Victor Orban backar inför europeisk kritik – men enbart för att ta bättre sats.
Hans nya megalomana projekt har en otäck klang.
När EU började stötta Ungern ekonomiskt (1990) låg landets BNP runt 4000 dollar per person. 2018 låg det på runt 16 500 dollar per person och det har ökat sedan dess.
Men när premiärminister Victor Orban den 20 juni höll sitt stora tal till nationen, talade han inte om goda tider utan om en ”golgatavandring” för Ungern och om ungrarnas smärtsamma ”bärande av korset idag.”
Orbans tal hölls på 100-årsdagen av fredsfördraget efter första världskriget. I Ungern ses detta inte som en lycklig tilldragelse, tvärtom. Imperiet Österrike-Ungern hade förlorat och segrarna tvingade ungrarna att avstå stora landområden.
Orban väckte den smärtan till liv i sitt tal när han mångordigt (men historiefalskt) beskriver en många sekler lång ungersk historia där ungrarna sägs ständigt ha slagits mot Väst men segrat genom uthållighet och mod – för att sedan varna att samma krafter än idag försöker besegra Ungern
Orban målar därefter upp en skrämmande bild av dagsläget:
”Teutoniska förändringar” i världen. Stormakter vacklar. Och…
”Europeiska Unionen knakar i fogarna och hoppas rädda sig genom en saltomortal.”
Därför, förklarar premiärministern, måste ungrarna rusta sig till strid och stå redo.
”…Kampen kommer inte bli lätt men tillsammans vänder vi Ungerns öde, den avgörande striden måste utkämpas av oss…”
Det djupt underliga talet utlovar alltså en stor strid som ligger framför det ungerska folket. Striden ska tydligen handla om rätten att få förbli ungrare.
Det är oklart vem angriparen är men ”Väst” utmålas i luddiga vändningar som en huvudsaklig fiende sedan många sekler.
Victor Orban har gått en lång och slingrig väg till makten sedan han började som regimtrogen kommunist, efter Berlinmurens fall antagen till Oxford, sponsrad av landsmannen George Soros, omvänd till liberalismen.
Han blev premiärminister 2010 efter 20 år i parlamentet för sitt (då) liberala parti Fidesz och har sedan dess glidit högerut medan han skickligt utnyttjat situationen till att cementera sin makt – nu dock som ”illiberal” enligt honom själv.
De ungerska väljarnas hjärtan vann han med lika delar propaganda och kraftigt höjd levnadsstandard.
Att det sistnämnda hänger samman med EU-medlemskapet vet Orban mycket väl men det ingår inte i den officiella propagandan.
Följande graf från IMF illustrerar det rätt tydligt (Ungern blev medlem av EU 2004 men mottog EU-medel för att kunna bygga upp sin ekonomi redan från 1990.)
Orbans väljarpropaganda har riktat sig mot EU (som ”utnyttjar” Ungern), mot flyktingar (som han vägrar ta emot ) och mot judarna (mer specifikt den ungersk-amerikanske miljardären George Soros som sponsrar mycket demokratiarbete).
Är Victor Orban då framme än?, sitter han nu nöjd med den position han har byggt upp?
År 2020 har han:
* i stora delar lyckats tysta den fria pressen (dels genom censur kallad ”förhandsgranskning,” dels genom att låta hans oligarker köpa upp media),
* bytt ut domare på alla viktiga positioner och fyllt platserna med lojala jurister. Inte minst har han Högsta Domstol som äter ur hans hand,
* sett till att det ungerska näringslivet i hög grad kontrolleras av hans oligarker, släkt och vänner, som tilldelas miljarder av EU-bidragen i offentlig men riggad upphandling – så länge de förblir lojala.
På senare tid har allt detta sammantaget börjat sticka lite väl mycket i ögonen på många i övriga EU. Ungern struntar i att följa gemensamma regler, regeringen kränker oupphörligt medborgerliga rättigheter och rättsstaten men EUs bidrag til Ungern fortsätter att flöda i en ständigt ökande takt.
