Polen har just stärkt EUs fyra stora länders argument, för att gå vidare med sina idéer om en A- och en B-grupp i EU.
Den polska regeringens ilskna attacker över omvalet av polske Donald Tusk som EU-president, ger förhoppningsvis de polska väljarna därhemma intrycket att deras regering för en modig kamp,
Någon annan fördel med deras bisarra uppträdande är svår att se.
Alla övriga EU-ledare är överens om att omvälja Tusk.
Polska försök att få ”rebellen” Theresa May med sig, stupade – vilket borde varit lätt att inse – på att hon har egna konflikter att klara ut med EU-kollegerna och sannerligen inte tänker spilla krut på polska fajter som förlorats innan de inletts.
Förutom brexit måste May antagligen ta upp begäran från EUs anti-bedrägerimyndighet Olaf, om att britterna bör betala miljarder i böter till EU för att de länge tillåtit Kina att skeppa in illegalt gods till EU.
Trots uppmaningar har brittiska myndigheter inte samarbetat med brottsförebyggande europeiska myndigheter.
Ungern – normalt en allierad till polska PiS.-regeringen – kände igen en förlorad strid när de såg en och lät bli att dras in.
Polens sista minuten-hot om att ”stoppa hela toppmötet om omvalet inte skjuts upp till senare” blir desto fånigare eftersom val av
EU-rådets ordförande bara kräver kvalificerad majoritet.
PiS-regeringens utfall tycks också bygga på missförståndet att EU-rådets ordförande skulle vara en post som tillfaller Polen och att Polens regering därför skulle kunna byta ut polacken ifråga med någon annan av samma nationalitet.
Istället har deras aggressivitet lett till att de som egentligen föredrar någon annan än Tusk – t ex socialisterna i EU-parlamentet – ställt sig bakom Tusk.
Polen har nu placerat sig i ett sämre läge i tvisten med EU-myndigheter om anklagelser att man underminerat rättsstaten.
Det har ansetts som nära nog omöjligt för EU-kommissionen att få EU-regeringarna med ombord på att straffa Polen för detta.
Ingen vill ta risken att själv bli dömd i framtiden.
Men om mars-toppmötets extrema beteende blir norm för en polsk regering, så kommer det kännas lättare för EU-regeringarna att faktiskt stödja sina tjänstemän när dessa driver frågan om att försvara rättsstaten.
Polen har också försämrat läget inför EUs framtidsdiskussioner, mer bestämt talet om ett Europa i flera hastigheter.
EUs ledande kvartett – Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – höll ett eget toppmöte tidigare i veckan och kom fram till att detta nog måste bli lösningen på bristande EU-solidaritet.
Skulle en mindre grupp länder gå vidare i integration, är det i första hand motsträviga Polen och Ungern, kanske Tjeckien och Slovakien, som hamnar utanför kärn-EU.
Trots dessa länders negativa hållning till integration, fruktar de att bli avhakade. Det skulle kunna leda till färre EU-bidrag, färre utlandsinvesteringar och definitivt minskat inflytande.
Men Polen har som sagt just nu påmint alla inblandade, med all önskvärd tydlighet, varför det inte är särskilt roligt att ha det slags länder med i klubben.