marknad sju år tidigare.
För när konkurrensen i EU blev öppen och ingen längre fick försvara sig mot att bli uppköpt eller utkonkurrerad – så tog de nordeuropeiska industriländerna en större andel av kakan än tidigare.
Italiens invånare har rentav blivit fattigare per capita sedan man omfamnades av den inre marknaden:
Fast… det var givet innan. Alla visste att den nya konkurrensen måste slå ut vissa när den inre marknaden infördes. Italien gick med entusiastiskt, med öppna ögon, i övertygelsen att välståndet ändå skulle sprida ut sig.
EU byggde ju dessutom kraftig ut regionalpolitiken och strukturfonderna inför avsparken 1993 för att svagare regioner skulle få en chans också.
Var regionalstöden bra för Italien, en av de större mottagarna? Jodå, men… Italien har samtidigt (sedan decennier) varit nettobetalare till EU-budgeten – liksom Tyskland, Nederländerna och Sverige är
Nä, nu får det vara slut med att tycka synd om Italien. Landet har ett eget ansvar också.
En viktig förklaring till att Italien misslyckats med att få till en högre tillväxt än räntebörda (enligt EU-kommissionen och de flesta ekonomer) är att Italiens politiker inte genomfört de strukturreformer man borde ägnat sig åt.
Man borde lägga om skattesystemet så att fastigheter och konsumtion beskattas mer. Absolut lägga om pensionssystemet.
Italiens politiker har ett stort ansvar för uteblivna reformer och fattiga medborgare.
Men de kan inte beskyllas för omoral och slarv.
De har inte lyckats genomföra impopulära reformer men de har gjort sitt bästa att leva upp till alla åtaganden mot omvärlden – de betalar sina skulder.
Sverige tjänar inget på att operera under okunskap och fördomar om Italien.
När Italien vill ha hjälp med att inte öka sin statsskuld efter coronakrisen, måste vi inte gå med på deras förslag till lösning.
Men italienarna förtjänar en seriös diskussion om ett faktiskt problem, istället för att mötas av hån.