Boris Johnson lever på lånad tid men än ett tag är han nyttig som distraktion medan torypartiet förändrar Storbritannien.
Partty, party, party. Inte bara julfest på Number 10 under den hårdast av hårda lockdowns men en vårfest i maj också. Och två i april.
Just de två festerna i april hölls alltså efter att drottninggemålen hade dött medan britterna hade landssorg. På begravningen dagen efter respekterade drottningen lockdown vilket innebar att hon satt ensam och övergiven i St George´s Chapel.
För att avrunda det glada festandet bakom fasaden i Number 10 under lockdown så visar det sig ha varit stående vin-och-öl-tjosan där alla fredagkvällar.
Boris Johnson har efter alla avslöjanden gått från ”Jag visste inget och är djup upprörd” till ”Jag trodde jag var på ett arbetsmöte” till ”Den underliggande kulturen på Number 10 är olycklig.”
Han har bett om ursäkt i parlamentet för vad hans personal har gjort (men fortsatt att ljuga om sitt eget deltagande) och ämbetet ”Number 10” har skickat en ursäkt till ”Slottet.”
Britterna köper det inte. Vill man inte tro opinionsmätningarna om saken kan man gå på fotboll och lyssna på publiken på de fyllda arenorna sjunga lustfyllt ”Boris Johnson, he should go.”
Toryledamöter i parlamentet som offentligt sagt att Johnson måste avgå blir fler för varje dag som går.
Torypartiet har alltid varit direkt osentimentalt när det gäller att sparka ut sittande premiärminister. Theresa May var bara den senaste i raden.
Ordningen är så att om minst 15 procent av de sittande toryledamöterna (54 för tillfället) skriftligen begär det till partiets ”1922 committee” så ska en omröstning anordnas i partiet där vem som helst kan ställa upp som motkandidat.
Det finns inga tecken på att någon med en annan politisk kurs än den Johnsonregeringen har stått för, skulle ha en chans.
Det sittande parlamentet med 80 stolars övervikt för tories, har tvärtom mangrant och lojalt röstat för torieförslag om att bland annat begränsa domstolars rätt att granska regeringen, att begränsa mötes- och demonstrationsfriheten (10 års fängelse för fredlig protest), att begränsa Skottland, Wales och Nordirlands självbestämmande.
Allt det har kunnat ske medan tabloidpressen låtit sig distraheras med hur skojiga Boris Johnsons framträdanden är. Den som tillåts ta över efter Boris Johnson lär bli någon håller samma politisk kurs, oklart vad slutmålet egentligen är.
Enligt politiska bedömares bästa spekulationer är en stark kandidat finansminister Rishi Sunak men det är utrikesminister Lis Truss som ligger allra bäst till. Båda är superlojala mot torypartiets inriktning.
Med bara ett halvår som utrikesminister har Truss inte hunnit sätta några avtryck. Hon har gjort en resa till USA som gav inget alls och nyligen planerat resor till Moskva eller Kiev vilka avböjdes av motparterna.
Global Britain är inte så efterfrågat.
Som handelsminister var Lis Truss däremot högst aktiv. Hon skrev under en rad avtal…även om de inbnebär att där britterna vikt ner sig för att alls få till ett avtal.
Osthandlaren Simon Spurrell berättar om hur de nya avtalen fungerar i praktiken för en företagare; För honom stänger de ner exportland efter exportland. Han har inte råd med tullavgifterna i de nya avtalen vilka Lis Truss av någon anledning inte tycks ha försökt att få bortförhandlade.
Strikt formellt är än så länge ett enda nytt brittiskt avtal klart, det med Australien. Där öppnar sig Storbritannien på vid gavel för Australiens import men har inte begärt något i utbyte.
USA, en stor potentiell marknad för britterna, anser sig varken ha tid eller intresse att öppna förhandlingar med Storbritannien. Denna utdragna och politiskt pinsamma väntan för britterna har pågått sedan 2016.
I december 2021 lyfte president Biden bort de ståltullar som president Trump hade infört mot Europa… men bara för EU. För Storbritannien ligger 25 procents prispåslag kvar på stålet.
Förhandlingar om handelsavtal pågår med Japan och Indien. Indierna krävde för att ens börja prata, att fler indier skulle släppas in i EU. Detta beviljades. Under de pågående förhandlingarna kräver Indien ännu större invandring till Storbritannien. Lis Truss ställer upp.
Handelsminister Truss kallar gärna för ”nya” de avtal som landet valt att fortsätta med ett trettiotal av de länder vilka fram till nu varit en del av EU-medlemskapet, t ex med Chile, Vietnam och Norge.
Eventuell förlust i dessa ”överrullningar” tenderar att vara brittisk. Storbritannien ställer inga krav alls utan tar vad man får.
Storbritannien har sökt om att ansluta sig till CPTPP, ett avtal mellan elva länder i Stilla Havet vilket skapades av USA för att bromsa Kinas framfart.
Kina har också sökt medlemskap.
USA hoppade däremot av innan det blev klart. President Biden tänker inte gå med utan planerar egna avtal med den gruppen länder.
Lis Truss har alltså inte förhandlat fram något ens halvseriöst handelsavtal som kan ersätta den handel med Europa som fallit bort genom brexit.
Ändå är hon favorit att ta över efter Boris Johnson.
Toryledningen ser kanske ingen poäng i att arbeta sig trötta för att uppnå avtalsfördelar i en blandad stort-och-smått-handel när man istället kan dra in riktigt stora pengar på finansmarknaden.
För toryregeringen smider ett antal planer om att mildra regler för finansiella tjänster och göra London City mer attraktivt för internationell handel.
Att Boris Johnson under tiden haft fingrarna i syltburken och ljugit hejdlöst i rader av skandaler –(ryska partibidrag, privata utsvävningar, lukrativa kontrakt för vänner) har
torypartiet hittills tyckt inte gör så mycket. För medan Boris Johnson partajar kan viktiga beslut på andra håll lyckas segla under radarn.
Men när Johnson förlorar folkets välvilja (att nonchalera drottningen är en riktigt dålig idé) blir han plötsligt en risk för hela partiet. Väljarna kunde lätt kan få för sig att hela partiet är likadant och därför rösta labour i nästa val.
Så Johnson är på väg ut.
Frågan är bara hur snart han behöver gå.
Det avgör opinionsmätningarna