Plastpåseskatt må irritera men är bara början

Löjligt med plastpåse-avgift?
Kanske det men räkna med att det blir fler plastpåfund framöver.


Det tycks reta många rejält att regeringen bestämt sig för att handeln ska betala 3 kronor i skatt på tunna plastpåsar från mars i år (och 30 öre för de där små påsarna vi packar frukt i).

Faktiskt utbröt en het strid om saken redan bland lagförslagets remissinstanser, många eniga i sin kritik mot idén men oeniga om vilken sorts påsar som vore klimatvettigast – plast, bioplast, papper, tyg.

Svensk Handel var så klart mest irriterad av alla, det är ju butikerna som blir skattskyldiga.
De påpekar i debattartiklar att det här med färre plastpåsar egentligen var ett EU-beslut som kom till för att minska plastavfallet i Medelhavet. Vi svenskar skulle liksom bara ha åkt med på kuppen.

Striden har fortsatt på debattsidor i alla slags media: ”När såg någon en plastpåse ligga och skräpa i naturen sist? Eller i Östersjön? Det är inte vi svenskar som är skyldiga till att havsfåglar äter plast och dör. ”

Fast Svensk Handel har fel om att EU ville rädda Medelhavet.
Och andra kritiker har fel om att det skulle vara en klimatreform.
Skälet var helt enkelt att det finns för mycket plast.

I Europa åstadkommer vi mer än 15 miljoner ton plastavfall varje år. Bara 9 procent återanvänds (och 11 procent eldas upp).
Mycket av plasten hamnar i haven.

Men (svensk) vän av ordning har helt rätt i att det är inte Östersjön som är det stora problemet.
Faktiskt inte Medelhavet heller.
Det är världsoceanerna som fylls med plastavfall.
Europeiskt plastavfall inte minst.

Vi säljer nämligen plastavfall på export.
Fram till 2019 skickade vi svenskar årligen 30 000 ton plastavfall till Hongkong och Kina.
EU som helhet exporterade 85 procent av sitt plastavfall dit. Mellan 1 och 1,5 miljoner ton årligen.
Ja och en del gick till Polen, Baltikum och Turkiet.

Vi vet inte helt och hållet vad som händer med plastavfallet när det sålts för återvinning. Men vi vet att världshaven är fulla av eländet och att det har uppstått en lönsam illegal handel kring plastavfall.

Plötsligt i januari 2018 satte den största importören av alla, Kina stopp för all import plastavfall.
Vid det laget hade de tagit om hand 106 miljoner ton plast från oss länder i väst.

Malaysia, Thailand och Vietnam (känt för att dumpa hundratusentals ton plast rakt i oceanen) hoppade först lyckligt på chansen att ta sig in i branschen men blotta mängden blev dem övermäktig.  I juli 2018 slog de också till bromsen.
Polen, Baltikum liksom Turkiet har inte heller har lust fortsätta ta emot.

Detta fick EU på banan.
Våren 2019 förbjöd EU sugrör och annnat smått i plast. Nu åläggs alltså alla EU-länder att förmå sina medborgare (på valfritt sätt) att använda färre tunna plastpåsar.
Om sex år ska vi vara nere i snittet 40 påsar om året . I Sverige ligger vi på 90.
Den svenska regeringen tyckte det verkade en bra idé att låta påsen kosta mer. Andra EU-länder väljer andra metoder.

Alla kan säkert se att färre plastpåsar och sugrör inte på långa vägar kommer att räcka för att lösa problemen med en miljon ton europeiskt plastavfall.
Så en nykter kalkyl säger att fler plastlagar är på väg.

Ett förslag har faktiskt redan poppat upp: En straffavgift på plastförpackningar som inte återvinns.
Extra fiffigt är att avgiften inte skulle hamna hos medlemsländerna (som med plastpåsen) utan istället gå direkt in i EU-kassan. Summan skulle då kunna täcka så där en två tredjedelar av det hål som uppstår i EU-budgeten när Storbritanniens bidrag faller bort.
Två flugor i en smäll?
Eller ännu dummare än plastpåse-avgiften?

Där har vi något att fundera på när vi småsvärande släpar hem våra matvaror i pappkasse.
Eller så kan vi grubbla på vilken vardagsgrej av plast som står på tur härnäst.

About

Journalist, skribent och bloggare - alltid om EU