Partipolitik förstör chansen till EU-politiska samtal

Jaha, så hopplösa Suica godkänns liksom charmören Reynders men Goulard måste bevisa sin duglighet igen?
Vad som kunde vara en spännande genomgång av fem års kommande EU-politik dras ned till en sorglig partipolitisk dragkamp.

Idén att en blivande kommissionär måste bevisa sin duglighet, sin kunskap och sin integritet inför de folkvalda i EU innan hen beviljas sitt nya uppdrag, är bra.
Bitvis blir det utfrågningarna en diskussion om hur EU borde, förmår eller bara hoppas, lösa aktuella utmaningar för vårt samhälle.
Den som orkar sitta igenom 27 stycken tretimmars-förhör får en hygglig bild både av kommissionärernas kapacitet och ungefär var det nyvalda Europaparlamentet befinner sig politiskt.

Flera spännande bekantskaper finns att göra, t ex Portugals Elisa Ferreira, högst kompetent och kapabel. Liksom Sloveniens Janez Lenarcic.
Josep Borrell deklarerade att med honom som EUs utrikesminister ska EU finna sin tuffa sida på den internationella scenen och danska Margrethe Vestager bländar alltid med sin uppriktiga engagemang.

Men redan under utfrågningen slår partipolitik tyvärr igenom. Varje partigrupp förhandlar internt om vad de vill ta upp och fördelar ämnen men uppenbarligen inte över partigränserna, för under flera hearingar faller viktiga ämnen bort, en avgörande uppföljande fråga kommer aldrig för nu är det nästa partis tur att fråga och ibland blir det ett fruktlöst harvande om samma sak eftersom frågorna fastställts i förväg.

Parlamentet måste självklart ha rätten att underkänna olämpliga kandidater för att utfrågningarna ska vara meningsfulla.
Att Ungerns och Rumäniens kandidater stupade på skumma affärer är utmärkt. Så lite korruption som möjligt i EU-kommissionen, tack.

Att Polens kandidat ifrågasatts på grund av okunskap om sin portfölj (jordbruk) och oredovisad användning av EU-pengar är rätt.
Att hans ointresse för klimatfrågorna talar emot honom, är också godtagbart. Det är helt uppenbart att det nya parlamentet högprioriterar klimatet, man har fått inkommande kommissionsordförande att utlova en ambitiös ”Green Deal” så hennes kommission får helt enkelt ställa sig i ledet på den punkten.
(Lite märkligt kanske, att Janusz Wojciechowski efter bara en helgs eftertanke kunde ta en ny utfrågning och bli godkänd. Särskilt som hans premiärminister hemma samtidigt lovade sina väljare att hädanefter skulle polska jordbruksbidrag öka till tysk nivå…)

Att Ylva Johansson tvingas till ett omtag över sina vaga svar är normalt. Hon hade inte förstått sin roll som kommissionär – hon förväntas vara pådrivande, inte vara regeringarnas nickedocka.
Fick hon bara hjälp att formulera nya skriftliga svar så kommer hon godkännas trots att förhöret också avslöjade att hon har en rätt vag uppfattning om EUs migrationsproblem så här långt.

Det är inte heller fel att franska Sylvie Goulard riskerar sorteras bort, trots att hon i sin utfrågning visade sig vara en av de bättre kandidaterna – kunnig, erfaren, politiskt skicklig.
Hon har dock visat dåligt omdöme när hon låtit sig avlönas rikligt av en stormrik filantrop, samtidigt som hon lyft generöst arvode som EU-parlamentariker. Det är skäl nog att fälla henne.

Eller?
För frågan är varför just hon?
Belgiens Didier Reynders var liksom Goulard avslappnad, kunnig och övertygande under sin utfrågning men har – liksom Goulard – skumraskaffärer i bagaget vilka han dock slapp försvara.
Estlands Kadri Simson (blivande energikommissionär) borde ha fått ett antal klockor att ringa högt och ljudligt över hennes uttalade förkärlek för gas, olja och ljumma intresse för klimatet.
Italienske Paolo Gentiloni var mycket bra vid utfrågningen men slapp alla närgångna frågor om sina innehav i diverse bolag.
Och kroatiska Dubravka Šuica var riktigt dålig. Det är obegripligt att hon kunde godkännas utan vidare. Hennes uppdrag blir ”demokrati” och hon har röstat emot att Ungern utreds för övergrepp mot demokratin. Hon har finansiella affärer som hon inte kan förklara.

Ryktet säger att utskottet faktiskt var på väg att underkänna Suica men hindrades av en kohandel mellan de tre största partigrupperna: EPP, socialisterna och liberalerna.
De tycks ha enats om att det räckte med att sparka Ungerns och Rumäniens kandidater, resten ska godkännas.
Och de har tillräckligt med röster för att avgöra frågan.

Avgörande för den kohandeln är balansen – om en EPPare åker ut (ungraren), ska en socialist ut (rumänskan).
Var det detta som i slutänden räddade den polske kandidaten? För det är väl lite märkligt ändå, att Janusz Wojciechowski efter bara en helgs eftertanke kunde ta en ny utfrågning och bli godkänd.
Särskilt som hans premiärminister hemma samtidigt lovade sina väljare att hädanefter skulle polska jordbruksbidrag öka till tysk nivå…)

Och när vi är inne på partipolitik – när det krävs tre partigrupper för att ta beslut, måste en liberal också få sparken?
Då ligger Sylvie Goulard illa till.

Goulards öde är värt att följa noga för en del tyder på att parlamentet tänker nöja sig med att ta ifrån henne en del av hennes portfölj (inre marknad, försvar och rymden).
I så fall inställer sig förstås en känslig fråga om varför två östeuropéer stupat på skumma affärer medan alla västeuropéer får passera.

Utgången av utfrågningarna görs offentligt den 15 oktober. Det är risk för att besluten inte kommer kännas särskilt smakliga.

Skumma affärer borde förstås fälla alla kandidater eller ingen, oavsett partigrupp.
Kommissionärernas politiska hemvist borde aldrig få spela roll i sammanhanget. Deras kapacitet och integritet borde vara enda kriterier för uppdraget.

En EU-kommissionär svär en högtidlig ed om oberoende inför EU-domstolen innan hen inleder sitt uppdrag.
Kommissionären är uttryckligen i EU-fördraget förbjuden att arbeta för eller ta instruktioner från någon part.

Kommissionärens partibok är ointressant och ska vara det.
Europaparlamentet gör tyvärr partiboken till det slutliga kriteriet och tvingar därigenom fram en partipolitisk EU-kommission.
Precis som man redan tvingat fram en partipolitisk kommissionsordförande genom sin ”spitzenkandidat-process”.

Och då gör parlamentet samtidigt utfrågningarna till meningslösa övningar, istället för en högintressant politisk genomgång för alla i Europa.


























About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU