Vi söker alla lugnande besked i dessa coronatider. Politikerna vill gärna ge oss det – men det är svårare än man tror att bli en Mario Draghi.
”Whatever it takes” blev en legendarisk fras för alla som följde eurokrisen för det uttalandet drog ett streck under den hysteriska fasen och inledde återhämtningen.
Orden whatever it takes (…and believe me, it will be enough) fälldes av Mario Draghi, chef för Europeiska centralbanken.
I korthet betydde det att han inte tänkte låta de vilda finansspekulationerna sluka fler offer, han åtog sig att dränka marknaden med pengar om det skulle behövas, för att utgöra mur.
Orden fick effekt. Spekulanterna backade. Paniken upphörde. Sakta (mycket sakta) kunde tingen återgå till ett mer normalt läge.
Det blev vändpunkten för eurokrisen och då behövde ändå Draghi egentligen aldrig göra vad han hotat.
Så uttrycket – om än egentligen inte ovanligt – har levt kvar som bevingade ord.
Tänk att man med några rätt valda ord kan skapa ett så stort gensvar, en så enorm, positiv effekt.
Eftersom coronarädslan fått rejält grepp, pushade den kulturellt lagde president Macron för ett europeiskt ”whatever-it-takes-moment.” Ett handlingskraftigt och enat EU-toppmöte borde kunna möta oron i befolkningarna.
Rådsordförande Charles Michel lydde den franska uppmaningen och bjöd i tisdags in till EU-toppmöte (via videokonferens, både rimligt och logiskt).
Och Michel prövade faktiskt att använda just dessa ord när han efteråt talade till pressen.
Men när EUs presidenter och premiärministrar precis hade mötts om coronaviruset och vad de kunnat enas om var att ”viktigast är att bromsa smittspridningen”… ja, då ger de orden liksom inget eko.
Ingen kommer att minnas ögonblicket när Charles Michel sa whatever it takes.
President Macron kanske kan bli bevingad alldeles själv. I Frankrike åtminstone.
I ett uppskattat statsmannalikt tal på torsdagkvällen till den franska nationen, sa han bland annat att regeringen tänkte spendera vad som behövs för att rädda liv, vad det än kostar ( quoi qu’il en coûte).
Det uttalandet har större chans än Michels att ge eko, eftersom det kom från en president som i två år nu legat i strid med sina väljare om tuffa reformer som går ut på att spara staten pengar.
Eller kanske kan hans fortsättning bli bevingat:
Hälsan har inget pris ( La santé n’a pas de prix ).
Nåja, han kan också få äta upp de orden en dag.
EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen gjorde sitt eget corona-framträdande dagen efter Macron, för att berätta om hur EU ska ta sig genom krisen.
Hon var värdig och rakryggad.
”Vi kan stå emot corona-chocken. Men vi måste stå beslutsamma, samordnade och eniga.”
Nja. Den går inte heller till historien.
Särskilt inte när hon sedan kritiserade flera nationella beslut som drabbat grannländer. Samordnade och eniga?
Ursula von der Leyen hade dock ett ögonblick lite längre fram i presskonferensen när hon lovade all hjälp till Italien i denna svåra stund och hon tog i från tårna:
”Vi är alla, i denna stund, italienare.”
Kan det bli något?
Nej.
Att säga något sådant får italienare att frusta av ilska, i sin åsikt utsatta för raka motsatsen av europeisk solidaritet – gränskontroller mot Slovenien och Tyskland, stopp på import av sjukvårdsutrustning från Frankrike och Tyskland.
Grövst av allt (i italienska ögon), en dagsfärsk kniv i ryggen från ECB.
På torsdagförmiddag höll nämligen Mario Draghis efterträdare, Christine Lagarde, sin corona-presskonferens.
Utlovade ett krispaket och under brinnande corona-panik var vi många som lyssnade efter ett eko – eller kanske en repris? – av whatever it takes…
Lagarde gjorde ett bra försök. Efter att ha presenterat ett antal lättnader som ska försöka motverka att europeisk ekonomi bromsar in fullständigt, la hon till:
”It´s fiscal first and foremost.”
Hon sa det två gånger för säkerhets skull.
(Översättning: Vi på centralbanken kan inte göra mycket, allt hänger på att ni EU-regeringar öppnar era kassakistor för att stimulera ekonomin.)
Kunde ha blivit klassiskt. I ekonomiska kretsar åtminstone.
Om hon inte sedan hade klivit pladask i klaveret.
Twitter sammanfattar hennes insats smått brutalt:
”Från Whatever it takes till What the fuck…
Vad den nya ECB-chefen gjorde, var att på en fråga från en italiensk journalist svara att:
”Vi är inte här för att minska spreads.”
Översatt för oss som inte talar flytande ekonomiska: Att Italien är hårt ansatt på marknaden just nu, angår inte oss.
Va???
Regeringsobligationer störtdök prompt på marknaderna och alldeles särskilt förstås de italienska.
Italiens pressade regering kunde inte tro sina öron.
Macron kommenterade kritiskt i sitt tal några timmar senare att ”ECB inte gör tillräckligt” och ECB fick skicka ut sin vice, för att ta tillbaka de olyckliga orden och när det inte räckte för att lugna spekulanterna, fick Lagarde själv backa.
Nu vet i alla fall Lagarde vilken effekt en centralbankschefs ord kan få.