Om Polen är ett nytt Ungern – kan EU bara stå och se på?

På onsdag tog det polska parlamentet lagen som ger “Lag och Rättvisa” (PiS) möjlighet att ersätta ledningen för statliga TVn och radion med sina egna vänner.

I veckan beslutade landets president om en reform  av landets högsta domstol, konstitutionsdomstolen, som gör det möjligt för jurister vänligt sinnade mot PiS att få majoritet.

I förra veckan gjorde polska armén nattetid en razzia på Natos “center of excellence” i Warsawa, låste ute direktören och ersatte tjänstemännen där med sina egna.

Det är väl inte överraskande om många misstänker att polska regeringspartiet har bestämt sig för att gå Ungerns väg, att ersätta en liberal demokrati med en “illiberal”. Enligt premiärminister Victor Orban innebär det att följa den ryska eller turkiska modellen: En nation, ledd av en stark man.

Men Warsawa är inte Budapest, säger en bedömare vi hittar på en ungersk-amerikansk sajt.
Skillnaden?
Ja, först och främst sägs Polen ha ett starkare civilsamhälle med tradition att protestera mot regimen (vi minns Solidarnos, förstås).
Det kan visa sig bli nog så viktigt.

Och därefter sägs tvillingen Jaroslaw Kaczynski vara väldigt mycket klumpigare än Victor Orban i Ungern.
Kanske det.
Sant är att Victor Orban har genomfört sina inskränkningar i medborgerliga rättigheter mycket smidigt, alltid skickligt balanserande precis på linjen för vad ett EU-land kan tillåta sig eller inte.
De gånger han har stött på patrull i form av en uppmärksam och kritisk EU-kommissionen har han backat, någon millimeter.

Inte korkat heller – trots sina extrema åsikter har Orban valt att placera sina partikollegor i den borgerliga EPP-gruppen i Europaparlamentet.
Varje gång parlamentet vill göra ett försök att ingripa mot Orbans Ungern så motsätter sig stora EPP-gruppen det.
Knappast av kärlek till Orban utan för att gruppen inte har råd att förlora elva ungerska ledamöter.
Det skulle minska EPP:s inflytande i parlamentet alltför mycket.

Polske Kaczynski har istället satt sina polska partivänner i parlamentets högergrupp ECR. Ideologiskt har de hamnat mer rätt än Orbans Fidesz, men polska PiS har inte mycket till beskydd att hämta från denna udda samling där Camerons Tories dominerar. Ingen längre lyssnar på britter.

Till historien hör att EU har få medel att gripa mot ett land som lämnar den demokratiska vägen, trots att EU-fördragen mycket noga kräver respekt för rättigheter. Den gången EU-ledarna formulerade fördraget, föll det  ingen in att ett demokratiskt land någonsin skulle vilja återgå till någon form av diktatur (eller autokratur).

Respekten för rättigheter finns därför som absolut odelbart inträdeskrav i EU men utan en lättillgänglig straffprocedur för ett land som efter inträdet inte upprätthåller dessa värden.
EU-kommissionen under Barroso bad EU-regeringarna att få skapa en procedur – specifikt för att kunna ta itu med Orbans Ungern – men regeringarna sa nej.

I ett ögonblick av extrem feghet valde EU-regeringarna istället att hålla en årlig dialog om lag och rätt, i en form så urvattnad (lyckad lobbying från Orban men även Cameron) att deltagande ministrar i princip inte kan säga något kritiskt om varandra.
(Och EU-kommissionen stannade vid att ge sig själv rätten att utlösa en varning där det värsta som kan hända är att det varnade landet ombeds inleda en dialog om rättsstaten. Helt frivilligt, förstås.)

EU:s regeringar har en lång tradition av att riva i varandras smutsiga byk så lite som bara är möjligt och här ärade de den traditionen.
Risken är alltid att de själva annars en dag hamnar i skottgluggen.

EU har alltid varit flexibelt – inget annat hade väl lyckats att hålla samman 28 länder med olika åsikter och traditioner så länge som faktiskt skett.
Men frågan är om EU-samarbetet i längden överlever fler länder som bryter mot andan – om än inte bokstaven – i fördragen.

Polens utbrytningsförsök sker ju samtidigt som Storbritannien försöker skaffa sig skriftlig rätt att strunta i grundprinciperna.
Samtidigt som det tjeckiska parlamentet tar sig friheten att rösta nej till ett gemensamt EU-beslut.
Samtidigt som det slovakiska regeringen går till domstol för att de blivit nedröstade i en omröstning där majoritet avgör.
Och den danska regeringen begär ett nytt Europol-avtal med EU, för att det Europol-avtal som EU beviljade Danmark efter en tidigare folkomröstning, nu har nobbats av det danska folket i en ny folkomröstning.

EU-kommissionen har skickat flera oroliga brev till Polens regering.
Den 13 januari är den polska utvecklingen uppe för diskussion på kommissionärernas möte.
Frågan är om kommissionen vågar ingripa – om Polen är ett lättare mål än Ungern.

I Ungern har ju premiärminister Orban i flera år tillåtits att komma undan med att urholka demokratin och rättsstaten.
Istället för att slå fast att Ungerns åsidosättande av grundläggande värden nu måste betraktas som systematiskt  och att det därför existerar – som det står i artikel 7 i fördraget – en klar risk för att en medlemsstat allvarligt åsidosätter värden som anges i artikel 2 (vilket borde leda till konsekvenser) väljer EU-kommissionen att försöka nita ungerska myndigheter för tekniska överträdelser mot enskilda EU-direktiv.

EU-kommissionen och Europaparlamentets stora partigrupper har hittills anpassat sig till EU-regeringarna och valt den fega vägen med Ungern vilket öppnar för Polen att följa Orbans exempel.

Det enda som kan förändra läget är att EU-ländernas stats- och regeringschefer visar beslutsamhet och vilja att sätta stopp.
Att de inte gör något, urholkar själva grunden för EU-samarbetet,