”Vi har visat vad vi är. Visa att NI är européer,” utmanade Ukrainas president Zelenskyj Europaparlamentet över en videoskärm och lär få svaret han önskar: Parlamentarikerna åtminstone, vill ge Ukraina kandidatstatus i EU.
Alla de stora partigrupperna i Europaparlamentet var på tisdagen överens om gesten som är både viktig och betydelselös på samma gång:
De vill ge Ukraina status som kandidat till EU-medlemskap.
(Fast det kräver förstås att alla EU-regeringar också säger ja, om det ska kunna hända.)
President Volodymyr Zelenskyjs tal över skärm till parlamentet på onsdagen, klädd i enkel militärgrön tröja där han påminde om att sändningen kan avbrytas när som helst för det skjuts och bombas i hans närhet, bara förstärkte den viljan.
Gesten vore oerhört symboliskt viktig – ett finger till Putin som vill neka Ukraina att välja friheten och väst medan det samtidigt är en utsträckt hand till det ukrainska folket som ensamma tvingas slåss för livet mot en övermäktig rysk krigsmakt.
Men EU är ett fördrag som styrs av regler så i den meningen är uttalandet sannolikt betydelselöst.
(Men bara ”sannolikt meningslöst” för EU-regeringarna har ju faktiskt redan gjort otänkbara saker för att möta kriget – vänt gasströmmen så att den nu går från väst till Ukraina, transporterat vapen och gett en halv miljard euro till vapenköp…)
I EUs fördrag står det att alla länder i Europa kan ansöka om medlemskap. Det betyder inte att alla länder kan bli medlem. Ett land måste uppfylla fler grundläggande villkor också, som att vara en demokrati, att ha stabila samhällsinstitutioner och att ha en marknadsekonomi.
Ändå har ingenting fram till nu fått EU-regeringarna att vilja lova Ukraina ett EU-medlemskap ens i en avlägsen framtid, något man t ex gjort med länderna på Balkan.
Ukraina har varit en otänkbar medlem, beroende på flera saker:
Ett första och viktigt skäl har varit att EU-regeringarna inte har velat utvidga EU hur mycket som helst. Att ratta en union på 27 länder som drar i olika riktningar är redan trögt.
Därefter handlar det självklart om de säkerhetspolitiska bekymren som följt Ukraina som en skugga. Rysslands krav på Ukraina som lydstat har alltid varit ett tungt vägande skäl att inte röra om i getingboet.
Och som en tredje punkt har ändå funnits att Ukraina bara knappt har levt upp till inträdesvillkoren om stabilitet.
Ukraina har istället givits EU-status som ”grannland” vilket innebär mycket praktiskt stöd (1 miljard euro sedan 2014) för att modernisera landet och göra det till en stabil demokrati.
Ändå levde Ukraina inte upp till villkoren för en EU-medlem före krigsutbrottet.
Att förklara Ukraina nu, som kandidatland, skulle hoppa över ett annat steg i EU-processen – det första steg där EU utvärderar och bedömer om ett land är moget att klara EU-kraven.
Bosnien-Hercegovina och Kosovo klarar det t ex inte ens nästan, de rankas därför bara som ”potentiella EU-kandidater.”
Om EU tar emot en medlemsansökan, så ålägger sig EU att dra upp en plan för alla de förberedelser som ska leda till fullt medlemskap. EU bidrar med expertis och pengar till administrativ, politisk och ekonomisk utveckling men landet ifråga måste för sin del vara berett att införa EU-lagar, därefter att faktiskt tillämpa lagarna, erkänna medborgerliga rättigheter, utrota korruption, och så vidare.
Kandidatländerna Albanien, Montenegro, Nordmakedonien, Serbien och Turkiet har ännu inte lyckats stabilisera sina samhällen trots EU-hjälp, miljardstöd och kandidatstatus sedan decennier.
Problemet med att bevilja Ukraina EU-medlemskap bara för deras oerhörda mod inför en grym fiende, är alltså att det avtal som alla EU-länder måste leva efter, plötsligt upphävs.
Och utan det avtalet, inget EU.
Eller så är det trots allt möjligt att göra detta i solidaritet.
För utan solidaritet, inget EU.