Trots Orbans fräckheter har EU länge förhållit sig avvaktande – bla för att Orban skyddas av sin mäktiga partifränder i EPP – men just på sista tiden har Orban-regeringen till slut stött på viss patrull:
* I maj avgjorde EU-domstolen att Ungerns inspärrande av asylsökande är emot EU-fördraget och måste upphöra.
* I juni avgjorde EU-domstolen att Ungerns lag från 2017 som förbjuder medborgarorganisationer utländsk finansiering ( t ex Amnesty eller Human Rights Watch), strider mot EU-fördraget.
* I maj utpekade EU-kommissionen Ungerns undantagstillstånd (för coronan) som i sökarljuset för stämning till EU-domstolen. Undantagslagarna har gett Orban en diktators befogenhet vilket han använt till att driva igenom beslut han misslyckats få igenom tidigare.
Regeringen Orban har protesterat högljutt mot dessa ”diskriminerande attacker från väst” på Ungern men har samtidigt börjat anpassa sig. Flyktingar har flyttats, undantagslagarna har upphävts.
Detta betyder inte att Orban sitter nöjd med den makt och de pengar han har.
Han backar snarare av taktiska skäl för att komma igen desto hårdare.
Nu inleds nämligen den stora dragkampen om EU-pengarna. EUs kommande sjuårsbudget ska läggas -1 100 mdr euro står på spel. Återhämtningsfonden ska fördelas, 750 mdr euro som i stora delar kan bli rena bidrag.
Ungern drabbades lindrigt av coronaepidemin i jämförelse med de flesta andra EU-länder (drygt 4 000 sjuka, cirka 570 dödsfall) men är ändå på hugget för att ro hem så mycket det bara går av EUs kassaflöde.
I budgetgrälet är Ungerns position att antalet coronafall inte ska avgöra vart pengarna går.
I övrigt gäller så stora regionalbidrag som möjligt, så stora jordbruksbidrag som möjligt, allt företagsstöd man kan få, osv.
Därför backar Orban nu, för att slippa just i sommar att befinna sig i EUs sökarlys såsom den fulaste av bovar.
Trianon-talet avslöjar i värsta fall i vilken riktning Victor Orban ämnar bege sig när EU-pengarna väl är intecknade och på ingång.
Orbans propaganda om flyktingar biter numera dåligt på ungrarna – han har målat upp skräckscenarios sedan 2015 men de inträffar ju aldrig.
Hans skrämseltal om George Soros och EU-byråkratin är också gamla nyheter som inte skrämmer någon längre.
Hans Trianon-tal gör istället direkta anspelningar på ett projekt som är populärt i ljusskygga nationalistkretsar, att Återupprätta Den Stora Ungerska Nationen.
Eller att återta det Ungern som ”väst har stulit”, Stor-Ungern.
För den som inte förstår anspelningar, har Orban lagt ut kartan av Stor-Ungern på facebook.
Här finns i fyrfärg uppvisat gamla krav på att regioner numera i grannländerna Serbien, Rumänien, Slovakien och Kroatien, bör återgå till hemmanationen Ungern.
Utpekade nationer har svarat på Orbans utspel, hittills lite försiktigt, med uttryck av hopp om att Orban inte menar det han tycks anspela på.
Som ett minimum, anser dessa nationalistiska Stor-ungrare, bör ungerska minoriteter i grannländerna bli ungrare.
Det sista är väldigt lockande för Victor Orban med tanke på att Ungerns kvinnor föder alldeles för få barn för att upprätthålla ens nuvarande befolkningsmängd – 1,23 barn per kvinna.
Regeringen har försökt allt; skattelättnader, höjda barnbidrag, generösa lån till barnfamiljer…
Men det vill sig inte.
Därtill lider det numera blomstrande Ungern av stor brist på arbetskraft. För sina oligark-vänners skull har Orban lagstadgat om 450 extra övertidstimmar för alla arbetare (betalda först efter tre år).
Det försöket slutade dock illa för premiärministern. Reaktionen blev de största protestdemonstrationer som Ungern har sett på decennier.
Läser man Trianon-talet igen och funderar på Orbans skickligt orkestrerade framfart hittills – två steg fram, ett steg tillbaka – så lugnar det inte alls, att han tycks backa inför EU-domstolen.
Tvärtom blir hans tal bara ännu mer skrämmande.