Östeuropa försvagat i nya EU-parlamentet

Östeuropa saknas i flera av det nya Europaparlamentets tongivande partigrupper – men återfinns i högern.
Det är upplagt för en fördjupad klyfta mellan öst och väst.

Det politiska avståndet till Östeuropa har vuxit efter en överraskande smärtfri inledning på EUs förenande av öst och väst i mitten av 2000-talet.
I det nya parlamentet syns fenomenet tydligare än någonsin.

Liberalerna i gruppen Alde med kring 109 platser i det nya parlamentet kommer att domineras av Macrons grupp Renässans på cirka 23 ledamöter. Om portugisiska och italienska socialister väljer denna grupp vilket är på tal, blir den starkt sydeuropeisk. Översatt i politik tenderar det att ligga långt från Östeuropa.
I Aldegruppen finns visserligen ett antal östeuropiska länder företrädda men nästan alla med två, tre stolar var. Ingen kommer från Polen, 6 från Tjeckien men tre av dessa (pirater) överväger de Gröna. Dock blir den rumänska delegationen 8 man stark.

Letar vi i nästa partigrupp med framgång i valet som kommer att kunna vara tungan på vågen vid många tillfällen – de Gröna – så hittar vi i stort sett inte en enda östeuropé.
Här dominerar tyskarna (22 platser) medan fransmännen blir näst flest (12) och en rad övriga ”gamla” EU-länder sänder 2,3 ledamöter var.
Av alla östeuropeiska länder är det bara Litauen som sänder 2 gröna och Lettland 1.
Annars är det noll rakt igenom Östeuropa.

Parlamentets näst största partigrupp, socialisterna, kommer likaså att domineras av det ”gamla” EU men kan få en kämpig tillvaro med stökiga inslag.
Spanjorerna blir flest (20 stolar) med italienarna (19 stolar, om de inte väljer Aldegruppen), Tyskland blir starkt med (16). Portugal får 9 stolar (kan dock också välja Aldegruppen).
Övriga socialister i denna grupp finns i bland annat Holland (6), Sverige (5) och Österrike (5).

Gruppen kommer utöver dessa ha östeuropéer från ett flertal länder, t ex Polen 8, Ungern 5, Slovakien och Kroatien 3, Slovenien och de baltiska länderna 2 var.
Men de kan komma att utgöra mer problem än glädje. Slovakiens socialdemokrater uttalar sig t ex resolut mot muslimsk invandring och romer.
Rumäniens socialister med hela 9 platser liknar mer än något annat Orbans Fidesz. (Dess partiledare har just dömts till 3,5 års fängelse för korruption efter att först ha försökt få det rumänska parlamentet att avkriminalisera korruption.)
Bulgariens socialister (5 stolar) har just kampanjat som Putinvänliga, EU-kritiska nationalister och anti muslimsk invandring.

Det är först i den borgerliga, kristdemokratiska gruppen EPP som vi återfinner östeuropéerna i stort antal nog att kunna kräva inflytande.
Polen bidrar med 16 ledamöter, Orbans Fidesz med 13, Rumänien med 14 och Bulgarien med 7.
Här är ändå tyskarna fortfarande överlägset flest (29) men t ex Spanien har färre borgerliga ledamöter än Polen och Ungern (12) och Frankrike färre ändå (8) medan Italien släpar efter mest (7).

Sedan hittar vi också östeuropéer ännu längre högerut. I gruppen ECR som bildades av brittiska tories, dominerar nu polska PiS totalt med sina 26 ledamöter.
Nederländerna har 5, Italien 5 och Belgien 3 medan Tjeckien har 4 och en rad övriga östeuropeiska länder 2 eller 1 ledamot.

Likaså har ett antal östeuropeiska partier placerat sig i Europas extremhöger via två grupper i Europarlamentet (ENF och EFDD).

Sammantaget ser det ut som om den politiska klyftan mellan öst och väst, får ett tydligt uttryck i sammansättningen av det nya Europaparlamentet.

Så uppdelat kändes inte öst och väst inledningsvis, strax efter utvidgningen av EU till Öst- och centraleuropa i mitten av 2000-talet. De första åren avlöpte istället ganska smärtfritt.
Investeringar flödade österut, tillväxten och jobben ökade i fattiga öst.
De tidigare ”fattiga” länderna Grekland, Irland, Italien och Spanien stod ut med att det nu var Östeuropa som kammade hem miljarder ur EUs regionalfonder.
I Brysselmaskineriet var det överraskande lätt att gå från 15 till 27-28 länder. När statsvetare noggrant räknade efter, syntes inga större svårigheter att skapa konsensus kring beslut på samma sätt som före utvidgningen.

Men det var då, det.
Nu vet alla att migrationen efter flyktingvågen 2015 har grävt en djup och oförsonlig klyfta mellan Östeuropa och övriga EU.
Storbritannien förvärrade läget genom att skylla sina ekonomiska problem på östemigranter.
Danskar och fransmän var inte sena att haka på.
Svenska politiker har irriterat Öst genom att i tid och otid prata om korruption och nonchalans mot mänskliga rättigheter (romer och tiggare).

Under hela det senaste året har klyftan fördjupats när franske presidenten Macron, påhejad av Tyskland och Sverige, drivit krav på förbättrade sociala villkor för arbetstagare. Detta uppfattar Östeuropa som en illasinnad attack på deras konkurrenskraftiga låglöneepxort.
En hård kamp från östeuropeiska regeringspartier för att slippa höja villkoren har inte minst utspelat sig i Europaparlamentet.

Men redan innan dessa konflikter blev skarpa, hade Östeuropa frustrerat övriga EU i försöken att efter 2006 börja ta krafttag mot klimatförändringarna.
Östländerna har sedan dess bromsat i stort sett allt som skulle innebära att de behövde göra något med hänvisning till sin tidigare fattigdom samt behov att bygga upp en industri.
Det mesta som EU ändå lyckats genomföra på klimatområdet, har kunnat ske för att Östeuropa tillåtits slippa lätt undan medan övriga EU har tagit på sig relativt större bördor.
Detta har förmodligen bara varit politiskt möjligt för t ex Tyskland, Nederländerna och Sverige för att hemmaopinionerna inte har insett det. Det är svårt att genomskåda de detaljerade teknikaliteter som klimatproblemen bryts ner i.

Eftersom de nya länderna inte är starka i EUs politiska centrum, återfinns för tillfället inget östeuropeiskt namn när stats- och regeringscheferna i dessa dagar diskuterar vilka som ska få EUs topposter.
Den slovakiske socialisten Marcos Sefcovic har försökt sälja in sig själv men utan större framgång ännu.
ECR-gruppen lanserade tjecken Jan Zahradil som en spetskandidat men hans politiska hemvist (höger om EPP) gör honom omöjlig.

När Donald Tusk slutar som ordförande för EUs stats- och regeringschefer i oktober, finns ingen östeuropé på någon toppost i EU.
Räkna med att det blir ett krav från Ungerns Orban och Polens Kaczynski att han ska ersättas.

Räkna också med fortsatta ideologiska fajter i Europaparlamentet. Det gamla EU kan se ut att ha ett upplägg som ska kunna skänka dem seger i många politiska strider.
Men EU fungerar egentligen bara med konsensus. Bara så tas hållbara politiska beslut.
Sammansättningen av det nya parlamentet kan verka i fel riktning.








About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU

One thought on “Östeuropa försvagat i nya EU-parlamentet

  1. Bekräftar Ivan Krastevs tes om flyktingvågen som ÖstEUropas 9/11.

Comments are closed.