Om riksdagens udda bidrag till EU-debatten

Skarpt nej från svenska riksdagen till EU-upplåning för en corona-återhämtning – ett nej som verkar bygga på väldigt lösa grunder.

Man får kanske förstå att den svenska riksdagen inte har tid att följa med vad som händer i Europa. De har väl fullt upp med annat.

Men resultatet är att riksdagen skrivit en skarpt uttalande (i riksdagsjargong ”ett motiverat yttrande”) om att den EU-upplåning så som EU-kommissionen har föreslagit den, strider mot subsidiaritetsprincipen.
Alltså, att EU skulle ha överskridit sina befogenheter här.

Hur nådde riksdagen den slutsatsen?
Jo, förklarar man, för att…
”Det kan inte anses klarlagt att upplåningen i första hand kommer att användas för att hantera coronapandemins konsekvenser. Utskottet anser därmed att åtgärden är alltför långtgående för att nå målen med förslaget.”

Men vänta lite. Det är ju bara en liten del av vad upplåningen är tänkt till, att hantera corona-epidemins konsekvenser.
Målen framgår rätt tydligt redan i inledningen. Dessa är..:
”…att stödja de hårdast drabbade, stärka vår inre marknad och investera i våra gemensamma europeiska prioriteter.”
Rätt långtgående mål, ju. Eller uttryckt på annat sätt:
”…att reparera skadorna från coronakrisen och bygga en bättre framtid för nästa generation.”

För den som inte har orkat läsa själva dokumentet, eller ens nått fram till dess inledning, ligger annars en ganska tydlig hint om målet med fonden i dess namn:
Next Generation

Återhämtningsfonden ska alltså lika mycket bygga upp en framtid som den ska reparera coronaskador.
Hur kan riksdagen inte känna till detta?
Ämnet har diskuterats intensivt ända sedan det famösa EU-toppmötet i slutet av mars som slutade i ett jättegräl mellan Italien, Spanien, Nederländerna och Tyskland.

Trodde riksdagen att återhämtningsfondens 750 upplåmnade miljarder bara skulle gå till ny sjukhuskapacitet och respiratorer?
Det måste väl ändå anses ingå i uppdraget att ha klart för sig att pengarna framförallt är avsedda till den inre marknaden.

Sverige lever till 75 procent på export. Vad som sker på vår exportmarknaden är av helt obegripligt stor betydelse för oss. När stora delar av inre marknaden stannar av i kris, så drabbas våra inkomster mer än nästan något annat EU-lands.
Därför är den inre marknaden (två tredjedelar av vår handel) något som vi inte kan ignorera.

Ifall finansutskottet inte läser EU-dokumenten som man uttalar sig om, kanske ledamöterna ändå läser svenska Konjunkturinstitutets rapporter om corona-effekterna på den svenska ekonomin.
Här står i klartext att svensk ekonomi klarar att restauranger, biografer, hårfrisörer och till och med flygbolag stänger ner ett par månader.
Men vi försätts direkt i lågkonjunktur när vår exportmarknad stannar av.

Okej men säg att finansutskottet visste – men glömde nämna – vad det egentliga syftet var. Att EU lånar pengar till investeringar, är det fortfarande för ”långtgående” för ändamålet?
Fast som Magdalena Andersson påpekade i Le Monde i maj, är återhämtningsfonden snarare för liten för att (ensam) klara sitt vidlyftiga mål om att bygga vår framtid.
Vore det en bättre lösning än att låna, att alla EU-länder betalar in från sina egna statskassor för att fylla behoven til nya investeringar?

Nåja. Finansutskottet har ännu ett argument till, för varför man vill underkänna EU-förslaget.
”Utskottet anser därtill att det inte är tydligt motiverat varför denna typ av upplåning skulle hanteras bättre på unionsnivå än på nationell nivå.

Verkligen?
Det är inte uppenbart varför det är bättre för de hårdast drabbade, säg Italien – med 130 procent av BNP i offentlig skuld före corona, nu på väg mot 160 procent – att EUs 27 länder tar ett lån tillsammans och delar på risker samt kostnader?
Eller för turistlandet Spanien vars frukt- och grönsaksodlingar tagit rejält stryk i vår?

Just ledamöter av finansutskottet borde veta sånt här men okej, en kort förklaring då:
Det är ohyggligt svårt att ta sig ur en skuldfälla.
Det blir inga pengar över till att investera när amorteringar och räntebetalningar ätit upp allt man tjänat ihop.
Därför är det bättre för hårt drabbade länder att hela EU bär skuldbördan gemensamt – så att alla ska ha råd att investera sig ur krisen och komma på fötter igen.
Det gynnar exportländer mer än andra – Sverige kan skatta sig lyckligt om Italien får hjälp att investera.

Man kan ju hoppas att det svenska bidraget till EU-debatten om återhämtningen efter corona, går ner i någons runda arkiv och inte talas om igen.
Annars kunde någon ju tro att finansutskottet överhuvudtaget inte följer debatten om de frågor som man uttalar sig om.