Två frågor förenar och delar EU-länderna just nu. Ukraina är vattendelaren där man antingen enas – eller delar upp sig mer permanent.
”Processen är igång och jag hoppas att vi kan röra oss snabbt,” sa den franske presidenten Emmanuel Macron den 9 maj om Ukrainas EU-medlemskap.
Han fortsatte:
”Jag känner att i våra hjärtan är Ukraina genom sin kamp, genom sitt mod redan medlemmar av Europa, av vår familj, vår union.”
Så helt överens alltså, i denna första fråga – södra och norra, västra och östra Europa. Kriget i Ukraina har helt enkelt ritat om kartan. EU måste säga ja till Ukrainas medlemsansökan.
Precis som EU 1991 efter Berlinmurens fall och kommunismens sammanbrott helt enkelt måste säga ja till Öst- och Centraleuropa som nya medlemmar, trots alla lurande farhågor.
Den andra frågan handlar om EUs fördrag. Är det dags att skriva om det? Det aktuella fördraget förhandlades fram åren 2001-2004 och modifierades något därefter innan det började gälla 2009.
Det var ett tag sedan. Mycket har hänt. EU är inte detsamma längre.
Alla EU-länder är ändå egentligen emot. Att förhandla fördrag är rörigt, bråkigt, långdraget och ger vem som helst tillfälle att kasta in udda hjärtefrågor eller att utpressa majoriteten genom att sticka käppar i hjulen (eftersom enhällighet gäller).
Så här är ännu en fråga där man inte är oenig.
Fast, det är också här som fråga 1 och fråga 2 krockar.
President Macron var öppen för ett ukrainskt medlemskap men medlemskap i vadå, exakt?
”Låt oss vara öppna; EU kan, med tanke på sin nivå av sin integration och ambition inte vara det enda sättet att strukturera den europeiska kontinenten.”
Emmanuel Macron lanserade obestämda idéer om flera cirklar, en linje mellan mer ambitiösa och mindre ambitiösa länder, en bredare politisk sammanslutning för Europa där alla kan ingå utan att alls vilja bli EU-medlemmar (säg, Storbritannien?)
Så i praktiken förklarade sig president Macron trots allt öppen för fördragsändringar den 9 maj. För att, som han sa: ”…ställd inför en ny geopolitisk kontext, är det uppenbart att vi måste tänka om Europa, dess enighet och stabilitet, utan att försvaga den närhet vi byggt upp inom den Europeiska Unionen.”
Här slutade många lyssna, de hörde redan att Frankrike menade ett nytt maktlöst ”väntrum” för Ukraina, Moldavien och Georgien samt Balkanländerna där de kan försmäkta i all oändlighet.
Ukrainas president Volodymyr Zelenskij kallade det ”orättvist” och landets utrikesminister Dmytro Kuleba meddelade ögonblickligen att inget annat än fullt medlemskap var intressant för Ukraina.
Nästan på minuten samtidigt lanserades ett öppet brev om fråga 2 (fördragsändringar) från Sverige, Danmark och Finland samt ett antal östeuropeiska länder och Malta, vars budskap var ett övertydligt NEJ till att ändra något i fördraget.
”Inte tid för institutionella diskussioner!”, ropade den danska EU-representationen på twitter, komplett med utropstecken och emoji av en högtalare ifall fransmännen skulle vara lomhörda.
Nå, det brevet möttes av en snabb motreaktion från grundarländerna + (Tyskland, Italien, Belgien, Luxemburg, Nederländerna samt Spanien) som tvärtom ansåg att tiden är faktiskt NU, för att utveckla EU, avskaffa vetorätten t ex. Även om detta kan leda till det besvärliga resultatet fördragsförändringar.
Fråga 1 om nya medlemmar och fråga 2 om fördragsändring hänger obönhörligen ihop.
Alla förstår att det skulle kosta EU på många sätt – inte bara i pengar – att införliva som fulla medlemmar ett tiotal nya länder (Ukraina, Moldavien och Georgien kommer av geopolitiska skäl som ett paket, på Balkan väntar sedan länge sex till).
Alla är betydligt fattigare än EU-länderna men framförallt är de politiskt instabila, har ingen fungerande rättsstat och ofta djupt korrupta.
Ett mer enigt och effektivt EU liknar det inte riktigt.
För alla nuvarande EU-länder utgör detta dock inte ett oöverstigligt hinder för att nobba nya medlemmar.
Skillnaden finner vi i vad ett EU-land vill ha EU till.
Vi har ett antal länder – alltid med vältaliga Frankrike i spetsen – som anser att EU måste bli starkare och effektivare.
Den slutsatsen bygger på att omvärlden blir allt tuffare och en analys som säger att Europa kan bara räkna med sig själv, för att försvara egna intressen.
Vi har ett antal länder – där Sverige är en högst aktiv spelare – som anser att det behövs inte alls.
Den slutsatsen bygger på att det går bra att vara neutral i en otäck omvärld… och möjligen tror också en del i det här sällskapet att i slutändan är vi alla trygga så länge vi följer amerikanskt ledarskap.
Och där hittar vi skiljelinjen mellan ja eller nej till fullt medlemskap för fler länder, mellan ja eller nej till fördragsändring.
Kommer européerna tänka helt nytt, dra upp nya cirklar där ambitionsnivån för hur mycket integration man vågar sig på, blir skiljelinjen?
Kommer Sverige då föredra någon yttre cirkel?
Låt debatten börja!
Sieps senaste podd diskuterar just detta dilemma – klicka in er här