Det finns en kontrollinstans som brittiska tories glömde… och därför gillar marknaden till och med Italien bättre än Storbritannien – trots dess nyinvalda nyfascistiska parti.
I förra veckan lyckades två erkänt extrema britter skicka pundet ner till sitt lägsta på 200 år, provocera en total utförsäljning av brittiska statsobligationer vilket försatte pensionsfonderna i akut konkurshot, landade räntan på sin värsta nivå på tretton år och blev nedgraderade av Stanley&Poors.
Så satte marknaden betyg på den nya regeringen Truss och dess finansminister Kwasi Kwaseng.
Också i förra veckan reagerade marknaden högst förstrött på att Italiens val gjorde nyfascistiska*** Italiens Bröder till största parti.
Italien alltså, som normalt misstros av marknaderna och följaktligen brukar straffas för minsta avvikelse.
Italien har hunsats av marknaderna så hårt på senare år att till och med de mest extrema populister vet bättre än att utmana deras vrede.
Blivande premiärminister Giorgia Meloni må ha kampanjat hårt och länge mot euron, mot EU, mot invandring, för Ryssland och för Ungerns illiberala regim – men när makten kom inom hennes räckhåll så backade hon försiktigt.
Meloni har släppt sitt motstånd mot euron och EU (för tillfället), hon har droppat Ryssland och stöttat Ukraina.
Hon läcker villigt till pressen att hon tar råd av den högt uppskattade avgående premiärministern Mario Draghi.
Hon har lovat att inte göra något som så uppenbart strider mot EUs värderingar, att Bryssel vägrar betala ut de många miljarder som väntar i EUs återhämtningsfond.
Marknaden kan alltså se att Italien verkar hålla sig på den kurs som Mario Draghi slog in på. Återhämtningsfondens miljarder ska gå till investeringar i klimat och digitalt, till att uppdatera italiensk byråkrati och minska beroendet av rysk gas.
Tills vidare köper marknaden att EU håller Italien i strama tyglar och låter tydligen landet vara.
Storbritannien däremot, har ”taken back control.” Där kan populister och politiska amatörer som Lis Truss och Boris Johnson härja fritt med den ena galna idén efter den andra.
Johnson beslöt att bygga en bro till Irland och ett nytt lyxfartyg för att kungligheterna skulle turnera världen som på den gamla tiden.
Han tillät privatiserade vattenbolag att pumpa ut dagvatten och avlopp på badstränderna under en het sommar.
För… varför inte?
Lis Truss beslutar gynna de rikaste med pengar hon inte har utan tänker låna. Hon vill fixa de höga elräkningarna med att tillåta miljöskadlig fracking trots brist på både potential och snabba effekter samtidigt som hon klipper av sitt land från det europeiska energiutbytet vilket gjort att brittiska elräkningar sedan i januari varit dubbelt så höga som de på kontinenten.
För… varför inte?
Det finns ju ingen kontroll längre.
EUs regler gäller inte – om statsstöd, miljönormer eller statlig upplåning.
Johnson och Truss gjorde inte heller som Meloni, tog råd av erfaret folk utan sparkar alla som inte entusiastiskt applåderar deras idéer.
Meloni är begränsad av ännu en tvångströja – den italienska konstitutionen. Hon kunde visserligen liksom Johnson glida in tack vare systemet ”first-past-the-post” men väl inne måste hon ständigt konfrontera sin opposition och ta dem med i beräkning för att få igenom sina reformer.
Johnson och Truss har istället verkligen kunnat ta kontroll eftersom Storbritannien saknar en skriven konstitution.
Visst, det finns prejudikat och traditioner… men det räcker att en premiärminister skiter i traditionerna för att de gamla begränsningarna ska falla bort.
Den informella tvångströja som existerat i uppfattningen att ”så gör man bara inte,” visar sig inte fungera på folk med lust till makten.
Så tories har nu sett till att regeringen kan sidsteppa parlamentet i en rad tunga frågor. Till exempel kan drygt 2 000 lagar om alla slag av ekonomiska aktiviteter från den gamla EU-tiden, klubbas utan att parlamentet hörs.
Regeringens etiska, juridiska och valprocess-kontroller gick lätt att lyfta bort.
Kungafamiljens stabiliserande hand förlorade sitt tag redan när Boris Johnson ljög för drottningen utan att avslöjandet gav konsekvenser.
Lis Truss har sålunda kunnat ta kontroll direkt och nu stoppat kung Charles III från att delta på FNs nästa klimattoppmöte.
Centralbankens oberoende skrattade Truss och Kwaseng glatt åt när de – utan att meddela centralbanken – utlöste ekonomiska reformer som gick på direkt kontrakurs mot bankens pågående arbete.
Bank of England fick göra en snabb kursändring, droppa pågående aktioner och istället börja panikköpa statsobligationer för att rädda pensionsfonderna.
Först när torypartikongressen började muttra om att byta ut Truss, verkade hon vilja byta fot (genom att skylla på Kwaseng) om sina ekonomiska tilltag.
Det var hög tid, för i samma stund börjar hennes energipolitiska tilltag bita henne där bak.
Att bryta deltagande i den europeiska elmarknaden har bidragit till att skjuta elpriset i höjden.
Att från noll sätta upp fracking i Storbritannien kommer inte ge lägre elräkningar i första taget.
Men nu kräver landets stålindustrier – ägda av Kina och av Indien – miljardkompensation från regeringen för den dyra elen.
Annars uteblir utlovade investeringar och eventuellt stängs tillverkningen helt.
Det är redan få investerare som anser sig ha råd att satsa på Storbritannien. Räntorna är högre än i Europa, inflationen är högre, energipriserna högre medan tillväxten och produktiviteten är lägre.
Samtidigt har Storbritannien skurit av de enkla handelsvägar man haft med sin största marknad (EU utan att kunna hitta en jämförbar ersättning.
Tilltron på marknaden till Storbritanniens närmaste framtidsutsikter är inte hög.
Till ett mycket högt pris för hela landet kanske det brittiska torypartiet kan lära sig den hårda läxa som till och med de största populisterna i Italien har fattat;
Idén att politiker kan ta tillbaka kontrollen är en illusion i vår globaliserade värld.
*** Fascism är ett svårfångat begrepp men med partiledningen som stolt hyllat fascismens grundare Benito Mussolini, vars parti ursprungligen startades av Mussolinis stabschef, som har kopierat Mussolinis logga och profilerar sig på samma saker som Mussolini (familjen, nationen), så ligger beteckningen fascism nära.
Men eftersom politiken via partiledare Giorgia Meloni verkar levereras i någon slags uppdaterad form bör det kanske snarare heta ny-fascism.